Fundera på vad som sägs

Det är intressant att läsa tididningen om man verkligen funderar på vad rubriker osv betyder. Jag har två ganska färska exempel på detta, och det är väldigt vanligt.

I dagens Aftonbladet kan man läsa om att man gripit den fruktade ”Haga-mannen”. Naturligtvis väldigt goda nyhter, men rubriken till artikeln lyder: ”Han levde dubbelliv”.

I förbifarten låter detta ganska vettigt, inte sant? Men vad betyder det egentligen? De får detta att låta som någon sorts avslöjande, att det faktsikt finns några alternativ. Alternativet är ju att han helt enkelt inte levde ett dubbelliv, utan att han öppet och hela tiden våldtog kvinnor. Om så var fallet hade det förmodligen inte tagit åtta år att få tag på honom.

Nog för att jag av erfarenhet vet att rubriksättarna på Aftonbladet med största säkerhet tar LSD på arbetstid så finns det andra publikationer som också gillar att lägga lite extra sensationstryck i sina rubriker. En regionaltidning som vi har på jobbet hade denna rubrik för några dagar sedan: ”Ingvar Kamprad är världens rikaste svensk”.

Åter igen, vad innebär rubriken? Att vara ”världens rikaste svensk” får det att låta som att detta är något hela världen är med och tävlar om, samt att det då är en enorm bedrift, men sanningen är ju den att det endast är nio miljoner människor, av ca sex miljarder, som ”tävlar” om detta. Anledningen till att man trots ovanstående blandar in hela världen är naturligtvis att det ska låta större och bättre än vad verkligheten tillåter.

Med allt detta i åtanke så måste man ju ändå fundera lite på varför det är på detta sätt. Det är ju människor som författar dessa saker, och på många sätt är vi väldigt lika. Det handlar inte om att man ska vara en mytoman, men likt mytomanerna så har vi nog alla ett litet behov av att hävda oss. Sedan kan det vara i små eller stora former.

Själv försöker jag stävja detta så gott det går. Anledningen till det är att man snabbt återkommer till diverse förväntningar när man gör på detta sätt. Plus att om man faktiskt åstadkommer något som förtjänar uppmärksamhet så är risken stor att det formligen drunknar i de luftslott man byggt upp tidigare.

Det centrala är ofta inte just vad folk säger, utan det är i regel syftet med att säga det. Ofta försöker man kommunicera saker genom att säga andra saker, och det är detta man som mottagare måste vara väldigt uppmärksam på.

Ord ljuger ofta, intentioner gör det sällan.

Annonser

Precis när man trodde att civilkuraget var dött

Magnus Betnér valde nu i veckan att hoppa av det så kallade humorprogrammet ”Extra! Extra!”, som sänds på TV3. Anledningen till avhoppet var att han drev lite för hårt med stackaren Runar Sögaard, när Runar var gäst i programmet. Egentligen finns det inte något mer att tillägga, men här finns hela artikeln:

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,798169,00.html

Det saknas kurage i svensk media. Faktum är att svensk media är skitfeg, rent ut sagt. Den undersökande journalistik vi har i Sverige idag är faktiskt rent krasst ett skämt. Visst, jag kan också tycka det är roligt när Uppdrag Granskning sätter dit kommunpolitiker från hela landet, eller när Insider spolar fram, och förstör livet för, pedofiler.

Är det hit vi har kommit, med vår ”undersökande journalistik”? Det är ändå denna typ av program som ska eponera dessa saker, som ska spola fram sådant som faktiskt betyder något. Vem visste inte sedan tidigare att det faktiskt KAN hända att man blir lurad på bilverkstan eller att det finns ohederliga mäklare? Jag kan inte säga att jag är värt förvånad över dessa företeelser.

Men Magnus Betnér valde en annan väg. Det medium han hade tillgängligt för sig var ett humorprogram på TV3. Tydligen har kanalen inget emot att exponera gamla gubbar med slagruta, men när det handlar om Runar så är det fridlyst område, på något märkligt sätt. Runar är slödder, så enkelt är det, och varför ska hans lögner och fullkomligt skeva världsbild inte maglas ut och hängas upp för allmän beskådning? Varför inte ställa Runar till svars och höra om varför han ljög om att vara Matt LeBlancs ”andliga rådgivare”? Varför inte ställa de obekväma frågorna, eller ännu bättre, skämta om dem med hjälp av satir?

Jag har själv aldrig sett ”Extra! Extra!”, men Betnér är en talangfull komiker, och jag är säker på att han skulle kunna få in några ganska klockrena högerkrokar på Runar, men han få inte. Svensk media vågar inte.

