Att utvecklas genom personkemi

Många saker man komma fram till själv här i livet, och det är ju så väldigt mycket fungerar, att man just måste komma fram till det själv. Jag ser det lite så att den absolut viktigaste kunskapen man bär med sig är sådan som inte går att lära ut, den måste man helt enkelt lära sig själv.

Precis som inom vilken utveckling som helst så krävs det vissa saker för att man ska kunna växa som person. Ingen blir ju fotbollsproffs genom att ständigt träna med 8-åringar, utan vad som krävs är utmaningar, att man höjer den sociala ribban. Jämförelsen haltar dock lite när man ställer dessa saker mot varandra, för vad det handlar om är inte att omge sig med människor som tänker bättre än en själv, utan det räcker egentligen med andra människor.

Anledningen till detta är att man då kan vidga sin syn på vilka typer av tänkande som faktiskt är möjliga. Detta kan man nästan aldrig komma fram till på egen hand, och då är det en mycket stor hjälp att andra öppnar dessa dörrar, och på något sätt utmanar en, så man lär sig att tänka i andra banor och lättare anamma andra tankesätt och idéer.

Av just dessa anledningar kan jag finna korkade människor enorm enerverande. Man behöver inte vara jättesmart, faktum är att man gärna får vara korkad för min del, det spelar mig ingen större roll, men aggressivt korkade människor har jag svårt för. Väldigt svårt.

Jag var på en fest för en tid sedan, där jag hade det stora nöjet att träffa ett samboende par som jag aldrig träffat förut. Ingen aning om vad de heter, men hans höjdpunkt på kvällen var den enormt roliga historien om den gången han råkade säga ”advokat” istället för ”avokado”. Inombords grät jag som ett litet barn. Hon hade sedan länge upptäckt att hon kunde mästra sin pojkvän, och verkade gå in för detta ganska bra. Man förstod rätt snabbt varför hon valde just den pojkvännen, för andra människor hade hon haft svårare med att mästra. Detta meningsutbyte hade jag glädjen att beskåda:

Hon: ”Nej, för jag har inte afasi”
Han: ”Höhö, och vad fan är de då?”
Hon: ”Det är när man inte säger vad man menar”

Om det gjorde ont innan så var det inget mot nu. Vad gör man då i detta läge? Ställer man sig upp och skriker att afasi är en hjärnskada som gör att man inte kan förstå och/eller uttrycka sig språkligt? Gärna med en grogg i ansiktet på vederbörande? Nej, man är tyst. Väldigt tyst. Och nästan lite arg.

Så detta var ju inte värst utvecklande. Men detta är inte den vanligaste formen av hämmande faktorer, utan denna står föräldrarna för.

Föräldrar är i regel de minst utmanande personerna man har i sin omgivning. Av just denna anledning kan de också ge en hel del trygghet i tillvaron, men de är inte utvecklande att umgås med, det slutade de vara för många år sedan. Man känner sina föräldrar, vet vad de tycker om saker och ting, och har man ”diskussioner” med dem blir det ju i regel så att alla bara sitter och håller med, just för att man anpassar sig efter deras tankesätt och tempo. Ingen förändring, ingenting.

Och på grund av detta är det åtminstone för mig ganska självklart att söka sig bort från föräldrarnas trygga närvaro, och försöka utvecklas på andra sätt. Alla har inte det behovet, det vet jag också, men det tycker jag faktiskt är lite synd. Trygghet ger väldigt mycket, men äventyr, om än ett klent sådant, ger alltid mer i längden.

Så kontentan blir att om man vill utvecklas och lära sig tänka i nya banor så är socialt umgänge, med människor som kan knyta skorna själva, det absolut bästa som finns. Och det handlar inte bara om det sociala, utan hela ens miljö, bitvis.

Men det är svårt, ofta extremt svårt. Men skam den som ger sig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s