Dina och andras förväntningar

Förväntningar är något av det mest förödande som finns. De kostar svenska företag miljardbelopp varje år och förstör en hel del över lag. Förväntningar är vår egna bild av något, rätt och slätt. Hur detta borde vara, och hur det borde fungera.

Ett bra exempel på orealistiska förväntningar är den typ som reklam förmedlar. Man kan inte köpa all reklam rakt av, det krävs en hälsosam dos kritiskt tänkande. Saker och ting är inte alltid så bra som man kanske önskar, hoppas och tror att de ska vara, det är det förmodligen aldrig något som är. Ovanstående är extremt vanligt hos internetleverantörer, exempelvis. Vissa förväntar sig att saker som är helt orealistiska ska levereras, och när de inte gör det så kommer fler orealistiska krav.

Men det är bara en del av förväntningarnas förödande konsekvenser. Det värsta är alltid de förväntningar som vi alla applicerar på varandra. Och ironiskt nog är det i regel de som avskyr att få förväntningar applicerade på sig själva som har högst förväntningar på andra människor. Jag gör det själv, ska jag villigt erkänna, men det är inte alltid speciellt bra.

Jag råkar själv ut för detta väldigt ofta. Efter att man under en tid visat sig kompetent inom ett specifikt område så verkar det som att ens omgivning förutsätter att man kommer klara precis allt utan någon som helst vägledning, men så är inte fallet. Jag är inte mer perfekt än någon annan, det finns inga perfekta människor, det finns bara de som går mer eller mindre bra ihop.

Det farliga i ovanstående exempel är att man kanske marknadsför sig lite väl hårt ibland. Vad som händer när en person blir besviken är i regel att precis allt raseras, man faller platt i personens ögon, och i det läget är det precis som att inget annat man gör, står för eller är spelar någon roll längre. Man har inte svarat upp till de förväntningar andra ställer på en, och som man säkerligen bidragit till i viss mån själv, och då är det kört sedan.

Eller är det verkligen så enkelt? Jag tror inte riktigt det, trots att det kan kännas så. Speciellt professionellt sett, det blir som en grop på vägen. Vissa gropar är större än andra dock.

Själv gillar jag inte förväntningar, men jag bidrar i väldigt stor utsträckning till att dessa finns gentemot mig. Så det är väl där det slutar egentligen, man får på något sätt skylla sig själv, och ta ansvar för var man befinner sig just nu.

Jag är stolt och glad över den jag är, det borde alla vara. Förändring är inget nederlag, det är ett verktyg, och alla mår bra av det, men man kan inte förändra hur man är i roten som person. Och det har jag aldrig för avsikt att göra heller. Uppfyller det sedan inte precis alla förväntningar som andra har så är det ju faktiskt inte mycket jag kan göra åt den saken, jag kan bara fortsätta att göra det jag alltid gör, nämligen mitt bästa.

Mer kristen marknadsföring i media!

Man måste ändå uppskatta de kristna, på något sjukt och skruvat sätt. Jag tycker de är en fascinerande grupp människor, på många sätt och vis. Själv är jag döpt, men dock konfirmerade jag mig aldrig. Anledningen till detta var den att jag helt enkelt inte är troende, och jag har andra saker att göra med min tid, oavsett hägrande presenter. Själv skulle jag aldrig ge ungarna en massa prylar eller pengar för att de konfirmerar sig, det är inte något man ska muta folk till att göra. Faktum är att jag skulle föredra att man hotade ungarna, för att de skulle undvika det, men det kanske grundar sig mer i mitt djupt odlade förakt för religion, vad vet jag.

Hur som helst så tycker jag det finns aspekter av kristendom, och andra religioner, som är väldigt intressanta. Ingen nyare religion, som exempelvis flum-skräpet Wicca, kan komma undan med vad kristendomen kommer undan med, eftersom det inte skulle tilltala vidare många.

