När man tänker på sig själv och sin egna situation så kan det ofta kännas som en stor analog klocka många gånger. Klockan som bara tickar på, och repeterar precis samma mönster om och om igen.

Det är väl lite där jag själv befinner mig just nu. Allt känns så bekant på något sätt, och man är, optimist som man är, lika säker som förra gången på att saker och ting kommer inte sluta på samma sätt det här varvet, som på det förra. Men det gör det, klockan slår tolv, och vi är inne på nästa varv. Lika förutsägbart och självklart som tidigare.

Vad man gör i det läget är att man identifierar vad som gick snett förra varvet. Varför gick det inte som man planerat? Går det någonsin som planerat, egentligen? Nej, inte för mig, för jag planerar alldeles för mycket. Och framförallt så tänker jag på ett sådant sätt som mer eller mindre kräver att jag vet hur andra människor ska agera och tänka. Men det vet jag inte, så hela rasket rasar.

Dock vet jag vad som behöver göras, men jag vet inte riktigt om det kommer att räcka, och det är väl egentligen där skon klämmer. För även om man har byggt upp en väldigt klar tankemodell över exakt vad som behöver förändras för att saker och ting ska gå som man själv önskar så kan man aldrig veta med säkerhet om det räcker till, om det är nog, den här gången.

Men vem är det som ska bli nöjd egentligen, vem arbetar jag för? Egentligen bara mig själv. Och helt plötsligt inser man att nog för att klockan alltid upprepar samma mönster, men varannat varv så är det en ny dag. Klockan jobbar framåt, och saker och ting förändras runt den. Inte tack vare klockan som sådan, den bara finns där, och dokumenterar flödet.

Så det kanske är det man behöver. Man behöver sluta vara den som dokumenterar flödet, man kanske ska vara flödet istället. Vara en del av förändringen, inte bara vara den som påvisar att förändringen kommer, eller redan har varit. Men det är svårt, att bara ta tag i skiten och visa vem som bestämmer. Men det kommer, väldigt snart, för den här gången vet jag inte vad jag behöver göra för att tillfredsställa andra, jag vet vad jag behöver göra för mig.

Resten, mina kära vänner, skiter jag faktiskt i.