Alla går igång på olika saker. Exakt vad alla går igång på är naturligtvis omöjligt att säga, men man kan vara säker på att det är något. Alla har detta, oavsett om det handlar om nylonstrumpor, knän, stickade mössor, lackstövlar, paddlar eller vad det nu må vara så finns det ALLTID något man tycker är lite extra sexigt.

Vad är det då som säger att sexualitet per definition ska vara så svårt och förbjudet att prata om? Inget alls, naturligtvis. Det är få här i världen som är större knäppgökar än resten av oss, vi lurar dock ofta oss själva med att tro att vi är de enda som är skruvade och att alla andra skulle vara så fasligt normala att det nästan gör ont att gå upp på morgonen. Oavsett om man är som jag och tänder på vissa egenskaper i rätt kombination (självkännedom gillar jag, exempelvis) eller om man är fotfetishist så finns det garanterat alltid de som är ”värre”, och det finns inget som är varken rätt eller fel, sålänge man inte skadar andra.

Det är bara hälsosamt, egentligen. Att förtrycka sig själv med nidbilder av omgivningen ger inte värst mycket i längden, det mår man ändå bara dåligt av. Ändå finns det gott om människor därute som aktivt försöker förtrycka sexualitet.

Praktexemplet är de som ringer exempelvis Com Hem och upprörs å det grövsta av den pornografi som sänds i diverse filmkanaler efter midnatt. Du skulle höra allt som dessa stackars telefonister får utstå i form av verbal misshandel. Det går tydligen bra att svära åt andra människor och kalla dem vad som helst, men när människor har sex i TV går det verkligen inte för sig. Frågan är hur efter man måste vara för att inte känna till att detta sänds på betalkanalerna efter 24. Vad är det då som gör att man trots denna kännedom slår på sin TV vid just denna olyckliga tidpunkt?

Det är sexfixering. Vi som utgör normen i samhället upprörs över långt mycket mer grava företeelser än människor som har sex på TV. Att konstant aktivt leta och eftersöka porr är vad som är den faktiska sexfixeringen, och den absolut största delen av de medborgare som idkar denna form av verksamhet är moralkärringar som bara är ute efter att ha någon form av ihålig mening i livet, som i slutändan bara ska resultera i att andra människors rättigheter begränsas så de själva inte ska ledas in på syndens bana. För det måste väl ändå vara någon form av rädsla för det egna intresset som driver dessa människor framåt? Jag tror det.

Ingen form av fixering är bra i slutändan, det kommer man aldrig ifrån. Speciellt inte den sorten som riktar sig mot andra människors intressen och liv, det finns ingen som har rätt att tala om för någon annan hur denne ska leva, och framförallt är sådana försök fruktlösa, för människor lever ändå som de vill. Att då kasta bort tid på på att leta saker man tycker är fel med samhället ter sig en aning patetiskt.

Vad den riktige levnadskostnären gör är att den anpassar sig efter det system som finns och försöker leva så lyckligt, och ha så roligt, det bara går. Man ska inte lägga för mycket tid på att bry sig om allt, för det är förvånandsvärt få saker i livet som spelar värst stor roll.