Kristendomen (alla former av den) existerar av en enda anledning, och det är för att kontrollera människor. Finns i grund och botten inget annat syfte. Man har exempelvis ”dödssynder”, som finns där för att ingen ska kunna hålla dem, och således ska man alltid be om förlåtelse och underkastelse. Alla vill dock inte inse detta, för det är självklart bekvämt att slippa tänka själv.

Tänk nu lite på hur kristendomen marknadsförs. Skulle andra saker i samhället kunna marknadsföras på samma sätt, och man kom undan med det? Vi jämför lite, och börjar med kristendomen:

Kristendomen: ”Tro på det vi tror på, annars kommer du brinna och plågas i alla evighet, gud älskar dig!”
Jag: ”Ok, hur vet ni detta?”
Kristendomen: ”Det gör vi inte, men vi tror att det är så. Alltså VET vi att det är så, och du kommer brinna!”
Jag: ”Men det finns alltså inga bevis för detta?”
Kristendomen: ”Nja, nej, men det är ju en TRO det handlar om, och då får man vara hur blåst som helst”
Jag: ”Då förstår jag”

Jag ska vara helt ärlig här, jag hittade faktiskt på ovanstående konversation. Vi tittar nu på senaste kampanjen från GB Glace:

GB: ”Äter du inte en päronsplit inom fem minuter kommer alla du någonsin älskat få cancer och dina ögon kommer smälta!”
Jag: ”Finns det bevis för detta?”
GB: ”Nej, absolut inte, men vi tror att det är så, varför chansa?”

Jag tycker det är brilliant, faktiskt. Tänk vilka enorma framgångar detta skulle röna världen över, människor skulle trycka i sig päronsplit till höger och vänster, för vem vill riskera ovanstående? Eller?

När man drar den kristna marknadsföringen till sin spets så kan den tyckas bli en aning absurd. Det sjuka är dock att den är precis lika absurd redan innan man drar den till sin spets. Eftersom mitt påhittade exempel med GB Glace är lättare att greppa för folk så är den också lättare att avfärna som påhitt, eftersom det kommersiella intresset hos GB Glace är mycket lättare att identifiera. Den svenska kyrkan är dock den största markägaren i Sverige. Kyrkan drar in enorma mängder pengar, och enda anledningen till att den överlever är att människor är rädda för vad de inte kan se, vad de inte kan styra över och kontrollera.

Om man ska kunna stödja en sådan organisation utan att känna sig skyldig måste man vara ganska nedgrävd, enligt min mening. Jag tycker all religion, i alla dess former, är ungefär lika tragisk. De är mänsklighetens största nederlag, men jag tror faktiskt det kommer minska, jag har hopp i den frågan. Många länder är sekulariserade redan idag, och trenden går åt rätt håll.

Vad alla dock måste vara med på att det handlar inte om något annat än marknadsföring. Marknadsföring som ämnar att stänga in dig i världens största kontrollmekanism.

Sådär lagomt skittrött bara

Det händer nog de flesta ibland skulle jag tro. Man blir sådär lagomt skittrött bara. Det känns lite som att inget man har eller har gjort fungerar längre, man sitter bara i samma spår. Trots att man kanske inte faktiskt gör det så känns det lite så, man kommer liksom ingenvart. Är detta var man tänkte sig att man skulle vara för två år sedan? Ska det verkligen fungera såhär, ska man inte kunna förvänta sig mer, på något sätt? Är man inte värd det? Och varför i helvete frågar jag mig inte detta oftare?

Nej, det är segrott just nu. Det är inte min omgivnings fel, det är aldrig omgivningens fel. Den enda man kan skylla på är sig själv, precis som vanligt. De som försöker annat är dömda att misslyckas, för omgivningen tar helt enkelt inget ansvar. Den erkänner inga fel och tar ingen skuld för hur man mår och känner. Vilket den egentligen inte heller borde, eftersom det är upp till var och en att bestämma hur de vill må.

