Aftonbladet gillar inte tvillingar

På ett sätt är det nästan lite obegripligt. Jag har svårt att greppa att en så stor tidning som Aftonbladet inte har bättre koll på det egna innehållet.

För att förstå rubriken, samt krönikan i övrigt, kan ni börja med att läsa denna: http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,767180,00.html

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att rubriksättarna får härja fritt på Aftonbladet. Jag har visat exempel på deras enorma inkompetens tidigare, och jag ställer mig lite frågande till vilken funktion ovanstående artikel egentligen ska fylla. Vad är det vi ska lära oss, och hur ska artikeln påverka våra liv? Ska vi alla börja se ner på tvillingar? Jag är inte tvilling själv, men idioti av denna grad stör mig oavsett.

När jag läste artikeln under gårdagen skickade jag ett spontant mail till artikelförfattaren. Han var mycket rask med att svara. Mina frågor är texten med ”>” framför, under dessa står hans svar:

> Hej Svante.
>
> Jag har några funderingar runt din artikel, hoppas du kanske kan
> förtydliga
> dessa:
>
> 1. Rubriken på artikeln påstår att alla tvillingar är dumma. Sedan
> påstås det istället att det är deras intelligensmedel som skulle vara
> lägre. Tycker du själv att det är rättvist mot en ganska stor grupp
> människor att rubricera dem som idioter med detta som grund?
>

Det är fegt att skylla ifrån sig. Men det var inte jag som satte rubriken – som jag tycker är enfaldig.

> 2. Var drar man gränsen för ”dum”? 5,3 IQ-poäng är ingen vidare
> övertygande differens, jämfört med ”medel-Svensson”, så tycker du
> alltså att ”medel-Svensson” också är dum i huvudet? IQ är ju som
> bekant ett snitt, så med samma resonemang som grund måste du väl ändå
> anse att ca hälften av världsbefolkningen är gravt korkad?

Jag anser inte att Medelsvensson är korkad. Inte mer korkad än vad jag själv kan tänkas vara i alla fall. Återigen: rubriken bestämmer hur man läser artikeln.
>
> 3. Vari ligger ditt ansvar som journalist när det gäller att publicera
> dessa artiklar? Har du för vana att utelämna all form av kritiskt
> tänkande för att sedan komma med vilda påståenden om utvalda typer av
> människor, eller var detta en isolerad händelse?
>

Vi refererade en brittisk undersökning. Rubriken var idiotisk, dessutom försvann ungefär två tredjedelar av artikeln i redigeringen.
Vi hoppas kunna göra viss bot och bättring i morgondagens tidning.

Vänliga Hälsningar

Svante Lidén

Jag tackade Svante för hans svar, men ändå, hela artikeln osar förakt gentemot tvillingar. Det finns tillochmed bilder på tvillingar i artikeln, och dessa bilder känns som att de finns där för att illustrera poängen med blåsta tvillingar.

Över lag kan jag väl säga som så att jag är nöjd med att Svante svarade, men jag är mindre nöjd med riktningarna journalistkåren väljer nu för tiden. Det finns liksom ingen substans längre, för som sagt, vad ska denna artikel egentligen tillföra mig och mitt liv, varför ska den vara av intresse för någon alls egentligen?

Detta är inte nyheter, det är inte värdefullt för någon. Skräp är vad det är, rent ut sagt.

Brinn människa, brinn!

Jag har aldrig haft lätt för uppgifter som ska genomföras för ”sakens skull”. De som känner mig nu, men som inte kände mig under skoltiden, brukar ofta tro att jag hade väldigt bra betyg, men så var inte riktigt fallet. Mina betyg var inte dåliga heller, de var snarare medel. Anledningen till detta var att i nästan alla ämnen flöt jag bara med. Jag kom ihåg i princip allt som sades på lektionerna, och det var nog för att få godkända betyg i de ämnen som jag inte var värst intresserad av. De högre betygen sparade jag till datorrelaterade ämnen, svenska och engelska.

