Och så var det melodifestivalen

I lördags ”tvingades” jag bevittna melodifestivalen för första (och säkerligen sista) gången i år. Illusionernas och den bortblåsta självdistansens högborg.

Med tanke på musiken som spelas så förstår jag att arrangörerna inte vill förlita sig enbart på musiken, det hade inte jag gjort heller om jag hade haft Sandra Dahlberg med i programmet. Man gör därför så att man fyller på med vad som förmodligen ska anses vara ”folklig” humor. Om det är vad som man anses vara just folkligt så dämpar det inte direkt mitt förakt gentemot medelsvensson.

Är det verkligen så enormt roligt med människor som låtsas ramla? Ok, Robert Gustafsson är sjukt bra på slap-stick, men låt då han göra det, och håll andra borta från det. Andra försök till nostalgi-humor åt det lite mer verbala hållet skulle tydligen också kittla humorn ute i stugorna, men personligen överlever jag utan att Lena Philipsson upptäckt att lite självkritik förväntas i vårt avlånga land. För det är ju fult att uppskatta sig själv, det vet ju alla.

Hur som haver så är det ju faktiskt en musiktävling. Tror det var lite musik med iallafall, mellan allt ändlöst tjat om att man ska ringa och rösta, för att kunna skänka pengar till välgörenhet. Så man skiter inte bara bort pengarna på förströelse sådär på lördagskvällen, man får även göra en god gärning. Nästan så man blir lite varm inombords.

Stackars Sandra föll tydligen ut i tårar när hennes skitlåt inte gick vidare. Grymt kan tyckas, men så är det ju i tävlingar, en halt vinner inga maraton heller. Vi lyckades åtminstone undvika katastrof genom att kasta ut Günther, men lyckan blev kort, eftersom Björn Kjellman gick vidare. Björns låt funkade som musikstycke, men det är ändå en internationell tävling det handlar om. Till friidrotts-VM skulle man aldrig skicka den löpare som springer snyggast, man skickar den som är snabbast, och ledsen grabbar och kvinnostycken, men det är faktiskt Carola. Kjellmans låt har inte en suck.

Nu kan man ju med all rätt fråga sig varför jag engagerar mig så hårt i melodifestivalen, men det är egentligen som vad som helst egentligen, något som kommer ivägen och ger ett intryck eller två. Dess populritet går naturligtvis att förklara enligt alla de formler jag redovisat för tidigare (för sport, exempelvis), men jag tycker ändå det är trist att det ska behöva bli ett sådant jippo. Det finns liksom ingen känsla i det längre, den dödade man effektivt för många år sedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s