Upplevd säkerhet

Jag var till Turkiet för ett kort tag sedan, och jag åkte dit med en polare (Anders). På flyget noterade jag att de hade bytt ut metallbesticken mot plastbestick, när man fick flygmat. Inte nog med det, de ville se våra pass tre (!) gånger, innan vi fick gå ombord på flyget. Först vid incheckning, sedan när de scannade allt bagage, och sedan kom den faktiska passkontrollen.

Mycket säkerhet, kan tyckas. Dock var det så att i ryggstödet framför mig fanns en katalog för all den sprit man kunde köpa ombord på planet. Stora, enlitersflaskor, med alkohol. Varken jag eller Anders är flygrädda eller sådär, så jag började fritt spekulera i vad man faktiskt kunde använda denna alkohol till.

Rent krasst är ju alkohol bränsle. Ni som sett det brinna vet att det både är extremt lättantändligt, samt att det brinner ganska intensivt när det väl kommer igång. Fråga mig inte hur jag vet.

Min poäng med detta är då att här, bland alla passkontroller och plastbestick, går flygvärdinnor runt och delar ut litervis med bränsle, i glasflaskor! Ponera nu att jag är en illvillig medborgare, som kanske har bestämt sig för att livet inte är värt att leva, och eftersom jag inte vill resa ensam tar jag gärna flera med mig. Jag köper två flaskor sprit av flygvärdinnan som går förbi med spritvagnen, och sedan har jag ju faktiskt precis allt jag behöver för att ta ner hela planet, inklusive dess passagerare. Plus en tändare då, vilket inte är speciellt svårt att ha med sig. Vore jag väldigt kreativ skulle jag tillochmed kunna bygga en relativt simpel brandbomb av en av flaskorna, och gömma den på något busigt stället.

Men tänk dig nu att jag är skvatt galen, och sitter där med de två spritflaskorna jag just fått. Precis när flygvärdinnan gått förbi så reser jag mig upp, smäller den ena flaskan i huvudet på henne, och tänder eld på spritvagnen, som jag sedan sparkar ner i gången, så den rullar ner till bakre delen av planet. Nu fungerar ju även den krossade flaskan som vapen, samt att jag har en liter bränsle till att leka med, om jag så önskar. Obegränsade möjligheter för den levnadströtta psykopaten.

Min poäng med detta är att det vi ser är endast betryggande upplevd säkerhet, för verklig säkerhet är det absolut inte, och fram tills dess att något allvarligt händer verkar det inte vara så intressant att ha riktig säkerhet heller. Personligen tycker jag att det känns som ett betydligt mycket större hot att dela ut bränsle på planet än att ge mig en metallgaffel.

Annonser

Kosten att irritera

Jag tycker det kan vara skojigt att göra människor lite irriterade. Eller kanske snarare fundersamma. Anledningen till detta är att det blir ett ofta ganska välkommet avbrott från vardagen, plus att man blir lite sådär busigt oförutsägbar. Här följer några enkla tips som jag själv kommit på, och de är garanterade succéer vid alla sociala sammanhang:

* Spela oförstående

Denna kräver en del övning, och många i min närhet kan intyga att jag förfinat den ganska kraftigt. Vad man gör är att man i helt uppenbara situationer låtsas som att man inte alls förstår vad vederbörande babblar om. Personen känner sig inte bara dum, utan försöker förklara samma sak igen, gång på gång. På detta sätt har jag exempelvis fått en av mina polare att förklara var puben (som vi på den tiden alltid var på) låg, och den låg 30 meter från hans lägenhet. Ungefär såhär lät det:

Han: ”Då går vi på X imorgon då”
Jag: ”X?”
Han: ”Ja? Dit vi alltid går?”
Jag: ”Nu är jag inte riktigt med…”
Han: ”Eh… Det röda huset utanför mig? X!”
Jag: ”Låter inte riktigt bekant”

Och så håller man på. Otroligt roligt, åtminstone ett tag.

