Chokladbollar som upprör

Vissa saker håller vi som människor mer kära än andra, och den absolut mest inhamrade rätten, som vi slåss för i vått och torrt, är rätten att vara dumma i huvudet.

Det finns många exempel på detta, men en av de mest obskyra måste ändå vara den stundvis uppflammande diskussionen om våra älskade chokladbollar.

Diskussionen som sådan ser ut så att vissa tycker att det ska kallas ”negerbollar”. Argumentet för att man ska fortsätta kalla dem för detta är i regel att ”de HETER så”, eller att ”de ALLTID hetat så”. Frågan är då hur många som säger velociped om sin cykel, eftersom cykel faktiskt HETER så.

Saker och ting förändras. Det som förändras mest är vår världssyn, och vår uppfattning om saker och ting omkring oss. När man pratade som mest om de så kallade ”negrerna” var detta ett ord som vi i Sverige använde för att beskriva ett helt folkslag, som vi på alla sätt och vis såg ner på. Det finns gott om exempel på denna fullkomligt skruvade och värdelösa behandling, via allt från sällskapsspel till beskrivningar i uppslagsverk. En ”neger” var knappt en människa, det var liksom ett människoliknande djur. Och denna sjuka uppfattning grundade sig naturligtvis i ren och skär okunskap.

Nu på senare år, när vi faktiskt vet att människor från Afrika är varken bättre eller sämre än de av oss som råkar ha vit hud så kan man ju undra varför vissa begrepp blir så otroligt viktiga. Vad är det med detta ord som gör att det är så förbannat mycket bättre än att säga ”choklad”, när det är kaffetilltugg vi pratar om? Hur kan just denna princip vara så sjukt vital, när det finns så mycket otroligt viktigare saker i livet som vederbörande ofta skiter totalt i?

För mig personligen handlar det om respekt för andra människor. Oavsett anledning så finns det de som anser att ordet ”neger” fortfarande är nedsättande, och med tanke på ordets historia och laddning så är det svårt att argumentera emot det. Och när det finns de som tar sig illa vid, varför då fortsätta slå på det? Varför inte bara respektera att det finns människor som blir ledsna när de hör det ordet? Det är tydligen enormt svårt.

Och allt detta för att vissa ska kunna slå sig på bröstet och försvara sin medfödda rätt till att vara dumma i huvudet. Synd. Har man makten att göra andra människor illa men väljer att inte använda den så är man en människa som förtjänar respekt. Alla andra förtjänar förakt.

Annonser

Djurpsykologer

En av min mammas arbetskamrater, vi kan kalla henne X, tog med sin hund till en djurpsykolog ganska nyligen. Hunden hade verkat lite hängig på senare tiden, och att gå med den till en veterinär är ju såå 90-tal, tydligen.

Hur som helst så var jycken nere, verkade det som, och det var dags för djurpsykologen att analysera. Efteråt var X helt hänförd, och rekommenderade denna djurpsykolog till vänner och bekanta. Ska väl tillägga att min mamma började prata om detta under en släktmiddag, och eftersom jag väljer mina strider tyckte jag det var lika bra att vara tyst just då.

Enligt X hade djurpsykologen kommit fram till slutsatser och fått reda på saker som hon inte möjligen kunde ha vetat. Grunden till hundens nedstämda humör låg tydligen i att han var sur på Xs tidigare pojkvän. Han hade nämligen sårat henne ganska ordentligt, och på grund av detta var han förbannad på honom. Pratar jag om detta när hundägare är närvarande kommer det inte helt sällan upp påståenden som att vi faktiskt inte VET hur mycket exempelvis hundar uppfattar osv, tänk om de förstår dessa saker! Ja, tänk, snälla.

Men nej, jag vet inte om en hund eller en katt kan uppfatta detta. Dock finns det några andra saker som jag vet:
* När jag som liten drog en strumpa över kattens huvud fick han inte av den själv.
* Hundar jagar sina egna svansar.
* Bilar är populära lekkamrater för både hundar och katter.

Tre små saker, av många, som jag plockat med mig genom livet. Vad man först måste förstå är vilken relativt enorm intelligens det skulle krävas för att göra kopplingen mellan att en människa sårat en annan människas känslor. Inte nog med att det krävs att man ser samband, orsak, verkan och effekt, det krävs också att man har en grundförståelse för vad känslor är och hur dessa fungerar, vilket faktiskt är ganska komplext. Lite mer komplext än att det inte är en bra idé att springa in under en åkande bil, eller att begripa att svansen sitter fast på kroppen, och att dess rörelse är ett direkt resultat av den egna rörelsen.

