Jag har aldrig varit speciellt mycket för att fira högtider. Min familj har bara firat jul riktigt ordentligt genom åren egentligen, påsken brukar det inte bli så mycket med, det känns som ytterligare en överflödig högtid på något sätt.

Dock kan man ju fundera lite på påskens symbolik, för sådant är ju i regel mer intressant än högtiden som sådan.

För er som inte vet så firar vi påsk för att fira att Jesus återuppstod. Något jag personligen finner ganska osannolikt, speciellt eftersom att jag inte lägger vidare mycket tro vid att Jesus existerat alls, men högtider behöver ingen logisk förklaring. Sedan år 325 har förfarandet varit ungefär det samma, det var då man bestämde att påskdagen är första söndagen efter första fullmånen som kommer efter vårdagjämningen.

Återuppståndelse är ju egentligen ett ganska främmande och gammalt uttryck. ”Återvinning” säger vi ju idag, så Jesus återvanns alltså på påsk för nästan 2000 år sedan. Inga är ju vidare säkra på dessa årtal heller, men enligt sagorna ska det vara på det sättet.

Återvinning ja, symboliken är då lite mer tydlig, när man sållar bort det där gamla och förlegade språket. Återvinning är ju den moderna tidens syn på allt vad hopp heter egentligen, ingenting försvinner, allt kommer tillbaka. Trots att det just nu handlar mest om tidningar och ofärgat/färgat glas så tar man ju vad som finns till hands, precis som de gjorde på den tiden. Därmed inte sagt att burkklämmarmaskinen på Konsum är den nya Jesus, men symboliken är ju den samma.

Och vi behöver hopp, det är extremt viktigt. Trots att det är sagor och illusioner (samt ganska säkert rena lögner) det handlar om så känns det som att budskapet inte ska lindas in så hårt att det glöms bort, för oavsett förpackningen så är hopp viktigt för människor. Religionerna världen över erbjuder detta i viss mån, och Jesu återvinning, och därmed påsken, är ett av de starkare korten för att erbjuda detta.

För mig personligen handlar det dock mer om att ha lite distans till mig själv. Alltså att man vet när hopp bör appliceras och inte, för det är ju ärligt talat inte alltid det är speciellt vettigt. Man ser så mycket runt en som man bara vet kommer rämna precis när som helst, det kan handla om förhållanden, kontorshus eller solstolar, det finns alltid där, och man vet vad som är värt att satsa på och inte. Det blinda hoppet är korkat, och man måste se på hoppet på samma nyanserade sätt som man måste se på allt annat. Att hoppas (och därmed ha förväntningar) är inte alltid till ondo, men man måste också kunna inse att verkligheten inte alltid står till buds med vad man själv kokat ihop som rimligt och högst troligt. Verklighetsspaden har en tendens att smälla till en i ansiktet förr eller senare då.

Men på påsken får vi alla uppleva åtminstone en återuppståndelse, för det är ju då julmaten återuppstår. Prisa gud.