Det jag uppmanar till är att man ska sätta blåslampan på de som ämnar påverka våra liv, de som vill lägga sig i och vara med och pilla. Runar är bara en i mängden, exponera de riktiga lögnarna, de som ljuger så stort och brett att man bara behöver dra i några tegelstenar för att hela apparaten ska gå i marken.

Är det inte detta vi behöver, och detta vi vill se? Självklart är det så. Och att man protesterar mot detta som Betnér gjorde tycker jag tyder på ett enormt civilkurage, och jag applåderar sådant beteende.

Sluta urinera på det svenska språket

I den digitala era som vi nu kan anse oss vara i så hävdar många, med all rätt, att det svenska språket blivit lidande. Det har det definitivt, eftersom prioriteringen nu blivit att kommunikation ska gå så fort som möjligt. Det är inte längre viktigt att man skriver på rätt sätt, utan det handlar snarare om att man ska ”göra sig förstådd”. Detta är precis vad krönikan idag ska handla om.

Det finns de som inte gillar låneord. Med Internets frammarsch så har det kommit ganska många låneord på en gång, men det är så ett språk hålles levande. Hur många av de ord vi använder idag kommer inte från exempelvis engelskan och franskan? Väldigt många, och de har knappast förstört språket. Man får inte vara dumkonservativ när det gäller språk, och låneord är det mest naturliga som finns.

Vad som däremot händer är att vi plockar in språkstruktur från andra språk, och det är detta som förstör. Anledningen till att det förstör är att vårt språk är inte konstruerat som exempelvis engelskan. Om jag anammade japansk meningsbyggnad och började prata om mig själv i tredje person precis hela tiden skulle folk ha svårt att hänga med på vad jag pratade om. Effekten blir den exakt samma när man plockar in den engelska strukturen, och gör sig skyldig till den största språkliga språkfadäsen som finns, nämligen: SÄRSKRIVNINGEN.

När man tar upp detta med folk så kommer det alltid upp några ”argument” för varför detta skulle vara irrelevant. De vanligaste jag hört är dessa:

1. Det viktiga är att folk förstår vad man menar, inte att det är rätt.
2. Jag bryr mig inte när jag skriver på internet, men annars tänker jag på det.
3. Bah, är det verkligen så noga?

1. I svenska språket ändrar särskrivningen innebörden av en mening. Det tar per definition längre tid att särskriva än vad det tar att skriva ihop, samt att den som läser meningen i regel måste läsa om för att förstå innebörden, då det blir väldigt mycket svårare att läsa sådan text. Folk kommer alltså INTE säkert förstå vad du menar när du särskriver, samt att det tar längre tid att läsa det du skriver. Titta på följande mening:

”Jag fick en pizza med rått kött igår!”

Meningen ovan kan innehålla en särskrivning, men det kan man ju knappast förutsätta, och alltså innehöll pizzan icke tillagat (rått) kött. Om det är en särskrivning så menade personen alltså att det var råttkött (kött från råtta) på pizzan. Samma sak? Nej. Budskapet gick alltså inte fram, kommunikationen är otydlig, och poängen med att förståelse skulle vara det centrala faller helt.

2. Jävla skitsnack. Vet man hur reglerna fungerar, varför inte använda dem? Det är personer som påstår något så dumt som ovanstående som skickar in CV:s de inte ens får svar på när de söker jobb. De flesta jobb idag kräver någon form av språklig kompetens, och att då särskriva konstant duger inte. Vet man hur det fungerar särskriver man ALDRIG. Man fördummar bara sig själv på dett sätt, men folk bryr sig helt enkelt inte.

3. Ja, språk är till för att man ska förstå varandra. De flesta kan dessa regler i grund och botten, men man bryr sig helt enkelt inte. Det är det enda problemet, att man skiter i det.

En stilla vädjan går också ut till alla er som inte har en aning om hur man använder DE och DEM. De flesta som inte har en aning om detta använder DEM precis hela tiden, vilket också sticker lite i ögonen, och även det gör det de skriver svårare att läsa. Om man är helt förlorad inom detta, skriv då DOM istället. Visst, det är fult det också, men då fungerar det åtminstone. Blir lite som att sätta stödhjul på cykeln, men vad gör man.

Jag vill också sätta en skruvmejsel i ögat på alla som skriver MEJ och DEJ. Snälla nån, är vi tillbaka på dagis eller? Visst, det är accepterade stavningar, men lite självrespekt kanske vore på sin plats, visa att ni är över tio år gamla.

