Äntligen har Linda Rosing släppt sin självbiografi

Som Sverige har väntat. Nu menar jag inte bara genom all den gratis-publicitet Linda fått i Aftonbladet, utan man kan riktigt höra hur det pratas högt och lågt om denna bok, även i strikt litterära kretsar. Eller?

Nu när jag ställer det lite i perspektiv sådär så är det ju faktiskt så att jag inte riktigt kan föreställa mig en enda person som skulle vara intresserad av den människans liv.

Jag ser snarare hela boken som ett monument över hennes totala och helt oblyga hyckleri. Skitbra drag att först tjata om att ingen tar en på allvar längre, och sedan ha en nakenbild på framsidan av boken. Och man får inte ens se några godsaker heller, jag känner mig nästan lite kränkt.

Boken handlar sedan om allt från tiden då hon levde ihop med en nazist till den gång hon blev drogad och våldtagen av en vän till familjen. Det handlar om tiden i Big Brother, misshandel, hennes ”nya” bröst samt utviken.

Och när jag läser lite av bokens innehållsförteckning så kan jag inte göra mer än att fråga mig själv varför detta skulle vara intressant varken för mig eller någon annan. Varför skulle någon alls bry sig om hur ”jobbigt” Linda påstås ha haft? För ingen kan väl möjligen tro på att allt som står i boken verkligen är sant?

Nej, det är det självklart inte. Linda har för vana att gå ut i media och klaga stort över att hon är med i media hela tiden. Hon är, oavsett vad hon kallar media, beroende av just media, och klarar sig inte utan det. Om boken inte vore sensationell skulle den inte ens vara med i Aftonbladet, och således är det självklart så att den behöver kryddas en aning.

Men ingen kommer bry sig, för ingen bryr sig om Linda Rosing. Inte jag, inte du, och inte Sverige. Hon kommer aldrig få den uppmärksamhet hon anser att hon har arbetat ihop rätten till genom att ha sex i live-TV, för detta avlånga lands invånare är hon, och kommer alltid vara, skrattretande.

Det enda som är kvar nu är att Aftonbladet inte ger henne mer tid, men det kommer tids nog det också.

Annonser

Att utvecklas genom personkemi

Många saker man komma fram till själv här i livet, och det är ju så väldigt mycket fungerar, att man just måste komma fram till det själv. Jag ser det lite så att den absolut viktigaste kunskapen man bär med sig är sådan som inte går att lära ut, den måste man helt enkelt lära sig själv.

Precis som inom vilken utveckling som helst så krävs det vissa saker för att man ska kunna växa som person. Ingen blir ju fotbollsproffs genom att ständigt träna med 8-åringar, utan vad som krävs är utmaningar, att man höjer den sociala ribban. Jämförelsen haltar dock lite när man ställer dessa saker mot varandra, för vad det handlar om är inte att omge sig med människor som tänker bättre än en själv, utan det räcker egentligen med andra människor.

Anledningen till detta är att man då kan vidga sin syn på vilka typer av tänkande som faktiskt är möjliga. Detta kan man nästan aldrig komma fram till på egen hand, och då är det en mycket stor hjälp att andra öppnar dessa dörrar, och på något sätt utmanar en, så man lär sig att tänka i andra banor och lättare anamma andra tankesätt och idéer.

Av just dessa anledningar kan jag finna korkade människor enorm enerverande. Man behöver inte vara jättesmart, faktum är att man gärna får vara korkad för min del, det spelar mig ingen större roll, men aggressivt korkade människor har jag svårt för. Väldigt svårt.

Jag var på en fest för en tid sedan, där jag hade det stora nöjet att träffa ett samboende par som jag aldrig träffat förut. Ingen aning om vad de heter, men hans höjdpunkt på kvällen var den enormt roliga historien om den gången han råkade säga ”advokat” istället för ”avokado”. Inombords grät jag som ett litet barn. Hon hade sedan länge upptäckt att hon kunde mästra sin pojkvän, och verkade gå in för detta ganska bra. Man förstod rätt snabbt varför hon valde just den pojkvännen, för andra människor hade hon haft svårare med att mästra. Detta meningsutbyte hade jag glädjen att beskåda:

Hon: ”Nej, för jag har inte afasi”
Han: ”Höhö, och vad fan är de då?”
Hon: ”Det är när man inte säger vad man menar”

Om det gjorde ont innan så var det inget mot nu. Vad gör man då i detta läge? Ställer man sig upp och skriker att afasi är en hjärnskada som gör att man inte kan förstå och/eller uttrycka sig språkligt? Gärna med en grogg i ansiktet på vederbörande? Nej, man är tyst. Väldigt tyst. Och nästan lite arg.

