Fyrverkerierna får skulden för idioternas handlingar

I dagens Aftonbladet finns en tårdrypande artikel om en stackars 17-åring som tragiskt avled i en fyrverkeriolycka förra året. Här finns hela artikeln:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,755010,00.html

I denna artikel ondgör sig föräldrarna över att butiken som sålde dessa fyrverkerier till deras son fortfarande säljer fyrverkerier utan tillstånd, samt att 17-åringens mor även förklarar att hennes son minann var så ”försynt och försiktig”.

Själv är jag inte varken vidare försynt eller försiktig. Dock är det så att om jag köpt en fyrverkeripjäs stor som ett pansarskott, som dessutom innehåller tillräckligt mycket krut för att spränga ett kassaskåp, så skulle jag inte gå fram till pjäsen om den inte briserat. Man tycker att detta borde tillhöra vad man normalt sett kan rubricera som folkvett, men tydligen inte, då detta var precis vad 17-åringen gjorde. Exakt hur länge han tyckte det var vettigt att avvakta förtäljer inte historien, men pjäsen detonerade hur som helst precis när han kom fram till den, och laddningen avfyrades i ansiktet på honom. Han avled på fläcken.

Min poäng är den att av alla de enorma mängder människor som skjuter fyrverkerier varje år är det EN som dör, och detta är oftast resultatet av hemmagjorda smällare, vilket jag snarare vill rubricera som självmord. Alltså är det inga siffror alls att prata om, det är farligare att åka bil på nyår än vad det är att skjuta fyrverkerier.

Idioterna kommer vi dock aldrig att komma ifrån, men det är inte fyrverkeriernas fel att dessa människor existerar eller att de inte förstår bättre. Vi bör snarare vara tacksamma för att de sanerar genpoolen genom att de lyfter sig själva ur denna. Människor som solar på biltaket i åskväder, badar med brödrosten eller sticker ansiktet i fyrverkerier är helt enkelt inte utrustade för att klara sig, och därför sorteras de ut. Det har inget med en enskiljd faktor att göra, utan det är snarare bara en tidsfråga.

Mer specifikt, i fråga om fyrverkerier, så är det alltid absolut säkrast att man tillhandahåller fabrikstillverkade smällare, då de smällare folk tillverkar själva dels är många gånger kraftigare, samt att de ofta innehåller splitter och annat som kan orsaka personskada. Den övernitiska idiotpropaganda som förbjöd smällare från första början vinner ingen på, snarare tvärt om.

Annonser

Den alltid lika heta piratkopieringen

Det diskuteras högt och brett om piratkopiering. Jag ska börja med att klargöra att jag piratkopierar själv. Jag laddar ner film ibland, och kollar på denna. Dock är det så att jag alltid, utan undantag, köper de filmer jag tycker är bra. Verkar en film lovande på trailers osv så går jag och ser den på bio. Jag rättfärdigar inte min egna piratkopiering på detta sätt, men det är så jag gör det.

Hela debatten runt piratkopiering genomsyras av den mentalitet som jag skrev om när jag behandlade fackförbunden vi har i Sverige. Denna hållning är inte bara kontraproduktiv, den kan vara rent av farlig för en nations välfärd. I korta drag kan man sammanfatta denna mentalitet som att företag skall kuvas samt att det är fult att vilja tjäna pengar. Något som alla vill, men när andra vill det så är det genast fult. Mer om detta senare.

Om du hängt med i IT-pressen de senaste månaderna så vet du att Sony BMG (deras musikbolag) för en tid sedan införde ett kopieringsskydd som installerade dolda processer på användarens dator, ett så kallat ”root kit”. Marknaden rasade, som vanligt, och termer som ”övervakningssamhälle” och ”polisstat” är inte ovanliga när dessa saker diskuteras. Men frågan är då varför Sony BMG gjort detta? Svaret är enkelt, de har inget val. Alla börsnoterade företag har en skyldighet gentemot sina aktieägare, och denna skyldighet är att tjäna pengar. Ger man bort sina produkter sviker man aktieägarna, och det får man aldrig göra. Det är således piratkopierarna som klagar på de skydd som de själva tvingat fram. Personligen tycker jag dock att Sony BMG gjorde fel när de inte informerade om skyddets existens, då alla konsumenter måste få reda på vad det är de köper så de kan ta ställning till om de önskar köpa produkten eller inte.