Aspirerar man på något i livet och har en uns ambition måste man förstå hur stor roll detaljerna spelar för helheten. Helheten betyder inget alls utan dess komponenter, och komponenterna är dessa regler. Det handlar om något så viktigt som att kommunicera och förstå varandra. Vem kan säga att den hörnstenen i vår civilisation är oviktig?

Och så var det melodifestivalen

I lördags ”tvingades” jag bevittna melodifestivalen för första (och säkerligen sista) gången i år. Illusionernas och den bortblåsta självdistansens högborg.

Med tanke på musiken som spelas så förstår jag att arrangörerna inte vill förlita sig enbart på musiken, det hade inte jag gjort heller om jag hade haft Sandra Dahlberg med i programmet. Man gör därför så att man fyller på med vad som förmodligen ska anses vara ”folklig” humor. Om det är vad som man anses vara just folkligt så dämpar det inte direkt mitt förakt gentemot medelsvensson.

Är det verkligen så enormt roligt med människor som låtsas ramla? Ok, Robert Gustafsson är sjukt bra på slap-stick, men låt då han göra det, och håll andra borta från det. Andra försök till nostalgi-humor åt det lite mer verbala hållet skulle tydligen också kittla humorn ute i stugorna, men personligen överlever jag utan att Lena Philipsson upptäckt att lite självkritik förväntas i vårt avlånga land. För det är ju fult att uppskatta sig själv, det vet ju alla.

Hur som haver så är det ju faktiskt en musiktävling. Tror det var lite musik med iallafall, mellan allt ändlöst tjat om att man ska ringa och rösta, för att kunna skänka pengar till välgörenhet. Så man skiter inte bara bort pengarna på förströelse sådär på lördagskvällen, man får även göra en god gärning. Nästan så man blir lite varm inombords.

Stackars Sandra föll tydligen ut i tårar när hennes skitlåt inte gick vidare. Grymt kan tyckas, men så är det ju i tävlingar, en halt vinner inga maraton heller. Vi lyckades åtminstone undvika katastrof genom att kasta ut Günther, men lyckan blev kort, eftersom Björn Kjellman gick vidare. Björns låt funkade som musikstycke, men det är ändå en internationell tävling det handlar om. Till friidrotts-VM skulle man aldrig skicka den löpare som springer snyggast, man skickar den som är snabbast, och ledsen grabbar och kvinnostycken, men det är faktiskt Carola. Kjellmans låt har inte en suck.

Nu kan man ju med all rätt fråga sig varför jag engagerar mig så hårt i melodifestivalen, men det är egentligen som vad som helst egentligen, något som kommer ivägen och ger ett intryck eller två. Dess populritet går naturligtvis att förklara enligt alla de formler jag redovisat för tidigare (för sport, exempelvis), men jag tycker ändå det är trist att det ska behöva bli ett sådant jippo. Det finns liksom ingen känsla i det längre, den dödade man effektivt för många år sedan.

Värdelösa människor – Del 1

Detta är en serie krönikor som kommer sträcka sig en bit, eftersom jag inte direkt har något avslut på dem. Jag samlar ihop ett antal kategorier människor som jag helt enkelt inte gillar, och så skriver jag sedan om dessa. Ganska enkelt. Om du har tyckt att jag var lite småcynisk och bitter tidigare så kan du sätta dig tillrätta nu.

1. Arslen som döper sina ungar till skitnamn

Tror faktiskt inte någon gillar dessa människor, knappt de själva heller. Men vad är det då som gör att folk som döper sina barn till skräp-hippie-namn förtjänar att bindas fast på ett järnvägsspår på julafton? Jo, jag tror väldigt starkt på att de alldeles för ofta mer eller mindre förstör sina barns liv med detta nonsens. Visst, man kan tycka att ”Tindra” är ett gulligt namn. På en bebis. Alla inser nog att lilla ”Tindras” karriärtopp kommer vara att få ställa frågan: ”Vill du ha plus-meny på det?”.

Slappa och aningslösa namn borgar för slappa och aningslösa människor, jag är säker på att våra namn formar oss som personer, eftersom den absolut största delen av vår personlighet etableras väldigt tidigt. Möjligheten att skaffa barn gör en inte till en bra förälder.

Det finns så extremt många bra namn att välja på, bara för att föräldrarna har ett kroniskt behov av att sticka ut och vara annorlunda på ett så otroligt korkat sätt som detta så tycker jag det är orättvist att det ska behöva drabba ungarna.