Så detta var ju inte värst utvecklande. Men detta är inte den vanligaste formen av hämmande faktorer, utan denna står föräldrarna för.

Föräldrar är i regel de minst utmanande personerna man har i sin omgivning. Av just denna anledning kan de också ge en hel del trygghet i tillvaron, men de är inte utvecklande att umgås med, det slutade de vara för många år sedan. Man känner sina föräldrar, vet vad de tycker om saker och ting, och har man ”diskussioner” med dem blir det ju i regel så att alla bara sitter och håller med, just för att man anpassar sig efter deras tankesätt och tempo. Ingen förändring, ingenting.

Och på grund av detta är det åtminstone för mig ganska självklart att söka sig bort från föräldrarnas trygga närvaro, och försöka utvecklas på andra sätt. Alla har inte det behovet, det vet jag också, men det tycker jag faktiskt är lite synd. Trygghet ger väldigt mycket, men äventyr, om än ett klent sådant, ger alltid mer i längden.

Så kontentan blir att om man vill utvecklas och lära sig tänka i nya banor så är socialt umgänge, med människor som kan knyta skorna själva, det absolut bästa som finns. Och det handlar inte bara om det sociala, utan hela ens miljö, bitvis.

Men det är svårt, ofta extremt svårt. Men skam den som ger sig!

Enligt vegetarianerna är jag (nästan) bäst i världen

Det är alltid fascinerande att diskutera moral med andra människor. Speciellt när personen man diskuterar med anser att moral faktiskt är något konkret, som går att definera i rätt och fel. Vegetarianerna som grupp anser i regel detta, och det är intressant tycker jag.

Vad vegetarianerna över lag anser är att de är moraliskt bättre än de som äter kött. Anledningen till detta är att de på något sätt genom sitt icke-agerande bryr sig om djuren.

Resonemanget ser alltså ut så att om man inte utför handling X så är man snäll mot alla de som handling X påverkar negativt. Inte nog med det, man bryr sig om dem som handling X påverkar.

Själv håller jag väl inte riktigt med om detta, minst sagt. Ingen har fått en medalj för att vara passiv, det fungerar helt enkelt inte. Att inte göra något alls är INTE att ta ställning, det är bara fegt. Jag äter kött, precis varje dag, och jag står för det till 100%. Är jag då mer moraliskt förkastlig än en person som väljer att inte äta kött? Hur många djur har vegetarianernas skitfega passivitet räddag, ärligt talat?

Men resonemanget finns ju åtminstone där, så varför inte applicera det på andra saker också? Det är självklart att det fungerar, så, om jag inte utför handling X, som skadar andra varelser, så är jag alltså en moraliskt bättre människa som bryr sig om den påverkade gruppen.

Vad detta betyder rent krasst är ju att eftersom jag inte slår kvinnor, och aldrig skulle göra det, så är jag omedelbart en av moralens väktare och alla kvinnors beskyddare. Det räcker dock inte, för jag släpper inte ut en massa gifter i våra svenska sjöar heller, så det betyder ju att jag också är naturens beskyddare, som stolt försvarar vårt påstått känsliga ekosystem i vått och torrt.

Jösses, jag kan riktigt känna hur rättfärdigheten växer i mig!

Vidare så räcker det ju inte med att jag inte slår kvinnor, jag slår inte barn heller! Alla barn bör känna en enorm tacksamhetsskuld gentemot mig, eftersom jag tydligen, helt utan att ens veta om det själv, varit deras beskyddare hela livet. Jag röker inte heller, så alltså är jag välmåendets och hälsans frontman, lite av en superhjälte nästan!

Oooh, det pirrar i hela kroppen!

