OS – Nu är det fan dags

Få har väl missat att OS dominerar vårt mediebrus just nu. Oavsett vilken kanal man slår på så visar man antingen OS eller så pratas det om OS, i någon form. Arbetskamraterna kan inte få nog av att prata om allt från den något bögiga konståkningen till den oförklarligt fascinerande dam-hockeyn. Du vet, den där hockeyn som är intressant först när tjejerna lyckas med något bra.

På OS invigningsdag fick jag själv reda på att OS började. Jag hade faktiskt ingen aning om detta, och jag visste inte heller var OS hölls denna gång. När man säger detta till folk tittar de i regel på en med en sorts skräckblandad förtjusning i blicken, och tro mig när jag säger att de stannar upp. Det är på något sätt obegripligt, att man är så fruktansvärt ointresserad av sport, och allt som har med detta triviala bortskitande av värdeful tid att göra, så att man inte snappar upp dessa delar i mediebruset.

Visst, det står på förstasidan på Aftonbladet, men eftersom jag är kroniskt ointresserad av allt sport-relaterat, och vet detta sedan tidigare, så hoppar jag snabbt förbi dessa bitar. De registerar inte hos mig.

För någon dag sedan så frågade en polare mig, lite på test, om jag visste hur många OS-medaljer Sverige tagit än så länge. Jag gissade, och gissade fel, vilket förfärade honom. Anledningen till hans stora förfäran var naturligtvis att det i hans värld inte gick att vara så ointresserad av sport som jag faktiskt är, och att detta då skulle bekräfta detta obegripliga faktum, åter igen. Slå in det lite extra, liksom. Det jag är intresserad av fastnar dock, men jag har inget behov av att förankra andras okunskap i dessa ämnen. Det vore lite som att jag som motfråga skulle fråga polaren vilken roll William Fichtner spelade i filmen Equilibrium, och sedan ta mig för bröstet av häpnad när han inte vet detta. Jag har ärligt talat inte frågat, men jag tror inte han vet. Han vet nog inte ens vem som regisserat filmen… Eller nu tog jag i, det måste ju alla veta.

OS behandlas som något som alla ska vara intresserade av. Det tar upp det mesta av vårt värdefulla utrymme här i världen under de smärtsamma veckor som spektaklet tillåts fortgå. OS omsätter flera miljarder, och eftersom detta är sportens huvudsyfte numera, så fyller det naturligtvis sitt syfte. För min egen del kunde det dock lika gärna implodera i en krater, men det är väl så att jag är en av de få i världen som känner detta gentemot evenemanget.

Det handlar inte om att jag inte förstår attraktionskraften, för det gör jag. Det har blivit en dygd att hylla andra människors bravader, istället för att behöva kämpa själv. Rörelsen blir större och större, eftersom färre och färre kan tillföra något av större relevans. För mig förändrar det dock inte mitt liv markant om vi vinner guld i backhoppning. Jag tycker man är skyldig sig själv att reflektera över relevansen i detta, då det ändå säger en hel del om det egna sinnestillståndet.

Men sport kommer bara bli större och större, just på grund av ovanstående, var så säker. För mig kommer det dock alltid vara lika irrelevant.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s