Men ändock, lagomt skittrött. Till största delen handlar det nog om att jag är lite trött på mig själv, det är sånt som händer ibland. Nog för att andra kan tröttna på en ibland, det är ofrånkomligt, men jag måste ändå leva med mig själv dygnets alla timmar, varje dag på året. Tror du att det är lätt att alltid umgås med en smart-ass som alltid ”vet bäst” så har du fel. Men det är väl jämna plågor som vanligt, så det är dumt att klaga. Jag umgås hellre dygnet runt med mig själv än med någon annan. Sällskap och att vara social är naturligtvis aldrig fel det heller, men man trivs nog i regel bäst i sitt egna sällskap. Gör man inte det har jag svårt att se hur andra skulle kunna göra det.

Precis som alla andra så talar jag hela tiden om för mig själv vad jag borde göra och inte. Här litar jag inte alltid på min egna förmåga. Jag har ju redan förklarat att jag ”vet bäst”, men detta litar jag inte alltid på heller. Bara för att i efterhand överbevisa mig själv, och så har jag ägt mig själv, åter igen. Allt det där man borde ha sagt just i det ögonblicket, men tvivlet högg in, som det brukar göra, precis sådär jättelägligt, och så blir ingenting som man tänkt sig eller planerat istället.

Som jag sagt tidigare så ska man inte var cyniker, men man blir nästan det när man är realist, med tanke på hur världen ser ut. Man är för smart för vissa, för dum för sig själv. Eller så är det det att man helt enkelt inte vågar unna sig något, vad vet jag. Nästa vecka ska jag dock ta tag i saker och ting, var så säker. Jag ska slänga allt gammalt skräp som jag samlat på mig, och göra om datorrummet till sovrum, samt sovrummet till datorrum. Rummen ska alltså tjäna de syften som de egentligen är avsedda för, jag har bara inte sett nyttan i det tidigare. Ska köpa ny säng och fixa riktigt ordentligt. Förhoppningsvis blir det ny hemmabioanläggning inom kort också, blir som en helt ny lägenhet.

För det är ju det man gör när man bara är sådär lagomt skittrött. Man river upp det som inte fungerar, det man är trött på eller det man vet inte kommer fungera i längden (som bara skapar fler och större problem senare), och sedan börjar man om. Det är inte så farligt, alla borde göra det lite då och då. För det finns inget värre än att sitta fast i samma spår, man känner sig död på något sätt. Bättre än att faktiskt vara det, men å andra sidan är inte det de enda alternativ som finns.

Dags att känna att man lever. För det gör man ju, iaf ett tag till.

OS – Nu är det fan dags

Få har väl missat att OS dominerar vårt mediebrus just nu. Oavsett vilken kanal man slår på så visar man antingen OS eller så pratas det om OS, i någon form. Arbetskamraterna kan inte få nog av att prata om allt från den något bögiga konståkningen till den oförklarligt fascinerande dam-hockeyn. Du vet, den där hockeyn som är intressant först när tjejerna lyckas med något bra.

På OS invigningsdag fick jag själv reda på att OS började. Jag hade faktiskt ingen aning om detta, och jag visste inte heller var OS hölls denna gång. När man säger detta till folk tittar de i regel på en med en sorts skräckblandad förtjusning i blicken, och tro mig när jag säger att de stannar upp. Det är på något sätt obegripligt, att man är så fruktansvärt ointresserad av sport, och allt som har med detta triviala bortskitande av värdeful tid att göra, så att man inte snappar upp dessa delar i mediebruset.

Visst, det står på förstasidan på Aftonbladet, men eftersom jag är kroniskt ointresserad av allt sport-relaterat, och vet detta sedan tidigare, så hoppar jag snabbt förbi dessa bitar. De registerar inte hos mig.

För någon dag sedan så frågade en polare mig, lite på test, om jag visste hur många OS-medaljer Sverige tagit än så länge. Jag gissade, och gissade fel, vilket förfärade honom. Anledningen till hans stora förfäran var naturligtvis att det i hans värld inte gick att vara så ointresserad av sport som jag faktiskt är, och att detta då skulle bekräfta detta obegripliga faktum, åter igen. Slå in det lite extra, liksom. Det jag är intresserad av fastnar dock, men jag har inget behov av att förankra andras okunskap i dessa ämnen. Det vore lite som att jag som motfråga skulle fråga polaren vilken roll William Fichtner spelade i filmen Equilibrium, och sedan ta mig för bröstet av häpnad när han inte vet detta. Jag har ärligt talat inte frågat, men jag tror inte han vet. Han vet nog inte ens vem som regisserat filmen… Eller nu tog jag i, det måste ju alla veta.