Djurpsykologerna gör alltså inte bara djuren smartare, de gör också människorna dummare, bevisligen. Dock kan de inte pressa det hur långt som helst, inte än åtminstone. Inte ens den mest inbitna hundägare skulle ju tro på om djurpsykologen sade att jycken är deprimerad på grund av att Ericssons B-aktie gått ner kraftigt den senaste veckan.

Kontentan av det hela är att djurpsykologen är rent skit. De lurar människor genom deras bästa vänner i livet. Folk vill tro, så är det naturligtvis, hade jag en hund som jag älskade över allt annat vill jag naturligtvis tro att han har fler mål i livet än sin nästa måltid, men så är inte fallet. Felet ligger inte hos individerna, utan snarare hos dessa bluffmakare, som genom falskspel, lögner, avläsningar och rent lurendrejeri bedrar godtrogna människor. Vem som helst kan bli djurpsykolog, det är inte värst svårt att lära sig, det är precis samma ”yrke” som spåkärringar och liknande slödder.

Så älska djuren för det de ger er i livet, istället för att applicera en massa orealistiska förhoppningar på dem. De finns där för er, räcker inte det?

Tille gör mig till en dålig medborgare

Igår kväll dog Tille, i Sundsvall. Du vet, den lilla pojken med epidermolysis bullosa (en genetisk sjukdom). Aftonbladet har kört riktigt stora artiklar om denna pojke de senaste tre månaderna, och igår tog det alltså slut. Åtminstone för Tille, vi som överlevde dramat lär få ta del av åtminstone två uppföljningsartiklar.

Såhär i efterhand har jag studerat materialet lite, och mer och mer börjar jag känna att jag förmodligen i samhällets ögon är en riktigt dålig medborgare. Uppenbarligen finns det ett allmänt intresse för Tilles öde, eftersom det skrivs så mycket sentimentalt om detta osv, men jag kan för mitt liv inte förstå var allmänhetens intresse ligger.

Visst kan jag sympatisera med föräldrar osv, men det finns väldigt många spädbarn därute som aldrig kommer se vuxen ålder, och då undrar jag så försiktigt varför just Tilles tillstånd förtjänar denna uppmärksamhet?

Inte heller är det som en spännande film, Tille hade varianten Herlitz av ovan nämnda sjukdom, en variant som man vet alltid leder till att den som får sjukdomen dör väldigt tidigt i livet. Så utgången var inte vidare öppen, det handlade snarare om en sorts morbid fascination över att pojken höll i så länge som han gjorde. En fascination jag måste säga att jag inte delar.

Men i denna tid av dokusåpor, skvallertidningar och talk shows så är det populärt med livsöden. Och vi förväntas ta det till oss, som att det vore vårt eget barn som var på väg att gå bort. Men utan att på något sätt förringa lidandet Tille gått igenom, eller den sorg som hans nära och kära måste känna just nu så kan jag helt ärligt säga att det inte påverkar mitt liv värst mycket.

Det är just detta som gör mig till en så dålig medborgare, för jag SKA bry mig, det har Aftonbladet sagt.

Påskens symbolik

Jag har aldrig varit speciellt mycket för att fira högtider. Min familj har bara firat jul riktigt ordentligt genom åren egentligen, påsken brukar det inte bli så mycket med, det känns som ytterligare en överflödig högtid på något sätt.

Dock kan man ju fundera lite på påskens symbolik, för sådant är ju i regel mer intressant än högtiden som sådan.

För er som inte vet så firar vi påsk för att fira att Jesus återuppstod. Något jag personligen finner ganska osannolikt, speciellt eftersom att jag inte lägger vidare mycket tro vid att Jesus existerat alls, men högtider behöver ingen logisk förklaring. Sedan år 325 har förfarandet varit ungefär det samma, det var då man bestämde att påskdagen är första söndagen efter första fullmånen som kommer efter vårdagjämningen.

Återuppståndelse är ju egentligen ett ganska främmande och gammalt uttryck. ”Återvinning” säger vi ju idag, så Jesus återvanns alltså på påsk för nästan 2000 år sedan. Inga är ju vidare säkra på dessa årtal heller, men enligt sagorna ska det vara på det sättet.