* Lägg in slumpvalda ord i vanliga meningar

I en konversation vet man i regel vad folk ska säga. Ett exempel är att istället för att säga: ”Ska du hänga med till affären och handla mat?”, så kan jag säga: ”Handla?”. Man förstår ändå vad som menas, man är liksom redan med på den biten. Smyger man då in andra saker i dessa standardiserade meningar så stannar personen i fråga vid just de nya saker du smyger in. När personen i fråga ber dig repetera frågan så säger du den naturligtvis som du skulle ha gjort annars. Exempel:

Du: ”Ska du fiskrens med och handla?”
Person: ”.. Va?”
Du: ”Ska du med och handla?”
Person: ”Aha, ja..”

Mest roligt för dig. Men det räcker ju.

* Schysha folk som hostar/nyser

Brukligt är ju att schysha de som exempelvis pratar på en biograf eller liknande, och syftet är ju att man ska få dem till att vara tysta. Gör man det med folk som exempelvis hostar eller nyser så får det en helt annan innebörd, eftersom man då syftar på att de gör det med flit, och att de, om de vill, kan sluta föra oväsen.

Konceptet är naturligtvis extremt roligt i sig, men det är ingenting emot effekten av det när man tillämpar det praktiskt! Ett tips är dock att göra det på folk man känner, för vissa tenderar att bli lite arga…

* Hår i maten

Att få hår i maten är ju ganska äckligt, det håller nog de flesta med om. Problemet med den här lilla lustigheten är att den i regel bara fungerar en gång per person, men går den bra är den väl värd mödan.

Vad man gör är helt enkelt att när någon tar en bit mat på exempelvis en gaffel så hoppar man själv till lite. Inte så mycket så de slutar äta, men bara så de uppmärksammar en. Titta lite menande på personen, och när de börjar föra gaffeln mot munnen, bli lite sådär halvt panikslagen, som när man ser en person som är på väg mot en lyktstolpe utan att veta det. Du vet, sådär kluven över hurvida man ska varna eller njuta av spektaklet.

Precis när personen stoppat gaffeln i munnen, och ser att du tittar på, säger du detta: ”Aahh… Det var ett ganska stort hårstrå på maten du just stoppade i munnen…”. Avvänta reaktion.

Tatueringar

Det är enormt populärt att tatuera sig ”nu för tiden”, och det pratas en hel del om det även i min omgivning. Min mor har en, och min syster har flera (vet inte exakt hur många), och vänner samt bekanta pratar om det allt som oftast.

Konceptet är inte för mig helt obegriplig, med tanke på hur attityden till det mesta ser ut just nu. Konsekvenstänkande är inte direkt poppis, och det man gör, på alla plan, behöver i regel bara passa just nu, känns det som. Personligen tror jag att denna attityd kommer se lite annorlunda ut om bara några år, men just nu ser jag ingen svängning i sikte.

Själv är jag ganska kass på att planera. Vill inte riktigt planera allt sådär, för det blir ändå inte som man tänkt sig ändå. Jag vet också med mig att jag har ganska annorlunda inställning till det mesta jämfört med för säg fem år sedan, man växer ju liksom som människa, och mål förändras hela tiden.

Med detta i åtanke känns det för mig rätt korkat att man tror sig kunna avgöra vad man vill om så relativt kort tid som fem år ändå är. Ändå bestämmer många just precis nu att de vill måla på sig saker som faktiskt aldrig kommer att gå bort. Visst, det går att plocka med laser, men då blir det ärr istället. Det blir på något sätt inte planering alls, eftersom det blir väldigt tvungen planering, alternativen försvinner.

Jag kan helt enkelt inte se någon bra anledning till att göra det, åtminstone för min egen del. Alla som säger att de gör det endast för sin egen skulle sätter ändå tatueringarna så alla ska kunna se dem, och oavsett så finns ju faktiskt tidsaspekten alltid där också. Så finns det alltid de som gör det för att de är missnöjda med sig själva på något sätt, det blir som en snabb fix, som ska göra allt mycket bättre. Men det fungerar inte, för det är ju faktiskt bara bilder.