OS behandlas som något som alla ska vara intresserade av. Det tar upp det mesta av vårt värdefulla utrymme här i världen under de smärtsamma veckor som spektaklet tillåts fortgå. OS omsätter flera miljarder, och eftersom detta är sportens huvudsyfte numera, så fyller det naturligtvis sitt syfte. För min egen del kunde det dock lika gärna implodera i en krater, men det är väl så att jag är en av de få i världen som känner detta gentemot evenemanget.

Det handlar inte om att jag inte förstår attraktionskraften, för det gör jag. Det har blivit en dygd att hylla andra människors bravader, istället för att behöva kämpa själv. Rörelsen blir större och större, eftersom färre och färre kan tillföra något av större relevans. För mig förändrar det dock inte mitt liv markant om vi vinner guld i backhoppning. Jag tycker man är skyldig sig själv att reflektera över relevansen i detta, då det ändå säger en hel del om det egna sinnestillståndet.

Men sport kommer bara bli större och större, just på grund av ovanstående, var så säker. För mig kommer det dock alltid vara lika irrelevant.

Utseendets nyckelroll

De flesta skiter i dig. Så är det faktiskt, om du går på stan en timma så ser du inte speciellt många där som påverkas varken till eller från om du existerar eller inte. Och ärligt talat är det ju faktiskt så att det är inte många du ser på stan som du själv bryr dig om ur den aspekten heller.

Jag läser en hel del på nätet och pratar med ganska många. Mängden energi som läggs varje år på hur man ser ut osv är enorm, det ligger väldigt mycket fokus på detta. Utseendets primära syfte är dock i regel alltid att personen i fråga jobbar med de delar som personen tycker är viktig, för att sedan kunna framhäva dessa lite extra bra. För det är ju dit man vill rikta uppmärksamheten, och sedan täcka över de delar som man kanske inte är precis lika nöjd med. Urringningar är ett typexempel på något som är uppenbart till för att attrahera uppmärksamhet. Skulle en tjej inte vilja att killar (och kanske vissa tjejer) tittade så skulle de gå i polotröja.

Vad som händer när folk faktiskt tittar, uppmärksammar, och då även i viss mån bryr sig, är att man får bekräftelse. De detaljer man framhäver och ämnar styrka på sig själv har helt plötsligt fått ett ändamål, allt detta arbete som investerades var värt det, och då, i denna sekund, får man ytterligare bensin på den eld som håller den framtida kämparandan levande.

Man ska naturligtvis inte heller glömma att vi alla är genetiskt olika. Vissa är längre, kortare, grövre i kroppen osv osv, det finns alla storlekar och modeller, inom alla folkgrupper. På dessa typer av människor applicerar vi sedan fördomar, som i sin tur kan vara antingen förödande eller hjälpande i vår jakt på den perfekta partnern.

Säg exempelvis att X är en kille som har ett behov av att vårda och ta hand om andra människor. Vissa behöver detta för att slippa fokusera på sig själva, antingen för att det är för jobbigt eller för att de inte tycker de är värda det. Oavsett så är X ute efter någon att vårda och ta hand om. X väljer då naturligtvis per automatik en potentiell partner som i hans ögon är svag och/eller sårbar. Lite av ett projekt, alltså. Men vad händer om inte tjejen i fråga verkligen är svag och/eller sårbar? Dömt att misslyckas, och X mår sedan ännu sämre. Vi mår ofta ganska dåligt när våra fördomar inte infrias, speciellt när vi bygger våra liv på att de faktiskt stämmer.

Rent krasst sett handlar det om att ingen bryr sig så mycket som det egna utseendet som man själv gör. Man måste, som med alla fördomar, tänka utanför den egna sfären. Man måste inte vara lat och korkad för att man är tjock, man måste inte vara lugn för att man är lång och man måste inte vara i behov av att bli buren genom livet för att man är kort.

