Det finns inget som motiverar oss så bra som rädsla. Det kan handla om vilken typ av rädsla som helst egentligen, det blir oavsett vilken typ av rädsla det handlar om en väldigt stor del av våra liv.

När jag var liten var jag enormt mörkrädd. Kunde inte sova utan ljuset tänt, för då började allt krypa fram. Det är priset man betalar för att ha en extremt livlig fantasi. Jag kan fortfarande minnas dessa saker väldigt tydligt, och jag vet fortfarande precis vad jag såg. Skillnaden är att jag i dagsläget vet att jag egentligen inte såg alla dessa saker.

När jag var 14 år så bestämde jag mig dock för att det fick lov att räcka. Det som hände mig var nämligen det som till slut händer alla som låter livet styras av rädslan, nämligen att man börjar fatta väldigt dumma beslut, baserat på sin rädsla. Beslut som man i själva verket vet är helt åt skogen, men rädslan kanske inte tillåter en att fatta andra beslut, de man på något plan ändå vill fatta.

Det jag gjorde när jag var 14 var att jag flyttade ner i föräldrarnas källare. Inte en strimma ljus, inte ens på dagen, samt att det fanns väldigt många saker som kunde uppfattas som ”otäcka”, gamla kläder som hängde osv. Efter ungefär en vecka var min rädsla borta. Genom att konfrontera rädslan rakt på så försvann den ganska fort.

Rädslan själv är det enda som finns att frukta egentligen. Alldeles för ofta låter vi rädslan styra våra liv och visa oss vägen, och det kan handla om precis vad som helst egentligen. Det första man måste bestämma sig för är dock att sluta vara rädd, och vara villig att utforska det man är rädd för. Bara en sådan sak som att bestämma sig för att rädslan är nonsens är det absolut viktigaste steget man kan ta.

När rädslan sedan är borta kan man ignorera den helt som en faktor i livet, för att börja fatta beslut efter ens egna normer och önskemål.