Nu tänker ni säkert att man nästan inte KAN bli bättre än mig, men det finns faktiskt mer! Jag löptränar inte heller nämligen, så alltså räddar jag tusentals smådjur som annars skulle ha trampats ihjäl, och helt plötsligt blev jag myrornas, skalbaggarnas och maskarnas skyddshelgon.

Blir nästan lite yr av allt detta, måste vara för att jag sitter på en häst som har så höga ben att jag kan se Paris.

Tydligen dags att gratulera Whitney Houston

Har inte sett några konkreta gratulationer ännu, så detta kan faktiskt vara en världsförsta, här på ISE! Jag vill alltså gratulera Whitney Houston, för hennes ständiga kamp och att hon äntligen (VERKLIGEN på tiden!) verkar ha målet i sikte.

För er som hänger med i media så är det redan bekant att Whitney greps precis innan hon skulle sätta sig på ett flygplan, år 2000. Polisen hittade då cannabis i hennes handväska, och hela världen förfärades över hur denna snygga kvinna, som faktiskt tidigare varit väldigt aktiv i anti-drog-reklam, kunde bära med sig sådan skit.

Sanningen uppdagades alltså, och det stod klart att Whitney faktiskt rökte på ibland. Dock tog inte resan slut här, åh nej. Detta var bara början för Whitney. Hon hade nämligen knappt kommit igång ännu, hon hade större mål i siktet, och eftersom Whitney är den kämpe som hon är så gav hon sig helt enkelt inte. En beundransvärd kvinna.

Eftersom den aktiva kemikalien i cannabis, som kallas THC (tetrahydrocannabinol), bara har lite småfjolliga effekter, så som bristande korttidsminne, koncentrationssvårigheter och lungemfysem, så krävdes det helt enkelt mer. För som sagt, Whitney ger sig inte, som den diva hon (med all rätt) är så fortsatte hon helt enkelt framåt och uppåt.

Whitneys nästa steg var att gå över till Crack, som är en form av kokain, som man ”inhalerar”. Äntligen hade Whitney hittat rätt! Nu var det inte bara de där fjolliga bi-effekterna hon fick njuta av, nu fanns det en hel uppsjö av godis att välja bland. Tack vare Whitneys målmedvetenhet så har hon åkt på så gränslösa skojigheter som tandlossning, padanoida illusioner, hjärtproblem, inflammerat tandkött, stroke, kraftiga andningssvårigheter, håravfall och många andra saker. Det finns så mycket!

Sist men inte minst så skadar kokain immunförsvaret kraftigt, och det var väl Whitneys räddning. Det rapporterades nämligen i veckan att inte nog med att Whitney hoppat av alla rehabiliteringsprogram som någonsin skapats, hennes konstanta drogmissbruk under de senaste åren har äntligen tagit henne till målet, nämligen en hjärntumör som är så stor att den inte går att operera. Hon vägrar behandling för denna tumör, precis som för sitt missbruk, och det gör ju bara att processen går lite snabbare.

För vem skulle sakta in när man såg målsnöret?

Äntligen fotbolls-VM

Igår fick jag reda på att tydligen började fotbolls-VM då. Åter igen fick man mottaga andras förfäran när man satt och gjorde annat under premiärmatchen.

Så hysterin är alltså i full gång, det snackas om dröm-elvor (föredrar nog dröm-älvor) på jobbet, och alla är så peppade så det finns inte. Folk planerar semestern efter evenemanget, och vissa kan inte slita sig från en enda match.

Nu är det dock så att jag har faktiskt inte så mycket att säga om VM, eftersom det är föga intressant för min egen del. Jag upphör aldrig att fascineras över hur mycket engagemang ett sådant evenemang kan inspirera till hos folk, samt hur mycket pengar man är villig att lägga på det. Det handlas ny TV osv.

Det enda jag undrar över är hur det kan komma sig att en sådan pass trivial sak som fotboll ändå är kan anses vara så enormt mycket viktigare, och mer värt att lägga pengarna på, än andra saker här i världen. Inte ens efter tsunamin var engagemanget såhär stort från Sveriges sida, visst var vi peppade, tillochmed JAG skänkte pengar vid det tillfället (generöst tilltagna 20:-), men nu, när det handlar om att sparka på en läderkula, är det tydligen värt tiotusentals kronor att se spektaklet i högre upplösning. Inte att se det alls, utan alltså bara högre upplösning.