Vissa personer jämför piratkopiering med stöld. Andra kontrar då med att det inte alls är samma sak, då personen man påstås stjäla ifrån behåller den faktiska varan (CD-skivan, DVD-filmen etc). Detta argument mot att det faktiskt är stöld är dock fullkomligt idiotiskt, och anledningen till detta är att syftet med att sälja dessa produkter är inte att man ska få ut så många plastskivor som möjligt, utan det man säljer är det faktiska innehållet. Skivan som sådan kostar ören att producera, och den genererar ingen vinst i sig. Innehållet är vad producenterna vill få ut, och det är detta man som piratkopierare TAR gratis, och utan lov. Är inte det stöld, så säg?

Ekonomi, säger många. Det är för dyrt att betala 600:- för ett spel till Xbox 360. Då kan jag bara informera om att konsumption är ingen rättighet, det är ett privilegium, och kan man inte konsumera ska man inte heller göra det. Tycker du inte spelet är värt pengarna är spelet inte producerat för dig heller, då ska du inte heller använda det, det är inte så det fungerar. Ett vanligt spel till exempelvis Xbox 360 sysselsätter mellan 50 och 100 utvecklare i minst ett års tid, många tar upp till fyra år på sig att färdigställa ett spel. Att då komma och säga att ett spel inte ska kosta mer än 100:- visar bara på hur dum i huvudet personen som påstår detta måste vara.

De absolut mest giria människorna av alla är inte företagsrepresentanterna som ska dra in så mycket pengar som möjligt. Det är vi, privatpersonerna, som kallt räknar med att vi ska kunna konsumera gratis och inte är villiga att betala för oss. Alla som gnäller över att företagen har redan så mycket pengar, så de kan minsann stjäla med gott samvete. Det känns som att många känner sig lite som Robin Hood när de tar från de som de bedömer vara rika för att ge till sig själva.

Nej, det finns inga ursäkter för att piratkopiera. Alla har rätt till det de producerar, och det är ingen rätt att konsumera. Jag piratkopierar som sagt själv, men jag står för att det trots att i slutändan är fel, och jag skulle aldrig ge mig in på något så korkat som att försöka försvara det med socialistpropaganda eller idiotiska jämförelser.

Det måste vara jobbigt att vara så sexfixerad

Alla går igång på olika saker. Exakt vad alla går igång på är naturligtvis omöjligt att säga, men man kan vara säker på att det är något. Alla har detta, oavsett om det handlar om nylonstrumpor, knän, stickade mössor, lackstövlar, paddlar eller vad det nu må vara så finns det ALLTID något man tycker är lite extra sexigt.

Vad är det då som säger att sexualitet per definition ska vara så svårt och förbjudet att prata om? Inget alls, naturligtvis. Det är få här i världen som är större knäppgökar än resten av oss, vi lurar dock ofta oss själva med att tro att vi är de enda som är skruvade och att alla andra skulle vara så fasligt normala att det nästan gör ont att gå upp på morgonen. Oavsett om man är som jag och tänder på vissa egenskaper i rätt kombination (självkännedom gillar jag, exempelvis) eller om man är fotfetishist så finns det garanterat alltid de som är ”värre”, och det finns inget som är varken rätt eller fel, sålänge man inte skadar andra.

Det är bara hälsosamt, egentligen. Att förtrycka sig själv med nidbilder av omgivningen ger inte värst mycket i längden, det mår man ändå bara dåligt av. Ändå finns det gott om människor därute som aktivt försöker förtrycka sexualitet.

Praktexemplet är de som ringer exempelvis Com Hem och upprörs å det grövsta av den pornografi som sänds i diverse filmkanaler efter midnatt. Du skulle höra allt som dessa stackars telefonister får utstå i form av verbal misshandel. Det går tydligen bra att svära åt andra människor och kalla dem vad som helst, men när människor har sex i TV går det verkligen inte för sig. Frågan är hur efter man måste vara för att inte känna till att detta sänds på betalkanalerna efter 24. Vad är det då som gör att man trots denna kännedom slår på sin TV vid just denna olyckliga tidpunkt?

Det är sexfixering. Vi som utgör normen i samhället upprörs över långt mycket mer grava företeelser än människor som har sex på TV. Att konstant aktivt leta och eftersöka porr är vad som är den faktiska sexfixeringen, och den absolut största delen av de medborgare som idkar denna form av verksamhet är moralkärringar som bara är ute efter att ha någon form av ihålig mening i livet, som i slutändan bara ska resultera i att andra människors rättigheter begränsas så de själva inte ska ledas in på syndens bana. För det måste väl ändå vara någon form av rädsla för det egna intresset som driver dessa människor framåt? Jag tror det.

Ingen form av fixering är bra i slutändan, det kommer man aldrig ifrån. Speciellt inte den sorten som riktar sig mot andra människors intressen och liv, det finns ingen som har rätt att tala om för någon annan hur denne ska leva, och framförallt är sådana försök fruktlösa, för människor lever ändå som de vill. Att då kasta bort tid på på att leta saker man tycker är fel med samhället ter sig en aning patetiskt.

