Den konkreta relationsfrågan

På senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad det är som gör att en person finner en annan intressant. Då menar jag inte på det sättet att man kan understå sig lyssna på personen när den svamlar på bussen, utan snarare mer på ett relationsmässigt sätt.

När jag ser saker och ting så sätter jag dem automatiskt i relation till varandra, för att på så sätt kunna rationalisera det på något sätt. Och bygger man en modell för allt, så är ju detta inget undantag. Det som ska passas in i modellen är alltså följande fundering:

Hur kan det komma sig att så vilt olika relationer kan fungera, när faktorerna är så väldigt olika? Intressen skiljer sig osv, vad är det som avgör vad som fungerar och inte?

Frågan är om jag någonsin kommer veta detta, själv är jag skeptisk, men det gör inte att jag inte kan bolla med det och se vad som kommer fram. För jag tycker det är intressant, vill inte göra det som jag själv anser vara misstag hos andra.

Först och främst måste man titta på vad det är som driver en egentligen. Så som jag ser det så är det rädsla, i nästan alla lägen. Vissa är inte rädda för att bli arbetslösa, så då är de i regel arbetslösa, eller inte vidare försiktiga på jobbet. Bara ett exempel av många. Känns väl lite trist att säga det nästan, eftersom rädsla per definition inte uppfattas som något positivt, men trots detta tror jag det är den största motivationsfaktorn vi har i livet. Man jobbar och arbetar upp sig för att man är rädd för att inte ha råd med hus annars, osv.

Grunden i det hela är då det att jag tycker att rädsla är något man ska dela. Man ska tackla det tillsammans, och om den man håller om delar samma rädslor som man själv så sker det automatiskt. Man behöver bara finnas där, bara sitta still och andas för att avlasta sinnet och ”själen”, om man så vill.

Det kan låta simplistiskt, men det är det absolut inte. Rädsla är det svåraste som finns, och det ska aldrig underskattas. Jag är själv uppväxt på rädsla, och är fortfarande livrädd för vissa saker. Och vad gör man då när man träffar någon som är rädd för samma saker? Man hjälper till, för det är ju precis det man får tillbaka, avlastning och ett tyst stöd.

För det är det tysta lugnet som betyder mest. Det är den där stunden som infinner sig när båda kan vara tysta utan att vara obekväma, när man hör luften gå ur den andre och man kan slappna av, eftersom rädslan inte är lika stark längre. För nu är den delad, och även om den fortfarande finns där så är den av någon anledning inte alls lika tung att bära, när det finns någon som betyder (eller kan betyda) mer än vad rädslan någonsin kan göra.

Och det är efter den stormen mod kommer istället. Osårbarhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s