Tänk om vårt engagemang gentemot varandra var lika djupgående och hjärtligt. Undra hur det skulle se ut om alla blev lika uppeldade så fort man såg en idiot smälla till sin flickvän på krogen, eller om alla skulle bli lika engagerade så fort vi hör talas om ett fall där människor med enormt behov av hjälp ska utvisas av principskäl. Och varför är vi mer intresserade av landskamper än exempelvis fattigdom och hemlöshet?

Ja, jag har väl inga bra svar, och jag är inte ett dugg bättre själv. Jag konsumerar hela tiden, utan vidare omtanke på andra, åtminstone de jag inte känner, och därigenom gjort bedömningen att de är värda min omtanke. Men ändå, jag tycker att med allt detta engagemang som helt plötsligt blommar så borde vi kunna hjälpa varandra, alltså människor som faktiskt vistas i vår närhet, och därigenom fokusera på saker som verkligen betyder något.

Men det finns inga galor för Sverige, bara för faddrar till barn som bor tusen mil härifrån. Det finns inga insamlingar för ensamstående mödrar, unga änklingar eller andra som behöver extra hjälp. För när det sker lokalt är det precis som att bor man här får man skylla sig själv till 100%, då ska man aldrig ha hjälp. Bor man i Namibia är man hjälplös.

Fotbolls-VM som sådant kunde jag inte bry mig mindre om. Evenemanget som sådant kan jag dock faktiskt se en fördel med, men bara en. Och det är att Tyskarna från Lund släpps en reviderad version av Global Fussball OK. Men det är väl bara det, resten gör mig bara fundersam.

Värdelösa människor – Del 2

1. Idioter som står och pratar var som helst

Vi har alla sett dem, och de saknar helt känsla för var det är lämligt att stå och föra konversation. Det är inte heller bara för ens egen del man är sugen på att såga dem i huvudet med en slö bandsåg, det handlar ju också om att det kanske inte alltid är vidare säkert att stå mitt i vägen och prata gamla minnen.

Klassikerna är att de står i dörrposter, trånga korridorer eller i kassakön på Konsum, men det finns naturligtvis inga begränsningar för var denna fullständiga idioti kan äga rum. Frågan är om de är så korkade att de inte begriper besväret de utsätter andra för, eller om de helt enkelt är onda och dåliga människor.

2. Folk som pratar ner för att komma upp

Klassikern på i princip alla arbetsplatser är fågelholkarna som inte förstår att ingen hjälper en i karriären om de inte tror att det kommer gagna dem själva. Så enkelt är det faktiskt. Och pratar med ner till folk och försöker få det till att man själv är bättre i jämförelse är man ute på riktigt hal is. Den du pratar ner till idag kan vara din chef imorgon, man vet aldrig hur saker och ting svänger. Och ingen har respekt för idioter som beter sig på det sättet.

3. De som tror att choklad är läkemedel

Vanligast bland kvinnor, men det förekommer hos män också. Och tro mig, ingen mängd godis i världen kan ge dig bättre självkänsla, åtminstone inte på sikt, när vågen skrattar åt dig och balansen i kroppen är skjuten åt helvete.

Allt handlar om grader, och man behöver inte trycka i sig en hel ask Paradis för att må bra, det räcker med väldigt lite egentligen. Tycker du inte det är du störd och ska sluta äta godis helt och hållet.

4. Män som inte lyder tvåsekundersregeln

Alla män är ninjor när det gäller det egna skrevet. Så fort något ligger där det inte ska så vet vi alltid hur vi snabbt ska lägga rätt det, och det kan handla om att gå lite konstigt eller att använda händerna. Dock är det så att när man använder händerna så är det nästan lite fusk, för då rättas det ju till inom två sekunder.

Dock finns det de som inte följer denna tvåsekundersregel, och fortsätter dra. Ett tips för att skona oss omkring dig: När du dr

Min kontaktannons, bara här på ISE!

Ja, nu är jag trött på att vara singel, så det är väl dags att göra som så många andra, försöka hitta den där äkta kärleken på det så kallade ”Internet”.

