Viva la Danmark

Jag älskar att resa, i alla dess former egentligen. Flyga tycker jag är allra roligast, då det är lite som att åka karusell, men jag tycker det kan vara skönt att åka bil/tåg/buss också.

I tisdags fick jag reda på att jag behövdes på vår site i Danmark. Jag har utvecklat ett system som skulle driftas därnere, och då tyckte de att jag rimligtvis borde vara där, vilket även jag tyckte lät som en bra idé. En annan kille från jobbet hade också lite att göra därnere, så han hängde också med. Vi tog bilen ner, mest för att kunna ta en sväng förbi Tyskland, vilket vi också gjorde. Tog nio timmar enkel resa till siten, så det kan tyckas vara lite segt, men vi snackade ganska friskt hela vägen, så det gick bra.

Dock har jag aldrig kört bil i Danmark tidigare. Kan inte heller påstå att jag direkt varit i Danmark på det sättet, visst, man har ju semestrat där med föräldrarna, åkt över sundet för att handla sprit när man varit i Göteborg, men inte riktigt verkligen varit där, som nu var fallet.

Faktum är att man börjar märka av att man inte längre är i Sverige direkt efter Öresundsbron. Något uppenbart kan tyckas, men jag trodde inte det skulle vara någon direkt skillnad. Det första man märker är nämligen att danskarna blint förutsätter att precis alla som kör i Danmark vet var allt ligger. Vägskyltar är som en sorts ”friendly reminder”, de finns i regel, men det är dock inget man kan räkna med.

Vid ett tillfälle skulle vi svänga av, vi var på väg mot Rödby. När det var dags att svänga av så blev vi väldigt varse om danskarnas rutinerade avfartsskyltning. Den fungerar precis likadant överallt, och vad den går ut på är att det finns INGA skyltar som innan avfarten påvisar att det snart är dags att svänga av. I Sverige påvisas ju alla avfarter åtminstone två eller tre gånger innan det faktiskt är dags, men inte i Danmark. Skylten sitter precis där avfarten här, av avfartsrampen är ungefär hälften så lång som i Sverige, så det var bara att hänga sig på ratten, korsa över två vägbanor och flyga upp på avfarten. Tur att det inte var vidare tät trafik just då.

Efter detta så hoppades vi naivt nog på att det danska skyltningshelvetet var över och att vi bara skulle kunna glida problemfritt till vår destination. Naturligtvis bedrog vi oss å det grövsta. Jag har en Opel Vectra, vilket inte är en speciellt hög bil. Trots detta var många av vägskyltarna svåra att läsa, och anledningen till detta var att de SITTER EFTER MARKEN. Vem skulle möjligen kunna tro att de vore enklare att läsa om de satt i ögonhöjd? Inte danskarna, de föredrar att behöva titta i buskage och snöhögar efter sina vägskyltar. Detta faktum kryddade dock bara vår resa lite extra, då det tog en timma extra att hitta hotellet vi skulle bo på.

Dagen efter var vi på siten direkt på morgonen. Vi hade redan tidigare förundrats en aning över alla de wienerbröd som serverades under frukosten på hotellet, men detta var inget jämfört med den enorma bricka wienerbröd som stod i receptionen, vid frukten. Denna bricka var tydligen inte heller nog för att tillfredsställa kaloribehovet, då det stod liknande brickor på diverse ställen runt hela siten. Jag frågade lite nyfiket om dessa brickor, och fick reda på att detta endast var vardags-light-versionen. På onsdagar var det wienerbrödsdag, och då gick de runt med stora korgar fyllda med wienerbröd, och gav personalen. De gillar sina wienerbröd.

När arbetskamraten satt och jobbade så kom de också runt och serverade kaffebröd. Dock var det ju inte onsdag, så nu fick det räcka med arraksbollar och sådant. Man kan ju fråga sig hur danskarna jobbar av sig dessa kalorier, men en snabb överblick av siten indikerade att alla gör visst inte det. Själv tycker jag wienerbröd är OK, men dock lite för sött, så det är inget jag skulle äta regelbundet.

När arbetsdagen var slut skulle vi till spritskatten och tyrolerhattarnas förlovade land – Tyskland. Vägbeskrivningen var riktigt enkel, bara att följa skyltarna mot Köpenhamn, så kom vi till rätt väg, som vi skulle ta söderut. Så var vi tillbaka till skyltarna. Vi hittade en skylt som pekade mot Köpenhamn, och följde denna, vilket resulterade i att vi hamnade på ett regemente. Med svenska nummerplåtar. Det blev till att lägga i backen väldigt fort, då jag inte känner för att förklara mig för den danska polisen. Det visade sig att man själv skulle känna till att man skulle svänga av höger, mot Centrum, tidigare. Dumt av mig att inte känna till att det var vägen till Köpenhamn.

Väl i Tyskland var vi som alla svenskar på Bordershoppen, nämligen ungefär som barn är på julafton. Resan gick fort, man bara fyllde sin kundvagn, fyllde sedan bagaget, åkte färjan hem, drog en vit lögn och ett påklistrat leende för den trevliga tjejen i tullen, och sedan var man tillbaka på hotellet.

När vi var klara och skulle hem irrade vi också ett tag. Trots att vi redan kört denna väg så valde vi att följa skyltarna, vilket naturligtvis inte alls var vad man skulle göra. Det var ärligt talat lite av en lättnad att komma tillbaka till Sverige. Det har inte bara med vana att göra, utan vi gör faktiskt många saker bättre än andra, så är det bara.

Alltid kul att resa, men ändå, borta bra men Sverige bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s