Men visst, det är upp till var och en, men trots att vissa tatueringar kan vara fina så är det alltid finare utan tycker jag. En tatuering kan aldrig definera eller förändra vem du är, det gör du så bra själv.

Jag ställer inte riktigt upp på ateism

Religion är fullkomlig smörja, i alla dess former. Jag vågar också med ganska god marginal påstå att i princip alla som påstår sig vara troende egentligen inte alls tror på någon gud, utan snarare är troende av andra anledningar. Endast mentalt rubbade människor har övertygelsen ”på riktigt”.

Men vidare till ateismen. Jag defineras med ganska god säkerhet som ateist, men jag ställer inte upp på ateismen som sådan, och kallar mig inte gärna ateist själv.

Anledningen till detta är att definitionen av ateist är att man med bestämdhet säger att inga gudar existerar (vilket är rätt uppenbart), eller inte har en åsikt åt varken det ena eller det andra hållet. Och det är detta jag tycker är så fullkomligt uppåt väggarna.

En person som älskar film är en cineast. En person som älskar mat, och är djupt insatt i ämnet, är en gourmet. Men vad är en person som inte älskar film och/eller matkultur? Jo, en helt vanlig människa. Man kan inte sätta en massa definitioner på vad människor INTE är, för religion är inte i någon form accepterat av världssamfundet till den grad att man helt plötsligt kan kategorisera dem som inte köper skiten.

Jag förnekar inte ett dugg, för det går liksom inte att förneka något som inte existerar. Status quo är att ingen påstår något om några gudar hit och dit, så jag ser mig mer som en en kritiskt tänkande individ. Om någon vill påstå att något existerar, låt dem då bevisa det. Gör de inte det så är företeelsen INTE bevisad, och då är det självklart att jag inte köper det med hull och hår. I det läget behöver jag inte förneka ett dugg, jag behöver inte ens ta ställning, för den som har påstått det har trillat på ansiktet direkt.

Jag tänker aldrig börja förneka saker som inte existerar, jag blandar mig inte in i religionen över huvud taget, jag vet att inga gudar existerar, och det vet du också. Och alla dessa ”kansken”, och ”jaaa, men jag tror nog på nån högre makt, av något slag”, ja men vafan är det om inte en gud då, jävla stolpskott. Det finns så mycket ogenomtänkt feghet runt detta, folk har helt enkelt inte reflekterat över det.

Liknande mystik omger Jesus, och trots att de vetenskapliga bevisen för att Jesus ens existerat lyser med sin frånvaro, samt att knappt någon utanför de religösa kretsarna styrkt detta faktum, så är det rätt vanligt att folk kommer med sån smörja som ”jaa, men jag tror nog att Jesus fanns, fast inte att han var gud son”. Precis, det var dina djupa studier av de första utkasten av nya testamentet som gjorde att du kom fram till det eller?

Så varör inte bara kalla sig skeptiker? Det gör åtminstone jag, för jag ser som sagt ingen anledning till att förneka ett skit. Så, har du bevis för det du påstår är jag självklart intresserad, annars kan du stoppa tillbaka dina påståenden i samma ändtarm där du hittade dem.

Den konkreta relationsfrågan

På senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på vad det är som gör att en person finner en annan intressant. Då menar jag inte på det sättet att man kan understå sig lyssna på personen när den svamlar på bussen, utan snarare mer på ett relationsmässigt sätt.

När jag ser saker och ting så sätter jag dem automatiskt i relation till varandra, för att på så sätt kunna rationalisera det på något sätt. Och bygger man en modell för allt, så är ju detta inget undantag. Det som ska passas in i modellen är alltså följande fundering:

Hur kan det komma sig att så vilt olika relationer kan fungera, när faktorerna är så väldigt olika? Intressen skiljer sig osv, vad är det som avgör vad som fungerar och inte?