Som person är jag väldigt glad, positiv och lätt att ha att göra med. Dock är jag inte spciellt förtjust i standardformuleringar, så du får ursäkta om jag lämnar ut sådana självklarheter som att jag ogillar falska människor, otrohet och lögner. Många tycker att detta är relevant information, men jag håller inte riktigt med. Denna sida kan ge intrycket av att jag är en aning cynisk, men det är bara idioter som tycker det. De som känner mig tar det som skrivs med precis rätt mängd humor. Det ska erkännas att min humor är en aning speciell stundvis, men det är å andra sidan inget jag lider av.

På fritiden slappar jag mest, tittar en del på film/TV-serier, och spelar en hel del TV-spel. Jag är ett stort fan av matlagning, och tränar regelbundet, vilket betyder att jag simmar ca fyra gånger i veckan. Lyssnar också på musik nästan hela tiden.

Jag är individualist, vilket betyder att jag lägger ansvaret på individen, och lägger fokus på individen. Jag anser inte att det är upp till varken dig eller mig att nedväderera andra till den grad att vi avgör vilka som behöver vår hjälp etc, alla är ansvariga för sig själva och bör uppmuntras till att ta det ansvaret. Jag är politiskt intresserad, men inte politiskt partisk, och tror inte på något av det trams som huserar utanför ”världens gränser”, så som: spådom, religion, healing, spöken och allt annat tjafs mänskligheten hittat på genom åren. Mer om allt detta vid ett senare tillfälle här på ISE!

Kärlek är jag väldigt försiktig med, av den enkla anledningen att det är extremt lätt att bli förälskad i den bild man har av en annan människa, snarare än personen i fråga. Det är speciellt lätt hänt om man tvingar fram något, vilket är speciellt vanligt om man har väldigt bråttom, vilket jag aldrig har.

Hur bör du vara då? Tjej och singel är en bra början, men inte yngre än 24 och inte äldre än säg 33. Rökfri är ett väldigt stort plus, och barnfri är inget minus. Dock vill jag ha barn, fast kanske inte just precis nu.

Det kvinnliga könet har genom åren skapat en helt egen form av oärlighet, nämligen den som går ut på att man sveper in saker i oärliga intentioner. Du bör vara villig att tumma på denna princip, då jag inte kommer värst bra överens med den. Exempel:

Kille: ”Ska du med ut och äta?”
Tjej: ”Den som ändå hade råd med det…”

Här vill alltså tjejen inte förmedla att hon är fattig, utan att hon vill bli bjuden. Bara ett exempel.

Du bör också känna till att jag konverserar väldigt mycket. De som rubricerar sig som att de pratar väldigt mycket är i regel extremt dåliga på att lyssna, men det är jag alltså inte. Jag är också ganska impulsiv av mig, samt att jag gillar att resa till en massa olika platser, så det är bra om du inte är allt för hemkär, åtminstone inte några veckor per år.

Ett stort plus om du inte umgås speciellt mycket med dina föräldrar, men ändå har en bra relation till dem. Kommer skriva mer om det senare här på sidan, men bara så du vet.

Eftersom jag konverserar väldigt mycket uppskattar jag konversationsmaterial över ögongodis och sådana självbilder, vilket inte alltid sjunker in hos alla. Du bör alltså vara redo för att uppskattas ur dessa aspekter, och det är mycket därför jag satte 24 som en nedre gräns, för det tar ett tag innan man lär sig att ta det lugnt. Och det kommer med ålder, inte hur mogen man tror att man är eller hur mycket man umgåtts med äldre människor.

Annars är jag väldigt lugn av mig, har väldigt få ”måsten” egentligen, men jag trivs med att ta mig ut i verkliga livet utöver att bara sitta hemma och stirra i taket. Nog för att jag kan göra det när jag är själv, men är man två tycker jag man behöver sådant, annars blir det nästan som att man sitter och väntar på att dö tillsammans, vilket skulle kännas kvävande på något sätt tror jag.

Jag förväntar mig inte att du ska anpassa dig efter mig, tvärt om så uppmuntrar jag sociala utmaningar och att man genom dessa växer som person snarare än att man aktivt försöker kväva varandras personliga egenskaper till den grad att båda två till slut hamnar på minsta gemensamma nämnare.

Passar detta in på just dig? Skicka mig ett email på adressen nedan, om du är intresserad, så får vi se!