Är det inte typiskt? Den där känslan finns ju alltid där. Oftast kommer det bara fram när man kanske inte mår så bra, men även när man mår som bäst i hela världen så ligger den och gnager i bakhuvudet. Du vet vilken känsla jag menar, den där som säger att ingen verkligen förstår en.

Ibland känns det som att man hittat någon som gör det. Men ganska snabbt bygger hela den känslan på det faktum att man så effektivt, och förbannat medvetet, sållar bort allt som strider mot detta. På något sätt försvinner det aldrig helt, det där tvivlet som ack så övertygande talar om att INGEN förstår en. Ingen vet hur man tänker och fungerar, och det mest irriterande är att ingen kan sätta sig in i just dina drömmar och funderingar. Vad som motiverar dig, vad som driver dig framåt.

Man kan, efter en tids självdupering, naturligtivs, övertyga sig själv om att så inte är fallet. Att det visst finns någon som bryr sig genom annan motivation än den egna lyckan. Någon som alla världens faktum till trots verkligen ser till dig och dina intressen som det primära i sitt liv, oh ja. Blotta handlingen att avfärda det jag skriver just nu som nys kan göra att det känns bättre, om du behöver rekommenderar jag dig verkligen att testa!

Men ändå finns en viss nyfikenhet kvar, eftersom du fortfarande läser. Naturliga funderingar om vad min faktiska poäng med allt detta ”nonsens” skulle vara bildas snabbt. För det kan väl inte vara så att ingen någonsin kommer att förstå dig? Att du alltid kommer kunna sitta i ett rum fullt med folk och känna dig som världens mest ensamna och övergivna människa? Är du dömd till ett liv i mental ensamhet?

Nej, självklart är det inte så. Faktum är att alla förstår dig. Jag förstår dig också, för människor är faktiskt ganska enkla, precis som alla djur. Det enda den mänskliga hjärnan egentligen är kapabel till att göra är att göra enkla saker näst intill oändligt krångliga. Se bara på en sådan enkel sak som den egna döden, man trillar av pin, och så är man färdig sedan. Men inte då, det finns ju tusentals ”teorier” om vad som FAKTISKT händer. Och sedan är den mänskliga arselkarusellen igång, för inget kan möjligen vara så enkelt som det först verkar, vi förenklar det komplicerade och krånglar till det enkla.

Alla tänker som du gör, du är inte värst ensam egentligen. Alla är rädda för i princip samma saker, åtminstone i grund och botten. Kort sagt är du precis lika komplicerad och speciell som oss alla.

Välkommen till klubben, jag har förstått att det är kallt därute.