Igår kväll dog Tille, i Sundsvall. Du vet, den lilla pojken med epidermolysis bullosa (en genetisk sjukdom). Aftonbladet har kört riktigt stora artiklar om denna pojke de senaste tre månaderna, och igår tog det alltså slut. Åtminstone för Tille, vi som överlevde dramat lär få ta del av åtminstone två uppföljningsartiklar.

Såhär i efterhand har jag studerat materialet lite, och mer och mer börjar jag känna att jag förmodligen i samhällets ögon är en riktigt dålig medborgare. Uppenbarligen finns det ett allmänt intresse för Tilles öde, eftersom det skrivs så mycket sentimentalt om detta osv, men jag kan för mitt liv inte förstå var allmänhetens intresse ligger.

Visst kan jag sympatisera med föräldrar osv, men det finns väldigt många spädbarn därute som aldrig kommer se vuxen ålder, och då undrar jag så försiktigt varför just Tilles tillstånd förtjänar denna uppmärksamhet?

Inte heller är det som en spännande film, Tille hade varianten Herlitz av ovan nämnda sjukdom, en variant som man vet alltid leder till att den som får sjukdomen dör väldigt tidigt i livet. Så utgången var inte vidare öppen, det handlade snarare om en sorts morbid fascination över att pojken höll i så länge som han gjorde. En fascination jag måste säga att jag inte delar.

Men i denna tid av dokusåpor, skvallertidningar och talk shows så är det populärt med livsöden. Och vi förväntas ta det till oss, som att det vore vårt eget barn som var på väg att gå bort. Men utan att på något sätt förringa lidandet Tille gått igenom, eller den sorg som hans nära och kära måste känna just nu så kan jag helt ärligt säga att det inte påverkar mitt liv värst mycket.

Det är just detta som gör mig till en så dålig medborgare, för jag SKA bry mig, det har Aftonbladet sagt.