2. Idioter som tror att det fortfarande finns ”coola” mobiltelefoner

Ärligt talat, hur många nyheter finns det egentligen på mobilmarknaden numera? Trots detta så finns det folk som envisas med att gå med mobilen dinglandes på bältet. Dessa rövnyllen är också de som i regel är så sjukt stolta över att de faktiskt har råd med alla nya modeller som kommer, precis som att det är en bedrift att vara så kraftigt dum i huvudet att man kastar bort sådana summor på en mobil.

Nej, vill instinktivt tömma dem på blod på offentlig plats, för vi behöver inte denna form av konsument-onani. Min mobil skickar jag SMS med, samt ringer med, fungerar alldeles utmärkt. Att ha en värdelös kamera som inte ens duger till porrbilder samt en mp3-spelare som är galet för liten ser jag som ganska klena penisförlängare.

3. Pensionärer som är trötta på att bete sig som folk

En grupp människor som onekligen får oss alla att sukta efter att ätterstupet ska ligga med på något partiprogram inför valet i sommar. Du vet vilka pensionärer jag menar, det är de som tycker att det är vettigt att hålla kön på Konsum stillastående för att de ska bråka om 2:-. De som tycker att när de nu har levt så länge som de har så kan de tränga sig i buffé-kön på Silja Line.

De finns naturligtvis också i trafiken, inga undantag. Handlar det inte om att köra så sakta att man kunde dra sig förbi på ögonbrynen så är det att de står till alldeles för länge vid trafikljus, får motorstopp i uppförsbackar osv osv. Det finns egentligen inga gränser på kreativiteten här, men vi accepterar det, eftersom det lite känns som att detta är priset vi får betala för att vi har god sjukvård. Det är naturens straff för att vi går emot dennes vilja och låter dem leva mycket längre än vad som var planerat.

4. Folk som skickar vidare kedje-mail/-SMS

Dessa människor borde obönhörligen köras över vid midjan med en skördetröska och sedan misshandlas med golfklubbor. Det finns helt enkelt inget som rättfärdigar att man skickar vidare detta virtuella, men ack så existerande, skräp. SMS tycker jag är värre, för de är jobbigare att radera. Mail kan man ta bort rakt av bara, men SMS är lite jobbigare. Plus att man tror så dumma saker som att det kanske är någon som vill något, men oh nej, det är bara någon som vill tala om för mig att om jag skickar detta SMS vidare till fem andra så kommer någon bli kär i mig. Som att det skulle cancellera de fem som vill hamra in järnvägsspikar i mina genetalier.

Vill du något, skicka för i helvete något originellt. Vem skulle möjligen vara intresserad av något sentimentalt kalhygge som skrivits ihop av en aningslös idiot som skickar ut dessa saker dagligen? Vilken känsla du än försöker förmedla och uppmuntra så känner jag bara förakt.

Större – Bättre – Vackrare

Vad är det som är så attraktivt med att gå på bio egentligen? Jag måste säga att jag tror inte det beror på att man får sitta obekvämt, höra folk prata/prassla/störa eller att behöva sitta brevid folk som luktar som att de smugglar döda hamstrar. Det handlar om storlek och omfång, helt enkelt!

En bra upplevelse är alltid en bra upplevelse, oavsett vad det handlar om, egentligen. Dock så går dessa saker att förstärka, de går att göra större, bättre och vackrare, kort sagt. Detta gör man på bästa sätt genom att låta omständigheterna som kontrollerar upplevelsen att maximeras, att ge största möjliga utdelning.

Jag brukar sitta med hörlurar när jag lyssnar på musik hemma, vilket jag gör större delen av den tid jag är hemma. Jag älskar själva upplevelsen som musik ger, och av exakt samma anledning kör jag alltid musik i bilen. Hörlurarna är helt enkelt till för att maximera upplevelsen, för att styra den rakt in i öronen, så man kan stänga av allt annat och verkligen ta musiken till sig. Den blir lätt lite av ett bakgrundsbrus annars, något man inte direkt upplever, utan mer konsumerar, vilket jag inte tycker fungerar speciellt bra för min del. I bilen kan det anses vara ganska dumt att sitta med hörlurar, så där pumpar jag på fulla muggar med volym istället, och naturligtvis får baslådan göra sitt också.

När jag kollar på film gör jag det antingen på projektor eller på bio. Andra alternativ existerar sällan för min del. Jag älskar nämligen även film, och då har jag svårt att tycka att annat skulle duga, då det enligt min mening inte gör upplevelsen rättvisa. Detta tillåter också att man upplever filmen på så många fler sätt, man kommer mycket lättare in i filmen och kan uppskatta dess nyanser, vilket gör att bio/projektor faktiskt kan göra en OK film till en bra film. Man missar en hel del i upplevelsen faktiskt.