Vissa kan ta åt sig en uppgift och genomföra den med påklistrad entusiasm utan att egentligen förstå varför de genomför uppgiften alls. Man kan vara fullt utbildad civilingenjör och vara precis hur inkompetent som helst egentligen, det är fullt möjligt. När jag gick i skolan svor jag lite åt mig själv, för detta var en egenskap som jag vid det tillfället ansåg mig sakna. Att utan kritiskt tänkande genomföra uppgifter utan att ifrågasätta uppgiftens syfte eller mekanismer var något som ansågs vara ytterst fördelaktigt, men så ser jag inte riktigt på saken i dagsläget.

Varför är det då så att denna typ av tänkande uppmuntras och ofta förespråkas? Jag tror att det grundar sig i att det är så en god arbetare fungerar. En god arbetare ifrågasätter inte, skapar inget nytt och visar inte sina kreativa sidor. En god arbetare genomför sina arbetsuppgifter mellan 08:00 och 17:00, med en timmas lunch.

De som inte faller in i detta mönster kan följa två vägar. Antingen trillar de ur systemet helt och lever på samhällets smutsigaste kant, eller så klättrar de med armbågarna och hamnar över systemet. Och det är precis vad saker och ting handlar om, att man ska brinna för det man gör, och även veta varför.

Om man ser alla uppgifter som något utbildade så spelar det egentligen ingen roll vad uppgiften går ut på. Mycket av det jag lärt mig genom åren är sådant som jag lärt mig eftersom jag sett ett behov av det, samt att jag i detta läge då själv inser att där finns det något jag kan tillföra, något som inte utan min påverkan blir gjort. Det man då lär sig för att kunna göra dessa uppgifter måste man inte vara innerligt intresserad av, utan det är slutprodukten, frukten av ens slit och arbete, som är vad som räknas.

Människor som inte brinner tycker jag inte lever ordentligt. Är man nöjd med att inte tillföra något så tillför man heller inte något, i regel, vilket jag tycker är lite synd, för det finns så många fler som skulle kunna tillföra så mycket mer. Om projektet sedan tar en dag eller tre månader så spelar det ingen som helst roll, sålänge du kan se på det du gjort och säga till dig själv att utan dig hade detta inte existerat.

Det handlar helt enkelt om att se på sig själv som en människa som faktiskt har något att tillföra andra människors liv. Har man den synen så har man kommit otroligt långt redan. Varje stor förändring består av mindre förändringar, och utan dess komponenter betyder aldrig helheten någonting alls.

Rädsla

Det finns inget som motiverar oss så bra som rädsla. Det kan handla om vilken typ av rädsla som helst egentligen, det blir oavsett vilken typ av rädsla det handlar om en väldigt stor del av våra liv.

När jag var liten var jag enormt mörkrädd. Kunde inte sova utan ljuset tänt, för då började allt krypa fram. Det är priset man betalar för att ha en extremt livlig fantasi. Jag kan fortfarande minnas dessa saker väldigt tydligt, och jag vet fortfarande precis vad jag såg. Skillnaden är att jag i dagsläget vet att jag egentligen inte såg alla dessa saker.

När jag var 14 år så bestämde jag mig dock för att det fick lov att räcka. Det som hände mig var nämligen det som till slut händer alla som låter livet styras av rädslan, nämligen att man börjar fatta väldigt dumma beslut, baserat på sin rädsla. Beslut som man i själva verket vet är helt åt skogen, men rädslan kanske inte tillåter en att fatta andra beslut, de man på något plan ändå vill fatta.

Det jag gjorde när jag var 14 var att jag flyttade ner i föräldrarnas källare. Inte en strimma ljus, inte ens på dagen, samt att det fanns väldigt många saker som kunde uppfattas som ”otäcka”, gamla kläder som hängde osv. Efter ungefär en vecka var min rädsla borta. Genom att konfrontera rädslan rakt på så försvann den ganska fort.