Återvinning ja, symboliken är då lite mer tydlig, när man sållar bort det där gamla och förlegade språket. Återvinning är ju den moderna tidens syn på allt vad hopp heter egentligen, ingenting försvinner, allt kommer tillbaka. Trots att det just nu handlar mest om tidningar och ofärgat/färgat glas så tar man ju vad som finns till hands, precis som de gjorde på den tiden. Därmed inte sagt att burkklämmarmaskinen på Konsum är den nya Jesus, men symboliken är ju den samma.

Och vi behöver hopp, det är extremt viktigt. Trots att det är sagor och illusioner (samt ganska säkert rena lögner) det handlar om så känns det som att budskapet inte ska lindas in så hårt att det glöms bort, för oavsett förpackningen så är hopp viktigt för människor. Religionerna världen över erbjuder detta i viss mån, och Jesu återvinning, och därmed påsken, är ett av de starkare korten för att erbjuda detta.

För mig personligen handlar det dock mer om att ha lite distans till mig själv. Alltså att man vet när hopp bör appliceras och inte, för det är ju ärligt talat inte alltid det är speciellt vettigt. Man ser så mycket runt en som man bara vet kommer rämna precis när som helst, det kan handla om förhållanden, kontorshus eller solstolar, det finns alltid där, och man vet vad som är värt att satsa på och inte. Det blinda hoppet är korkat, och man måste se på hoppet på samma nyanserade sätt som man måste se på allt annat. Att hoppas (och därmed ha förväntningar) är inte alltid till ondo, men man måste också kunna inse att verkligheten inte alltid står till buds med vad man själv kokat ihop som rimligt och högst troligt. Verklighetsspaden har en tendens att smälla till en i ansiktet förr eller senare då.

Men på påsken får vi alla uppleva åtminstone en återuppståndelse, för det är ju då julmaten återuppstår. Prisa gud.

Badhuset illustrerar

Jag har börjat träningssimma, vilket är en väldigt behaglig form av träning. Vad detta innebär är att jag vid flertalet tillfällen i veckan får lov att ta mig till det lokala badhuset.

Badhuset är ju ett typiskt sådant ställe som väldigt tydligt separerar männen från kvinnorna. Inga unisex-omklädningsrum här inte, och som det verkar är de flesta ganska nöjda med detta. Kan inte säga att jag klagar själv, men när det finns ett dedikerat område som per definition utesluter möjligheten för att stöta på något från det motsatta könet så blir spelreglerna helt andra.

Det är märkligt att se, men det är precis som att luften helt går ur manskåren. Då finns det ingen anledning till att dra in magen, sitta rakt eller undvika att klia sig i skrevet tills det faktiskt inte kliar längre. Det jag så stilla undrar när jag står nyduschad i omklädningsrummet är hur kvinnorna reagerar i sin precis lika isolerade miljö. Jag kan inte påstå att jag vet, men jag tror att det fungerar på precis samma sätt. Så på ett väldigt konkret sätt har vi därmed konstaterat hur mycket man gör sig till för det motsatta könet, utan att ens tänka på det, för allt som man släpper på, alla saker man gör annars som man inte gör i omklädningsrummet, är ju show och skådespel.

Vidare konstigt är det dock inte, eftersom när det gäller det motsatta könet så vill vi nog visa vår bästa sida oavsett vem det handlar om eller vilken situationen är. Det känns dock lite märkligt att detta verkar vara den enda anledningen till att vi beter oss civiliserat överhuvudtaget, men det kan väl vara så då.

Ansträning i alla dess former måste ju ändå uppskattas också, eftersom det bygger karaktär att anstränga sig. Frågan är bara vad belöningen är, vad man får ut av det hela? Känslan av att inte ha gjort bort sig totalt kan säkerligen vara nog så belönande, men över lag så belönar vi nog oss själva i väldigt stor utsträckning, genom att stärka vårt eget självförtroende via allt positivt tänkande som beteendet ändå måste generera.

Lite falsk marknadsföring kan tyckas, men å andra sidan är väl äkta tillgjordhet också äkta. Eller?

Sopspionerna slår till landet över

I dagens Aftonbladet kan man läsa om Gunnar, som är ”sopspion”. Här finns artikeln: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,804656,00.html

Vad Gunnars så kallade jobb går ut på är att han ska ta fast människor som slarvar på återvinningsstationer. Naturligtvis kul för Gunnar att han hittat sin plats i världen, men jag funderar lite på vad det innebär att en människa ens vistas på en återvinningsstation.