Vad den riktige levnadskostnären gör är att den anpassar sig efter det system som finns och försöker leva så lyckligt, och ha så roligt, det bara går. Man ska inte lägga för mycket tid på att bry sig om allt, för det är förvånandsvärt få saker i livet som spelar värst stor roll.

Det är rösten jag stör mig på

Oddsen är ganska goda för att du känner någon som ”gullar till” rösten när de pratar med sin respektive. Oddsen är tillochmed ganska goda för att du är en av de förbannade satarna som gör detta. Enligt mig är det en styggelse, men låt mig först förtydliga vad jag menar, för er som är oklara över detta.

Väldigt många ändrar rösten när de pratar med sin respektive. Inte är det på ett bra sätt heller, som att man skulle bli rak och auktoritär, åh nej. Rösten går igenom en omedelbar transformation och personen de pratar med är helt plötsligt inte värdiga att tilltalas som vuxna individer, utan rösten blir ofta nasal och man drar ut vokalerna till bristningsgränsen (”Meeen heeeej!”). Och detta gäller inte bara de som är nykära, om du nu trodde det. Det är en kronisk pest som för alltid klistrar sig fast på stämbanden, för att sedan bringa audiella vidrigheter till alla våras öron.

Det som förbryllar mig mest är egentligen inte hur man kan gör sig till på det sättet, trots att det ärligt talat ter sig en aning märkligt. Det som förbryllar mig något så förbannat är att det faktiskt finns de som accepterar att bli tilltalade på det sättet. Om någon pratade med mig som om jag var ett litet barn, ett husdjur eller förståndshandikappad så skulle jag slå ihjäl vederbörande med dennes egna skor. Kanske inte riktigt, men du förstår principen.

Något beror det ju på, och jag tror det är en vanesak bara. Oftast är det de av det kvinnliga könet som tilltalas på detta sätt, och de kanske är vana vid någon nivå av nedvärdering och förnedring. För tänk dig själv om någon pratade till dig så, skulle du tycka det var vidare angenämt? Förutsatt att du är kille, då, för brudarna verkar ju inte bry sig vidare värst.

Killarna som pratar såhär gör det förhoppningsvis inte för att vara överlägsna, åtminstone inte medvetet. Nog kan det förefalla en aning cyniskt att ens föreslå något dylikt, men allt vi gör gör vi av en anledning, och denna anledning behöver inte alltid ha samma medvetna motivation som omedvetna. Eftersom vi män skulle tycka det var förnedrande så vet vi ju själva om det. Det primära (medvetna) syftet är dock gissningsvis att det ska låta gulligt och kanske även lite vårdande.

För mig fungerar det dock mer som kräkmedel.

Social stank

Ibland kan man bara observera, utan att för den delen erbjuda en lösning eller säga något alls av relevans egentligen…

Vissa sorters stinkande är av någon outgrundlig anledning socialt accepterat. Tänk på saken, om en person stinker svett så ser man på den personen på ett helt annat sätt än om personen stinker rök eller parfym. Trots att svett oftast är en ganska mycket mildare stank i relation till de senare alternativen.

När jag bodde i Göteborg var detta extremt tydligt, eftersom kollektivtrafik är väldigt stort där, av självklara anledningar. Det hände att jag var tvungen att byta plats på grund av att personen brevid mig stank så förbannat kraftigt att det nästan stack lite i ögonen. Då är det rök jag pratar om, och inte svett. Nog har det hänt att man suttit på bio och velat spraya Axe på personen brevid, men det är inte så man önskar att personens föräldrar varit sterila sedan födseln.

Frågan är då varför viss stank är socialt accepterad när annan inte är det. Förmodligen beror det på stankens källa. Samhället har över lag någon sorts tycka-synd-om-attityd gentemot rökare, att störa sig på rökare är lite som att störa sig på en rullstolsbunden, det är förbjuden mark på sina sätt. För rökning är ju ett beroende, och det är ju aldrig den beroendes fel att den är just beroende. Eller visst ja, så var det inte alls nej, men oavsett. Svett däremot kan ju en dusch, borste, svinto, osthyvel och rivjärn (de mer extrema fallen) kurera, så det är ju hur enkelt som helst att hålla efter. Rökare som stinker gör det alltså för att de är sinnessvaga och de som helt enkelt inte orkar tvätta sig är bara slöa, vilket är mycket värre än att vara beroende, inte sant? Sinnessvaga tycker man synd om och slöa ogillar man.

Själv är jag varken rökare eller vidare svettig av mig, så jag drabbas bara av alla andra som är det, vilket är lite vad samhället går ut på, att dela med sig.