Rädslan själv är det enda som finns att frukta egentligen. Alldeles för ofta låter vi rädslan styra våra liv och visa oss vägen, och det kan handla om precis vad som helst egentligen. Det första man måste bestämma sig för är dock att sluta vara rädd, och vara villig att utforska det man är rädd för. Bara en sådan sak som att bestämma sig för att rädslan är nonsens är det absolut viktigaste steget man kan ta.

När rädslan sedan är borta kan man ignorera den helt som en faktor i livet, för att börja fatta beslut efter ens egna normer och önskemål.

Vad är du ute efter, egentligen?

Alla vill ha olika saker i livet och förväntar sig olika saker av sin livstid. Vissa kan dedikera hela sitt liv till att tala om för andra att de inte ska äta kött, andra kan ligga på en strand och leva på familjens förmögenhet hela livet.

Om man pratar önskvärda levnadsmetoder så tycker jag det handlar mer om att man ska vara individualist än något annat. Sålänge man är klar över att oavsett vad man väljer att dedikera sitt liv till så handlar det enbart om att man själv ska bli lycklig. Vissa människor uppnår denna lycka genom att känna att de influerat andras kostvanor, andra tycker att det handlar om att sitta som VD på ett stort företag.

Alla behöver olika saker för att uppnå lycka, men rent krasst sett tycker jag att det är detta som är meningen med livet, om vi nu ska vara lite filosofiska. Det krävs dock att man är ärligt med sig själv och erkänner för sig själv att det är den egna lyckan som är viktigare än precis allt annat, eftersom alla i grund och botten fungerar så. Att vi sedan kan uppleva denna lycka genom att tillföra något till andra människors liv kan ofta misstolkas som en sorts empati eller självuppoffring, men faktum är ändå att vi inte gör saker vi inte själva tjänar på eller mår bra av, på något sätt.

För min egen del kan jag säga att jag har en ganska klar bild av vad jag är ute efter. Därmed dock inte sagt att jag vet exakt hur detta ser ut idag, men jag litar på mitt omdöme till den grad att jag känner igen det när jag ser det.

Alla vet dock inte riktigt vad de vill. Man kan tro att man finner lycka på ett sätt, men så visar det sig, efter ett antal försök, att den metoden fungerar inte. Då krävs det en enormt god självdistans för att man ska kunna omvärdera sina egna val och känslor. Först när man har den självdistansen initiellt, när man bildar sig denna bild av vad som skulle kunna tänkas representera lycka i livet, kan man lita på sitt omdöme, och många är i dagsläget inte riktigt där ännu.

Det är egentligen detta som skiljer starka människor från svaga människor. Viljan och kapaciteten för att revidera sitt liv och de egna värderingarna. Precis alla gör misstag, och ofta misstag som inte speglar den egna viljan och vad man innerst inne önskar och vill, men det krävs en väldig styrka för att förändra sig baserat på dessa misstag.

Kampen måste också respekteras av andra. Man måste inse att alla i grund och botten har samma mål, det är bara vägen dit som ser annorlunda ut. Det egna omdömet måste vara baserat på detta grundläggande faktum, för annars är det dömt att misslyckas.

Det man vill höra, vill veta och vill säga

Människor i största allmänhet axlar regelbundet rollen som censurinstans, gentemot alla andra. Trots att vi i Sverige saknar förcensur på allt förutom spelfilm så bestämmer man väldigt ofta själv vad andra vill höra, vad ve vill veta och vad de önskar att man själv ska säga. Alla dessa föreställningar applicerar vi på varandra dagligen, förmodligen oftast utan att tänka på det.

Grundprincipen i hela förfarandet är att man alltid tror att alla kanske inte alltid VILL veta just precis allt. Det kanske är saker man vill höra istället för andra, ofta mindre bekväma, faktum. Men frågan är vad man rent objektivt inte skulle vilja ha reda på?