Naturen är som bekant människans papperskorg. Vi kan dumpa saker precis var som helst, om vi så önskar, men vi gör oftast inte det. Alla som har bostad har också ett ställe som är dedikerat för just sopor. Dessa återvinningsstationer har dock tagit miljöhysterin till en helt annan nivå, och attraherar sådana element som fjollor, självälskare och pretentiösa idioter, bland andra. Man åker till en återvinningsstation av en anledning, och det är för att återvinna. Inte för att kasta sopor i största allmänhet, det kan man göra var som helst.

Ibland går dock inte saker och ting som man tänkt sig, prylen man tänkt återvinna kanske helt enkelt inte låter sig återvinnas. Kan vara av en så enkel anledning som att man inte får ner prylen i behållaren, på grund av att behållarens öppning är dåligt konstruerad. Gör man i detta läge misstaget att ställa saken brevid, i hopp om att de ändå tar med prylen när de hämtar resten av grejerna, så kan man dömas till dryga böter på flera tusentals kronor.

Frågan är då: Kommer de som ”åker fast” för dessa icke-brott någonsin återvinna igen? Jag skulle inte göra det, definitivt inte. Ingen återvinner för sin egen del, det gagnar aldrig oss som individer ändå, man gör det av omtanke.

Men då har vi kalsongranden Gunnar, som sitter och väntar med sin kamera, ivrig på att sätta dit dessa felstegande välgörare. För ingen god gärning förbigår som bekant ostraffad.

Detta är precis vad alla återvinnare inte behöver. De gör detta helt frivilligt, det finns ingen som tvingar dem. Att då aktivt jaga dem och till råga på allt ge dem böter tycker jag är löjeväckande.

Jag vet hur det känns, verkligen

Är det inte typiskt? Den där känslan finns ju alltid där. Oftast kommer det bara fram när man kanske inte mår så bra, men även när man mår som bäst i hela världen så ligger den och gnager i bakhuvudet. Du vet vilken känsla jag menar, den där som säger att ingen verkligen förstår en.

Ibland känns det som att man hittat någon som gör det. Men ganska snabbt bygger hela den känslan på det faktum att man så effektivt, och förbannat medvetet, sållar bort allt som strider mot detta. På något sätt försvinner det aldrig helt, det där tvivlet som ack så övertygande talar om att INGEN förstår en. Ingen vet hur man tänker och fungerar, och det mest irriterande är att ingen kan sätta sig in i just dina drömmar och funderingar. Vad som motiverar dig, vad som driver dig framåt.

Man kan, efter en tids självdupering, naturligtivs, övertyga sig själv om att så inte är fallet. Att det visst finns någon som bryr sig genom annan motivation än den egna lyckan. Någon som alla världens faktum till trots verkligen ser till dig och dina intressen som det primära i sitt liv, oh ja. Blotta handlingen att avfärda det jag skriver just nu som nys kan göra att det känns bättre, om du behöver rekommenderar jag dig verkligen att testa!

Men ändå finns en viss nyfikenhet kvar, eftersom du fortfarande läser. Naturliga funderingar om vad min faktiska poäng med allt detta ”nonsens” skulle vara bildas snabbt. För det kan väl inte vara så att ingen någonsin kommer att förstå dig? Att du alltid kommer kunna sitta i ett rum fullt med folk och känna dig som världens mest ensamna och övergivna människa? Är du dömd till ett liv i mental ensamhet?

Nej, självklart är det inte så. Faktum är att alla förstår dig. Jag förstår dig också, för människor är faktiskt ganska enkla, precis som alla djur. Det enda den mänskliga hjärnan egentligen är kapabel till att göra är att göra enkla saker näst intill oändligt krångliga. Se bara på en sådan enkel sak som den egna döden, man trillar av pin, och så är man färdig sedan. Men inte då, det finns ju tusentals ”teorier” om vad som FAKTISKT händer. Och sedan är den mänskliga arselkarusellen igång, för inget kan möjligen vara så enkelt som det först verkar, vi förenklar det komplicerade och krånglar till det enkla.

Alla tänker som du gör, du är inte värst ensam egentligen. Alla är rädda för i princip samma saker, åtminstone i grund och botten. Kort sagt är du precis lika komplicerad och speciell som oss alla.

Välkommen till klubben, jag har förstått att det är kallt därute.