Facken i Sverige

I Sverige så har fackliga rörelser fått väldigt stor genomslagskraft. Mycket på grund av att den socialdemokratiska regeringen slagits väldigt mycket för att det ska bli på det sättet, och de fackförbund vi har i Sverige har genom detta blivit som en egen politisk rörelse.

När min morfar började jobba i storindustri som 16-åring fanns det inga fack att vända sig till. Effekten av detta blev naturligtvis den att om en arbetare exempelvis missade att tilltala chefen med korrekt titel, som ”ingenjör Bengtsson”, så kunde man få gå på dagen. Ofta kunde de bli rent handgripliga med personalen, men det sket ju alla i, för det fanns ingen som skyddade arbetarna. Dock var folk aldrig sjuka, man klagade aldrig över stel nacke, musarm (fanns motsvarigheter till detta även då) och liknande, det jobbades bara.

I många länder världen över är det fortfarande på detta sätt. Är du sjuk för ofta i Spanien så kan du få gå på dagen. I Sverige är det omöjligt att ens fundera på att avskeda någon som är sjuk, det går helt enkelt inte. Oavsett vad personen i fråga gör, så är det faktiskt omöjligt. Jag skulle idag kunna gå till min chef och säga: ”Om inte du avslutar min anställning på grund av arbetsbrist NU så går jag till läkare och sjukskriver mig från och med i eftermiddag”. Man slipper nämligen karens om man blir uppsagd av den anledningen, och min chef kan inte göra ett dugg. Visst, jag skulle få skitbetyg från arbetsplatsen, och alla skulle inse vilken sorts människa jag var, men det är fullt möjligt att göra detta.

Själv har jag aldrig varit med i facket. Inte på någon av mina arbetsplatser. Anledningen är helt enkelt den att jag inte gillar facket. Jag kan, med 100% ärlighet, säga att jag har aldrig sett en facklig representant som slagits för något annat än antingen löjliga skitprinciper (som inte hjälper någon alls) eller egen sak. Mest tydligt var detta när jag jobbade på Ericsson, men det finns överallt. När snacket på ”golvet” säger att de som hamnar i fackliga positioner är de som inte klarar av att hantera ett riktigt jobb så är det något som är väldigt fel med hela principen.

Inte ens gemene man vet riktigt varför man ska vara med i facket idag. Visst, de har säkerligen tillfört något, för ett tag sedan, men det är dags att tänka om. Vi behöver en blandlösning, fackets terror mot de Svenska företagen förstör ofta väldigt mycket. På ett ställe där jag jobbade vågade man inte anställa fackligt ansluten personal, för det var ett jättelitet företag, och skulle någon lyftas ut i strejk skulle hela företaget rämna. Men det är så facket vill ha det, för de offrar gärna några för att få fram en poäng. Se bara på när Uppdrag Granskning slängde ett extra öga på den kommunala strejk som ägde rum för några år sedan, där kommunalarna krävde mer pengar. Helt plötsligt vek sig Kommunal, eftersom de var ”nöjda” med de villkor de fick, som i praktiken gick ut på att vissa kommunalares löner sänkes till förmån för andra. Inga mer pengar in alltså, bara en annan fördelning.

Fackets makt behöver sänkas markant, vi behöver erkänna att det faktiskt är företag och företagsamhet som håller landet och ekonomin flytande, inte några jävla idiotprinciper och wannabee-politiker. Som individer kan vi bara göra vår lilla del, men tillsammans, i ett företag, kan vi göra väldigt mycket.

Man ska inte ta bort facket, bara jämna ut balansen. Gör så att företagen VÅGAR anställa personal igen, utan att behöva oroa sig. Gör samtidigt att arbetsmoralen går upp några hundra procent i det här landet, landet med de friskaste medborgarna och procentuellt sett högsta antalet sjukskrivningar. Arbetare ska ha rättigheter, onekligen, men det måste företagen ha också.

Barn är ingen resurs, de jobbar ju inte ens

Läste nyss i lokaltidningen om en lokal politiker som ondgjorde sig över nedskärningarna i skolan, och förkunnade stolt att barn minsann är den viktigaste resurs vi har, och att vårda om barnen är därför lite sådär extra viktigt. Hon var dock sosse, och förmodligen en av de som varit med och beslutat om nedskärningarna, men det är ju val nästa år, och då kan man inte komma ihåg sådana dumheter som fakta.

Hur som helst så ser man detta ganska ofta. Det är viktigt med barn, har det visat sig. En viktig resurs, till råga på allt.

Det jag inte för mitt liv kan se är dock vad ungskitarna egentligen tillför. OK, de kostar en massa pengar varje år, men är detta verkligen en realistisk investering? Vi måste ju ändå tänka rationellt, hur mycket pengar ska vi duscha ungarna med egentligen?

Sanningen är den att barn är precis som vilken annan folkgrupp som helst, och här är några obestridliga faktum beträffande barn, som sällan diskuteras offentligt:

* Alla barn är INTE söta. Det finns fula vuxna, och tillika fula barn. Det är inte så att alla fula vuxna var söta som barn, tvärt om, de såg ofta värre ut då.
* Alla barn är INTE små genier som bara behöver vattnas för att växa. Det finns ungjävlar därute som inte kan alfabetet när de slutar mellanstadiet, inte kan förstå varför spik + eluttag är en mycket dålig idé osv osv.
* Alla barn är INTE snälla små missförstådda änglar. Vissa ungjävlar är rent av onda och bör behandlas därefter.