Frågan är om jag någonsin kommer veta detta, själv är jag skeptisk, men det gör inte att jag inte kan bolla med det och se vad som kommer fram. För jag tycker det är intressant, vill inte göra det som jag själv anser vara misstag hos andra.

Först och främst måste man titta på vad det är som driver en egentligen. Så som jag ser det så är det rädsla, i nästan alla lägen. Vissa är inte rädda för att bli arbetslösa, så då är de i regel arbetslösa, eller inte vidare försiktiga på jobbet. Bara ett exempel av många. Känns väl lite trist att säga det nästan, eftersom rädsla per definition inte uppfattas som något positivt, men trots detta tror jag det är den största motivationsfaktorn vi har i livet. Man jobbar och arbetar upp sig för att man är rädd för att inte ha råd med hus annars, osv.

Grunden i det hela är då det att jag tycker att rädsla är något man ska dela. Man ska tackla det tillsammans, och om den man håller om delar samma rädslor som man själv så sker det automatiskt. Man behöver bara finnas där, bara sitta still och andas för att avlasta sinnet och ”själen”, om man så vill.

Det kan låta simplistiskt, men det är det absolut inte. Rädsla är det svåraste som finns, och det ska aldrig underskattas. Jag är själv uppväxt på rädsla, och är fortfarande livrädd för vissa saker. Och vad gör man då när man träffar någon som är rädd för samma saker? Man hjälper till, för det är ju precis det man får tillbaka, avlastning och ett tyst stöd.

För det är det tysta lugnet som betyder mest. Det är den där stunden som infinner sig när båda kan vara tysta utan att vara obekväma, när man hör luften gå ur den andre och man kan slappna av, eftersom rädslan inte är lika stark längre. För nu är den delad, och även om den fortfarande finns där så är den av någon anledning inte alls lika tung att bära, när det finns någon som betyder (eller kan betyda) mer än vad rädslan någonsin kan göra.

Och det är efter den stormen mod kommer istället. Osårbarhet.

Imorgon KAN tjatet ta slut!

Men det kommer det inte göra. Om jag mot all förmodan har fel ger jag dig rätt att håna mig.

Det spekuleras högt och lågt och morgondagen. En idiot till kvinna i England var jätteorolig för att hennes son skulle födas imorgon, eftersom då kunde det ju betyda att han var djävulens son. Imorgon är ju nämiligen 2006-06-06. Jag har dock några tankar runt detta resonemang.

Var kommer alla andra siffror in i bilden? Datumet är, som synes, inte 666. Faktum är att det är lika nära som väldigt många andra datum, eller vad sägs om 1966-06-06? FYRA sexor! Och vi överlevde. Varför skulle satans unge klämmas ut just idag, datumet är ju knappast 666, faktum är att det innehåller fler nollor än sexor, så det kanske snarare är nästa Runar som föds idag istället.

En annan tanke är varför ”odjuret” skulle följa vår tideräkning? Det är inte direkt så att vi vet när Jesus föddes, eller ens om han existerat, så alltså är vår tideräkning ganska godtycklig. Dock borde tideräkningen för beelsebub inte vara det, så det borde rimligtvis smälla på ett helt annat datum, förmodligen när vi minst anar det.

Jag kan också tänka mig att det skulle ha sina fördelar att vara ondskans mor. Han är ju trots allt ganska mäktig, har ju en del att säga till om. Att exempelvis hitta parkering i centrala Stockholm fredagen efter lön borde inte vara några problem, inte ens utan ett förfalskat handikappstillstånd. Trots att satans unge borde kunna göra riktigt gruymma förfalskningar. Plus att barnets uppväxt borde vara väldigt bra, eftersom han skulle ju slippa allt vad mobbning heter osv, och det är ju positivt.

Det känns bara för mig som att man kan skratta sig lycklig om man inte har värre saker att oroa sig för i livet. Fast frågan är om man borde ha barn alls om man oroar sig för att det ska vara satans förstfödde man får med sig hem från BB.