Det är enormt populärt att tatuera sig ”nu för tiden”, och det pratas en hel del om det även i min omgivning. Min mor har en, och min syster har flera (vet inte exakt hur många), och vänner samt bekanta pratar om det allt som oftast.

Konceptet är inte för mig helt obegriplig, med tanke på hur attityden till det mesta ser ut just nu. Konsekvenstänkande är inte direkt poppis, och det man gör, på alla plan, behöver i regel bara passa just nu, känns det som. Personligen tror jag att denna attityd kommer se lite annorlunda ut om bara några år, men just nu ser jag ingen svängning i sikte.

Själv är jag ganska kass på att planera. Vill inte riktigt planera allt sådär, för det blir ändå inte som man tänkt sig ändå. Jag vet också med mig att jag har ganska annorlunda inställning till det mesta jämfört med för säg fem år sedan, man växer ju liksom som människa, och mål förändras hela tiden.

Med detta i åtanke känns det för mig rätt korkat att man tror sig kunna avgöra vad man vill om så relativt kort tid som fem år ändå är. Ändå bestämmer många just precis nu att de vill måla på sig saker som faktiskt aldrig kommer att gå bort. Visst, det går att plocka med laser, men då blir det ärr istället. Det blir på något sätt inte planering alls, eftersom det blir väldigt tvungen planering, alternativen försvinner.

Jag kan helt enkelt inte se någon bra anledning till att göra det, åtminstone för min egen del. Alla som säger att de gör det endast för sin egen skulle sätter ändå tatueringarna så alla ska kunna se dem, och oavsett så finns ju faktiskt tidsaspekten alltid där också. Så finns det alltid de som gör det för att de är missnöjda med sig själva på något sätt, det blir som en snabb fix, som ska göra allt mycket bättre. Men det fungerar inte, för det är ju faktiskt bara bilder.

Men visst, det är upp till var och en, men trots att vissa tatueringar kan vara fina så är det alltid finare utan tycker jag. En tatuering kan aldrig definera eller förändra vem du är, det gör du så bra själv.