I den digitala era som vi nu kan anse oss vara i så hävdar många, med all rätt, att det svenska språket blivit lidande. Det har det definitivt, eftersom prioriteringen nu blivit att kommunikation ska gå så fort som möjligt. Det är inte längre viktigt att man skriver på rätt sätt, utan det handlar snarare om att man ska ”göra sig förstådd”. Detta är precis vad krönikan idag ska handla om.

Det finns de som inte gillar låneord. Med Internets frammarsch så har det kommit ganska många låneord på en gång, men det är så ett språk hålles levande. Hur många av de ord vi använder idag kommer inte från exempelvis engelskan och franskan? Väldigt många, och de har knappast förstört språket. Man får inte vara dumkonservativ när det gäller språk, och låneord är det mest naturliga som finns.

Vad som däremot händer är att vi plockar in språkstruktur från andra språk, och det är detta som förstör. Anledningen till att det förstör är att vårt språk är inte konstruerat som exempelvis engelskan. Om jag anammade japansk meningsbyggnad och började prata om mig själv i tredje person precis hela tiden skulle folk ha svårt att hänga med på vad jag pratade om. Effekten blir den exakt samma när man plockar in den engelska strukturen, och gör sig skyldig till den största språkliga språkfadäsen som finns, nämligen: SÄRSKRIVNINGEN.

När man tar upp detta med folk så kommer det alltid upp några ”argument” för varför detta skulle vara irrelevant. De vanligaste jag hört är dessa:

1. Det viktiga är att folk förstår vad man menar, inte att det är rätt.
2. Jag bryr mig inte när jag skriver på internet, men annars tänker jag på det.
3. Bah, är det verkligen så noga?

1. I svenska språket ändrar särskrivningen innebörden av en mening. Det tar per definition längre tid att särskriva än vad det tar att skriva ihop, samt att den som läser meningen i regel måste läsa om för att förstå innebörden, då det blir väldigt mycket svårare att läsa sådan text. Folk kommer alltså INTE säkert förstå vad du menar när du särskriver, samt att det tar längre tid att läsa det du skriver. Titta på följande mening:

”Jag fick en pizza med rått kött igår!”

Meningen ovan kan innehålla en särskrivning, men det kan man ju knappast förutsätta, och alltså innehöll pizzan icke tillagat (rått) kött. Om det är en särskrivning så menade personen alltså att det var råttkött (kött från råtta) på pizzan. Samma sak? Nej. Budskapet gick alltså inte fram, kommunikationen är otydlig, och poängen med att förståelse skulle vara det centrala faller helt.

2. Jävla skitsnack. Vet man hur reglerna fungerar, varför inte använda dem? Det är personer som påstår något så dumt som ovanstående som skickar in CV:s de inte ens får svar på när de söker jobb. De flesta jobb idag kräver någon form av språklig kompetens, och att då särskriva konstant duger inte. Vet man hur det fungerar särskriver man ALDRIG. Man fördummar bara sig själv på dett sätt, men folk bryr sig helt enkelt inte.

3. Ja, språk är till för att man ska förstå varandra. De flesta kan dessa regler i grund och botten, men man bryr sig helt enkelt inte. Det är det enda problemet, att man skiter i det.

En stilla vädjan går också ut till alla er som inte har en aning om hur man använder DE och DEM. De flesta som inte har en aning om detta använder DEM precis hela tiden, vilket också sticker lite i ögonen, och även det gör det de skriver svårare att läsa. Om man är helt förlorad inom detta, skriv då DOM istället. Visst, det är fult det också, men då fungerar det åtminstone. Blir lite som att sätta stödhjul på cykeln, men vad gör man.

Jag vill också sätta en skruvmejsel i ögat på alla som skriver MEJ och DEJ. Snälla nån, är vi tillbaka på dagis eller? Visst, det är accepterade stavningar, men lite självrespekt kanske vore på sin plats, visa att ni är över tio år gamla.

Aspirerar man på något i livet och har en uns ambition måste man förstå hur stor roll detaljerna spelar för helheten. Helheten betyder inget alls utan dess komponenter, och komponenterna är dessa regler. Det handlar om något så viktigt som att kommunicera och förstå varandra. Vem kan säga att den hörnstenen i vår civilisation är oviktig?