De som fokuserar för mycket på utseendet gör det i regel för att slippa ta itu med allt annat, eftersom det är ett område som man aldrig blir färdig med. Man kan jobba på det hela livet, och slippa tänka på allt annat, ta tag i de riktiga problemen, och i den flykt-kultur som vi vältrar oss i dagligen mottages detta med öppna armar, mer eller mindre.

Men det är att börja i fel ända, eftersom man botar en sjukdom genom att bota källan, och inte symptomen. Alltså måste man börja inifrån, precis som med så väldigt mycket annat. Det finns alltid någon som uppskattar dig för precis den du är, utan att ställa krav på dig eller ha orimliga förväntningar. Dock måste du själv släppa kraven och de orimliga förväntningarna först, annars är det omöjligt.

Goda medborgare shoppar

Så är det faktiskt, om man ska sammanfatta det rent krasst – Goda medborgare shoppar faktiskt. Man bidrar till BNP, och välfärdssamhället.

Alltså är jag en helt underbar människa, eftersom jag aldrig har några pengar. Dock ser jag inte detta som något vidare problematiskt, utan jag gillar helt enkelt att konsumera, då detta är en av kommersialismens stöttepelare.

Dock inte bara därför, eller ens vidare mycket därför, utan mest för att det är så enormt roligt att handla saker. Spelar ingen större roll vad det är för saker heller, jag handlar det mesta. Tycker det är kul att handla kläder, elektronik och annat, allt ger samma känsla av välbefinnande.

För vad man egentligen gör är naturligtvis inte att man lägger pengar på en massa prylar, utan den typ av konsumption man ägnar sig åt speglar snarare vad man är för typ av person, då man spenderar pengarna på sig själv. Tycker man själv att man är värd en ny DVD-spelare så köper man sig en sådan, täcker man upp med att den man har ”räcker för mig” så har man nekat sig själv nöjet av en ny DVD-spelare. Enkelt, och ett faktum.

Vissa människor gillar dock inte denna form av självbelönande bekräftelse. Precis som att det är de mest själviska människorna som är snabbast att beskylla andra för att vara själviska så känner man i detta läge någon form av underlägsenhet. Att man utmanar deras inre väsen genom att vara sig själv, och framförallt bekräfta sig själv och sina önskemål.

Det mesta jag köper använder jag, dock ska jag väl inte påstå att jag använder precis allt. Men det behövs inte, prylarna är alltid roliga vid något tillfälle, om än bara precis då när man köpte dem.

Så den bästa metoden för att öka respekten för jaget är att faktiskt inse att man är värd allt det där som man verkligen vill ha. Annars går man ändå bara och suktar efter ”gräset på andra sidan”, och nöjer sig så kvasi-bittert med ”det duger åt mig”.

INGET är för fint för DIG, du är ju världens viktigaste människa. Eller?

[poow-seer]

Jag satt nyss och klickade runt lite på Helgon.net. Det är ändå lite småroligt med communities tycker jag. Inte för att vara sådär sajber-social som många bara verkar kunna dö för, utan mer för att man får se vilka många olika typer av människor det finns. Eller ja, typerna är väl ganska lätträknade, men variationerna av dessa är många.

Något som slår mig ganska snabbt är att de som är ödmjuka nog att tillhandahålla bilder på sig själva verkar snabbt bli förälskade i bilder som är tagna ur en viss vinkel. Bilderna känns inte direkt spontana, och är ofta ganska lika varandra.

Vidare kan man också säga att ganska många människor har det där speciella utseendet som de själva anser att de är som mest representativa när de visar. Du har säkert sett det själv, folk föredrar att se ut att vara så otroligt busiga, sexiga, obrydda, glada, bittra, hårda, etc.

Frågan jag ställer mig när jag ser detta är om bilden som man vill ge andra människor representerar vad man är eller vad man egentligen vill vara. Det finns säkert flera varianter, men jag tror nog mer att det speglar självbilden, alltså hur man ser på sig själv. En person som anser att han/hon är sjukt tuff vill naturligtvis visa detta på bilderna, exempelvis.