Det finns de som inte uppskattar konceptet, och det tycker jag är lite trist, för det är något alla borde unna sig. Att verkligen ta till sig den där biten livsglädje som goda upplevelser ger, för det ger väldigt mycket fakiskt. Sedan att alla inte har samma värdegrund som jag själv är väl något jag bittert får lära mig att acceptera, men jag tycker ändå att alla borde värdera sina upplevelser lite högre och verkligen lägga energi på att de ska bli så bra som möjligt. Livet är ju en kedja upplevelser, egentligen.

Man kan avläsa mycket på en person genom att fundera på hur mycket de unnar sig och värdesätter sig själva. Man behöver inte vara audiofil eller cineast för att uppskatta livets små nyanser, men det hjälper om man inser hur mycket man missar genom att helt enkelt inte bry sig.

Daniel ler minsann inte längre

För rätt precis ett år sedan sköt polisen i Lindesberg ihjäl 22-årige Daniel i Lindesberg. Nu när den ack så dåligt oljade rättsapparaten snurrat färdigt kom man, inte helt förvånande, fram till att polisen som sköt ihjäl Daniel inte gjort något fel.

Naturligtvis rapporterar Aftonbladet om händelsen. Totalt fem artiklar har skildrat dödsskutningen, och av dessa fem fördelar det sig så rättvist att fyra av artiklarna handlar om att Daniels föräldrar påstår att polisen ljuger, samt spyr annan galla över rättsväsendet och poliskåren. Den sista, och väldigt ensamma artikeln, försöker skildra vilka omständigheterna runt detta egentligen var, men det är som vi alla märker inte riktigt lika intressant som att sprida föräldrarnas ytterst subjektiva syn på händelseförloppet.

Här finns den senaste artikeln, samt länkar till de övriga: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,787274,00.html

Det finns många saker här jag tycker är intressanta. Den mest intressanta måste vara att föräldrarna ansåg att sonen blev så hotfull och okontrollerad att man var tvungen att kontakta polisen, men när polisen sedan agerar så var hotet tydligen inte alls så framträdande längre.

Det jag frågar mig är lite försiktigt hur jag själv skulle reagera. Om vi låtsas att en irrationell galning springer mot mig, viftandes med två knivar, samt att jag har ett vapen i händerna, skulle jag inte frestas att använda detta vapen då? Visst, föräldrarna menar på att det var faktsikt fyra poliser, och fyra borde kunna hantera en, men vill jag verkligen riskera att det är just mig han sätter första kniven i? Nej, faktiskt inte.

Ett annat argument i fallet var också då att det fanns ju faktiskt en stängd grind mellan Daniel och poliserna. Detta för mig tillbaka till den tid i mitt liv då jag var med och monterade isär fyrverkerier och slängde in dessa på folks altaner när de i lugn och ro tittade på TV. När man springer för glatta livet, med motivationen och adrenalinet på topp, vad är en stängd grind för hinder, egentligen? Inget alls.

Jag förstår att föräldrarna är förbannade över att deras son rycktes ifrån dem på det sätt som det gjordes, men ingen tjänar något alls på att skapa förakt för polisen och deras metoder. Man har gjort bedömningen att polisena agerade korrekt, punkt slut. Sedan tycker jag det är trist att Aftonbladet adderar till misstron genom att publicera de sedvanliga helhylle-bilderna på Daniel, naturligtvis ler han stort på bilden och ser hur from ut som helst. Annat hade det ju varit om bilden visat när han stod där frustandes ute på gården med en kniv i vardera näven och vrålade som en galning. Men det passar inte i media.

Poliser är varken bättre eller sämre människor än oss andra. De har piratkort till parabolen, de kopierar filmer och kollar med ungarna på helgerna osv, de kommer från samma pool som vi andra. Således reagerar de också som vi gör, och man kan inte förvänta sig annat heller. Vad vi dock måste ge dem är förståelse, eftersom polisen är en av samhällets stöttepelare, och ibland krävs det att man försöker sätta sig in i deras yrke och deras yrkesroll.

Naturligtvis trist att det ska behöva gå så långt som det gjorde med Daniel, men förr eller senare händer det, det är ofrånkomligt. Och det är i det läget vi måste acceptera att polisen gör sitt jobb, samt låta dem göra detta, oavsett om grinden är stängd eller ej.