Själv är jag för öppenhet. Inte för att jag nödvändigtvis måste veta allt (trots att det vore lite kul), utan mest för att oavsett hur världen omkring mig ser ut och fungerar så vill jag känna till detta. Viss fakta kan kännas mer obekväm än annan, men jag tycker, rent principiellt sett, att det spelar faktiskt ingen roll. Om det finns faktorer som förändrar hur saker och ting bör uppfattas och hanteras så lever vi alla i samma värld, och vi bör kunna ge varandra den respekten. Det finns inget som säger att person X är bättre på att hantera informationen än person Y.

För att väva in ovanstående slutar det oftast med att man lutar sig mer mot att uttrycka sådant som folk vill höra, snarare än det de faktiskt borde höra. Det handlar inte om rena lögner, snarare nedfilad fakta, som innehåller precis så mycket information att det egentligen inte kan klassas som någon reell information alls längre. Trots att det faktiskt inte är ren och skär lögn tycker jag ändå att det är oärligt, och inte något som bör premieras direkt.

Bland det värsta som finns är att inte veta var man har människor, och så är det allt för ofta, trots att vi faktiskt i regel inte känner till detta. Om alla istället försökte spela med mer öppna kort och börja behandla resterande människor i sin omgivning som vuxna så skulle vi inte bara kunna garantera oss mer respekt sinsemellan, utan även förtroende. Något som är hörnstenen i alla former av relationer egentligen.

Något så svenskt som Jantelagen

När många letar efter något riktigt ursvenskt brukar man prata om Jantelagen. Denna ”lag” är ursprungligen något som en dansk författare (Aksel Sandemose) skrev om i en roman, men det har applicerats som en typiskt svensk företeelse, åtminstone här i Sverige.

Lagen lyder som följer:

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger något till.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

När jag ser ovanstående tycker jag dock inte att det låter vidare specifikt svenskt. Enligt bibeln är ju exempelvis högmod en dödssynd, och eftersom det delvis är detta koncept som genomsyrar hela Jantelagen så drar jag helt enkelt den slutsatsen att Jantelagen är något som gäller för människor i största allmänhet.

Det övergripande problemet ligger i att otroligt många människor i grund och botten är väldigt osäkra. Osäkra på sin egna förmåga, sitt utseende, sin kapacitet eller vad som helst egentligen. Alla har något de vill förändra, men den avgörande skillnaden mellan olika människor är att vissa låter dessa detaljer dominera hela deras liv istället för att se det som ett projekt över en längre tid.

Ingen människa är perfekt, men varför ska man då fokusera på det som man inte är nöjd med och det som nödvändigtvis är ”dåligt”? En person som är självsäker och råkar gilla sig själv och sina egenskaper uppfattas som dryg och överlägsen av de som inte själva kan förmå sig att tycka att de förtjänar mer och kan mer.

Att i det läget också ha mage att våga framhäva det man faktiskt är bra på sticker ack så smärtsamt i ögonen på många. Det blir precis som att allt jag säger är bra med mig blir riktat som något negativt mot alla andra, men man blir faktiskt inte bättre som person om man är duktig på att åka skridskor, om man kan rita snyggt eller hoppa högt, det är bara flyktiga egenskaper. På samma sätt gäller att om jag säger att jag är bra på att organisera större grupper så betyder det inte att jag menar att jag är bättre än alla andra på att göra det, mina personliga egenskaper förändrar inte andras personliga egenskaper, dock är denna uppfattning ganska vanlig.

Men många behöver detta. Många kan inte må bättre på andra sätt än att snacka skit om de som de själva känner sig underlägsna. De som de känner nedvärderar dem genom att existera. Dock är det ofrånkomligt så att om man inte lär sig att tycka om sig själv och sina egenskaper kommer man alltid vara del av den där gruppen människor som står i dammet längst bak och klagar på att de som kvalificerade sig till livets kapplöpning minsann inte är värda platsen, och de tror att de är så jävla bra.