För mig representerar de mer behovet av att synas. Internet är ett underbart verktyg, men det har ändå medfört att människor kan uppmärksammas och läggas märke till på ett helt annat sätt än tidigare. De flesta därute är inte speciella på något sätt egentligen, och det kan te sig en aning frusterande för många.

Bilderna blir som det sista desperata försöket att verkligen vara någon, att vara den där enda äkta människan på ”nätet” som faktiskt är sig själv till 100% och som verkligen utstrålar den självsäkerheten och unika auran som hör till denna typ av personlighet.

Men frågan är i det läget om man verkligen ska försöka se exakt likadan ut på alla bilder. Alla människor besitter alla dessa egenskaper, i olika stor grad, och att då försöka avbilda sig som enbart en av dessa fungerar inte. Det blir självparoderande på något sätt.

Faktum är dock att det rakt av kvittar vilken syn andra har på dig. Det är du själv som genom handlingar och leverne talar om vem du är och vad du är för sorts person, och vad andra sedan tycker och tänker om detta spelar föga stor roll. Det finns inget bättre och mer värdefullt än en annan person som uppskattar de egenskaper man har utan att för den skullen behöva ändra sina uppfattningar och sin världsbild, det fungerar inte i längden.

Och det är även detta som gör att man måste lära sig att acceptera andra människor, och helt enkelt undvika de man har svårt för, eftersom människor förändras egentligen inte, inte i grund och botten. Inte ens om de publicerar en massa sjukt tuffa poser av sig själva på ett community.

Helt fel fokus

Många människor har en väldigt bestämd syn på saker och ting. En syn som färgar hela tillvaron, då man gärna applicerar denna syn på precis allt. Synen kan förändras från situation till situation, och den största faktorn som påverkar detta är andra människor.

I samma veva väver man gärna in att det ofta ses som en aning fult att vara villig och öppen för att bilda en egen åsikt. Att kliva av kollektivets räls är både osäkert och lite farligt för många, därför läggs det väldigt stor vikt vid normerna av övergripande åsikter. Ett mycket bra exempel på detta är filmbetyg och filmrecensioner.

Jag är kroniskt ovillig att rata saker i förväg i regel. Det finns inte några typer av filmer jag inte alls kan tänka mig att titta på, jag gillar musikaler, drama, komedier och älskar skräck, för att ta några exempel. Filmer som kittlar våra sinnen och som får en att tänka till är bra oavsett genre. Bara för att jag inte gillar de flesta romantiska komedier som spottas ut varje år så betyder det inte att alla är kassa, jag tycker exempelvis att Love Actually är en bra film.

Senare exempel på den masspsykos som omger filmbranschen är filmen The Fog. En remake av John Carpenters film från 1980, fast i lite modernare tappning. En film jag tycker var genomtänkt och faktiskt helt ok, men den har fått riktigt dåliga recensioner. I regel från folk som bevisligen inte begrep filmen, men visst, alla har rätt till sin åsikt. Dock är det så att när man hör detta som andra säger om filmen så är det inte helt sällsynt att många bestämt sig för att filmen är dålig innan de sett den, vilket är urtypen av primitivt flocktänkande. Jag sade varken bu eller bä innan jag gick och såg den på bio, och fann den underhållande, vilket säkerligen många fler hade gjort om de givit den en chans.

Det finns gott om exempel på ovanstående. Jag tycker till exempel att A Clockwork Orange är något av den mest pretentiösa skit som släppts, men det får man populistiskt nog inte tycka, osv.

Vad det handlar om i slutändan blir således att många fokuserar på att tycka som alla andra istället för att bilda sig en egen uppfattning. Man nästan räknar med att man ska ha precis samma åsikt som alla andra, och ofta blir det antingen alldeles för jobbigt att bilda sig en åsikt, eller att uppleva saker fördomsfritt, för den delen. Det är dock inte speciellt fult att ha en egen åsikt, eller att ens tänka själv. Faktum är att jag uppmuntrar det, det är uppfriskande i denna gråa vardag vi lever i.