”Problemet” är ju dock att det är precis vad vi är, men det finns plats för fler.

Hur vet man vem man kan lita på?

Förtroende är något mycket vanskligt. Jag är inte misstroende av naturen, jag kallar mig dock gärna en skeptiker, men jag skulle inte säga att jag av princip misstror människor. Man måste, på något sätt, kunna förutsätta att de man har ett utbyte med har ärliga intentioner med detta utbyte, för om man ska gå runt och vara cynisk hela tiden är det ganska svårt att klara sig socialt.

Dock finns det saker som kan vara avgörande för ett fortsatt bibehållet förtroende. Jag var på gymmet i mitten av november för att säga upp mitt medlemsskap. Tjejen jag pratade med i receptionen var mycket tillmötesgående, och hon förklarade att deras praxis var att de bokade en tid åt mig med en av deras ”handläggare”, som skulle hjälpa mig gå ur gymmet. Naturligtvis var detta bara nys, och de var i detta läge enbart ute efter att ge mig något skräpigt erbjudande för att stanna kvar, men jag accepterade ändå detta. Dock var min polare mer vaksam än jag själv, och verifierade medlemsskapets faktiska uppsägan genom att fråga: ”Men om en månad är väl medlemsskapet uppsagt, även om går på detta möte eller ej?”. Detta faktum bekräftades av receptionisten.

Tiden jag fick för detta möte passade dock inte, då annat kom i vägen, så jag ringde och avbokade den. De papper jag behövde skriva på låg i receptionen och väntade på mig. Strax före jul drog polaren dit för att skriva på sina papper i receptionen, varpå gymmets ägare informerade om att detta var inte alls en giltig uppsägan, samt att vi minsann var tvugna att betala februari ut. Så tydligen gick det inte att lita på receptionisten, och gym går som bekant aldrig att lita på.

Anledningen till detta är att dessa organisationer har under senaste åren börjat handla mer och mer om att lura människor. De vet att folk tränar ett tag och sedan lägger av, därför måste man på många ställen teckna sig för ett år. En av många metoder för att rakt av lura människor på pengar, således går inte gym att lita på.

Sommaren 2004 köpte jag ny bil. Just bilhandlare är väl de man lärt sig att dessa ska man inte lita på. Den specifika bilhandlare som hjälpte mig hade dock oklippta naglar. Inte värst trevligt enligt min mening, det är snyggt på tjejer, men killar ska välklippta naglar enligt min mening. Detta gav mig för förtroende för honom, för han kändes äkta på något sätt. Det var inte direkt så att han stod där, med sitt topptrimmade yttre, och försökte lura på mig något, utan det var snarare jag och mitt intresse som fick sälja mig bilen.

Det är svårt att initiellt veta vem eller vilka man kan lita på. När jag blev medlem på gymmet lät allt så bra och allt skulle gå så smärtfritt, men när jag inte var intresserad av att betala 5000:-/år för att cykla längre så var enkelheten och välviljan som bortblåst. Bilhandlaren lyckades ge mig trygghet genom något så enkelt som oklippta naglar, så förtroende är både flyktigt och oförutsägbart. Det är något man vet när det finns, utan att kanske behöva kunna sätta fingret på det, det kan vara något så enkelt som en känsla eller ett intryck.

Så det enda rätta blir att själv se till att vara en sådan person andra kan lita på. En person som inger förtroende inte bara genom ett gott förstaintryck, utan även genom de många handlingar som definerar oss som människor. Om en verksamhet eller en person behöver lura och dupera andra människor för att fortgå så är det något som verkligen är fel, och dessvärre är det många som lever på detta sätt idag.

Dock är det som sagt aldrig bra att vara cyniker, för då har lurendrejarna vunnit.