En av de stora sakerna som skiljer oss från djuren är att vi kan välja och forma vårt egna liv och vår tillvaro. Trist att så få faktiskt ser detta som en underbar möjlighet.

Muslimerna rasar över karikatyrer

Mer dumheter från Danmark.

Att danskarna är lite främlingsfientligt lagda är nog inte något som undgått många. Med detta i bagaget är det heller inte vidare konstigt att Folkpartiet i Sverige har mycket gemensamt med den politik som föres i Danmark, samt att de även vill expandera detta styre. Tar man folkpartiet som exempel så är de bara ett gäng populister som säger vad alla smygrasister i vårt avlånga land vill höra, du vet, alla de där som föraktfullt kallar alla invandrare för ”nysvenskar” och ser ner på alla invandrare, utom pizzabagare. När de står i pizzerian, naturligtvis.

För att stärka sin position på den globala hatmarknaden publicerade Jyllands-Posten karikatyrer på muslimernas profet, Mohammed. Karikatyrer kallas också ”skämtteckningar”, men vari det roliga ligger när det handlar om att urinera på andra människors kultur ser jag inte.

Aftonbladet väljer att inte publicera dessa karikatyrer, och då kryper idioterna fram ur buskagen och klagar på att Aftonbladet inte värnar om tryckfrihet osv. Tryckfrihet handlar inte om att man nödvändigtvis SKA publicera precis vad som helst, det handlar om att man FÅR. Man väljer alltså själv, och varför ska man med vilje publicera material som man vet att stora folkgrupper blir ledsna/arga över?

I grund och botten tycker jag att precis all religion är fullkomligt vansinne. Detta faktum förändrar dock inte hur världen ser ut idag, för det finns miljontals troende, och många av dessa tar sin religion på allvar, även om alla inte är fundamentalister. I norden har vi inte mycket religion att tala om, vilket naturligtvis är positivt, men det betyder knappast att vi därmed har rätt att ge pekpinnar till andra kulturer och tala om för dem vad man ska tycka och tänka.

Karikatyrerna är inte demonstrativa eller markerande, de är bara rasistiska och värdelösa. Man behöver inte gilla andra människors kultur, men man är ute på väldigt hal is om man bestämmer sig för att den inte är värdig respekt. Dock är detta beteende inte helt ovanligt för oss västerlänningar, man kunde ju hoppas att vi hade kommit längre än såhär, men tydligen inte.

Viva la Danmark

Jag älskar att resa, i alla dess former egentligen. Flyga tycker jag är allra roligast, då det är lite som att åka karusell, men jag tycker det kan vara skönt att åka bil/tåg/buss också.

I tisdags fick jag reda på att jag behövdes på vår site i Danmark. Jag har utvecklat ett system som skulle driftas därnere, och då tyckte de att jag rimligtvis borde vara där, vilket även jag tyckte lät som en bra idé. En annan kille från jobbet hade också lite att göra därnere, så han hängde också med. Vi tog bilen ner, mest för att kunna ta en sväng förbi Tyskland, vilket vi också gjorde. Tog nio timmar enkel resa till siten, så det kan tyckas vara lite segt, men vi snackade ganska friskt hela vägen, så det gick bra.

Dock har jag aldrig kört bil i Danmark tidigare. Kan inte heller påstå att jag direkt varit i Danmark på det sättet, visst, man har ju semestrat där med föräldrarna, åkt över sundet för att handla sprit när man varit i Göteborg, men inte riktigt verkligen varit där, som nu var fallet.

Faktum är att man börjar märka av att man inte längre är i Sverige direkt efter Öresundsbron. Något uppenbart kan tyckas, men jag trodde inte det skulle vara någon direkt skillnad. Det första man märker är nämligen att danskarna blint förutsätter att precis alla som kör i Danmark vet var allt ligger. Vägskyltar är som en sorts ”friendly reminder”, de finns i regel, men det är dock inget man kan räkna med.

Vid ett tillfälle skulle vi svänga av, vi var på väg mot Rödby. När det var dags att svänga av så blev vi väldigt varse om danskarnas rutinerade avfartsskyltning. Den fungerar precis likadant överallt, och vad den går ut på är att det finns INGA skyltar som innan avfarten påvisar att det snart är dags att svänga av. I Sverige påvisas ju alla avfarter åtminstone två eller tre gånger innan det faktiskt är dags, men inte i Danmark. Skylten sitter precis där avfarten här, av avfartsrampen är ungefär hälften så lång som i Sverige, så det var bara att hänga sig på ratten, korsa över två vägbanor och flyga upp på avfarten. Tur att det inte var vidare tät trafik just då.

Efter detta så hoppades vi naivt nog på att det danska skyltningshelvetet var över och att vi bara skulle kunna glida problemfritt till vår destination. Naturligtvis bedrog vi oss å det grövsta. Jag har en Opel Vectra, vilket inte är en speciellt hög bil. Trots detta var många av vägskyltarna svåra att läsa, och anledningen till detta var att de SITTER EFTER MARKEN. Vem skulle möjligen kunna tro att de vore enklare att läsa om de satt i ögonhöjd? Inte danskarna, de föredrar att behöva titta i buskage och snöhögar efter sina vägskyltar. Detta faktum kryddade dock bara vår resa lite extra, då det tog en timma extra att hitta hotellet vi skulle bo på.

Dagen efter var vi på siten direkt på morgonen. Vi hade redan tidigare förundrats en aning över alla de wienerbröd som serverades under frukosten på hotellet, men detta var inget jämfört med den enorma bricka wienerbröd som stod i receptionen, vid frukten. Denna bricka var tydligen inte heller nog för att tillfredsställa kaloribehovet, då det stod liknande brickor på diverse ställen runt hela siten. Jag frågade lite nyfiket om dessa brickor, och fick reda på att detta endast var vardags-light-versionen. På onsdagar var det wienerbrödsdag, och då gick de runt med stora korgar fyllda med wienerbröd, och gav personalen. De gillar sina wienerbröd.

När arbetskamraten satt och jobbade så kom de också runt och serverade kaffebröd. Dock var det ju inte onsdag, så nu fick det räcka med arraksbollar och sådant. Man kan ju fråga sig hur danskarna jobbar av sig dessa kalorier, men en snabb överblick av siten indikerade att alla gör visst inte det. Själv tycker jag wienerbröd är OK, men dock lite för sött, så det är inget jag skulle äta regelbundet.

När arbetsdagen var slut skulle vi till spritskatten och tyrolerhattarnas förlovade land – Tyskland. Vägbeskrivningen var riktigt enkel, bara att följa skyltarna mot Köpenhamn, så kom vi till rätt väg, som vi skulle ta söderut. Så var vi tillbaka till skyltarna. Vi hittade en skylt som pekade mot Köpenhamn, och följde denna, vilket resulterade i att vi hamnade på ett regemente. Med svenska nummerplåtar. Det blev till att lägga i backen väldigt fort, då jag inte känner för att förklara mig för den danska polisen. Det visade sig att man själv skulle känna till att man skulle svänga av höger, mot Centrum, tidigare. Dumt av mig att inte känna till att det var vägen till Köpenhamn.

Väl i Tyskland var vi som alla svenskar på Bordershoppen, nämligen ungefär som barn är på julafton. Resan gick fort, man bara fyllde sin kundvagn, fyllde sedan bagaget, åkte färjan hem, drog en vit lögn och ett påklistrat leende för den trevliga tjejen i tullen, och sedan var man tillbaka på hotellet.

När vi var klara och skulle hem irrade vi också ett tag. Trots att vi redan kört denna väg så valde vi att följa skyltarna, vilket naturligtvis inte alls var vad man skulle göra. Det var ärligt talat lite av en lättnad att komma tillbaka till Sverige. Det har inte bara med vana att göra, utan vi gör faktiskt många saker bättre än andra, så är det bara.

Alltid kul att resa, men ändå, borta bra men Sverige bäst.