Precis som bland vuxna finns det faktiskt hopplösa ungskitar som aldrig kommer bli något, som aldrig kommer tillföra värst mycket och som aldrig kommer bidra med något alls, såvida man inte tvingar dem. Detta är inte heller vidare svårt att upptäcka, man ser det extremt tidigt, oftast redan på dagis. Men gör man något åt det? Nej, inte egentligen. Det man gör är att man oljar upp speciallärarna, grundklasserna som på gymnasiet lär ut det vi andra lärde oss i lågstadiet, och självklart barn- & fritidprogrammet. Det finns en färdig fåra förberedd för dessa ungar redan, och den kostar garanterat mer att driva än den vi andra passar i.

Syftet med detta är naturligtvis att ingen människa ska känna sig något annat än uppskattad, behövd och omtyckt. Fy om folk verkligen fick reda på sanningen, det går ju inte. Tänk då också på att det är sedan dessa personer som spolas i sidofåran som sedan tar hand om våra ungar. Cirkeln är sluten.

Dock rullar det på ändå, eftersom man inte behöver kunna räkna för att trycka på kassapparaten på McDonalds. Men jag ser gärna att man behandlar barn lite mer realistiskt, de är precis som vilken grupp människor som helst. Må vara hänt att de är lite oförstående och godtrogna (man kan tuta i dem i princip vad som helst), men det hör ju lite till. Satsa hellre pengarna på nya skolböcker till alla barn, istället för att ösa pengarna över de som man ändå vet kommer sluta i charken på Konsum.

Junilistan vid makten nästa år?

Junilistan har tvingats bekänna färg, efter att Aftonbladet granskat deras oktobermanifest. Artikeln finns här:

http://www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,709454,00.html

Detta tycker jag är mycket intressant, eftersom det är sällan politiker, och hela partier, ställs till svars på det sättet.

Anledningen till all uppståndelse är att man har med några ganska kontroversiella punkter. Åtminstone är de kontroversiella idag, för 50 år sedan var de inte kontroversiella, men vi lever ju ändå i 2000-talet. Punkterna man irriterat sig på är dessa:

* Nej till abort
* Stamcellsforskning förbjudas

Är det bara jag som tycker att det osar ”moral majority” om detta? ”Moral majority” är den kristna högern i USA som vill bestämma det mesta om hur folk ska leva, eftersom de vet bäst. Katoliker, självklart, men nu pratar vi om Junilistan.

Varför fri abort ska tillåtas och varför vi ska tillåtas forska på stamceller vet nog de flesta idag, så graden av idioti är vi förhoppningsvis överens om. Dock blir jag nästan lite mörkrädd när jag ser de svar Aftonbladet fått av Junilistans partiledare Nils Lundgren.

Nils ryggar direkt tillbaka när han konfronteras med dessa uppgifter. Han stöder alltså inte alls sitt parti i deras hjärtefrågor, utan han är enligt egna uppgifter en ”modern västerlänning”, och delar alltså inte dessa åsikter. Partiets hjärtefrågor. Det parti han är partiledare för…

Nils går vidare med att kalla detta för en ”miss”. En MISS? Vari ligger missen? Att det stod med? Att partiet anser att det faktiskt borde vara på detta sätt, eller att Aftonbladet upptäckte det? Jag tror på det senare, för efter detta avsljöjande har det inte yppats ett ord om att detta manifest ska ändras eller justeras, det har bara handlat om deras egna försvarstal. Alltså ingen förändring. Men varför skulle det bli en förändring, partiet vill ju detta, oavsett vad Nils Lundgren tycker personligen.

Junilistan är sådeles ett idiotparti, av idioter, för idioter. Att folk kan tänka sig att rösta på det förstår jag dock, men detta faktum säger mer om det politiska klimatet i Sverige än Junilistan.

Måste också häva fram en annan punkt ur deras manifest, som är: ”USA ut ur Irak”. Snacka om storhetsvansinne. Att ens ta med en sådan punkt tycker jag är lite skrattretande, lite tragiskt och väldigt, väldigt idiotiskt. Passar ”partiet” alltså, låtsaspolitiker.

Alla droger bör legaliseras

När man säger en sådan sak som att man faktiskt, på fullaste allvar, anser att alla droger bör legaliseras så ryggar folk tillbaka lite. Man får genast en massa stämplar, och en av dessa är ”drogliberal”. Att vara drogliberal har dock absolut inget med legaliseringen av droger att göra. Själv tycker jag droger är ren skit, rent ut sagt, och alla skulle må bäst av att det försvann från jordens yta. Ska vi se lite realistiskt på detta så kommer aldrig så bli fallet, men det krävs ändå att vi tänker om.

Vi kan börja i motsatt ände. Det enklaste är att fråga folk varför droger inte skulle legaliseras. Svaren man får är i regel att droger är dåliga och att det skickar ut fel signaler om man legaliserar dem. En bra motfråga i det läget är då om djursex är bra, för det är ju lagligt, och resonemanget ovan säger ju att allt som är bra är lagligt och allt som inte bra ska vara olagligt. Tidelag bör dock inte vara olagligt, och det är bra att det inte är det, men tillbaka till drogerna.

Alltså, för att något är lagligt betyder det inte att det är bra, och droger är aldrig bra, i någon form.

Hur kommer man då åt drogproblemet vi har i samhället? Fundera lite på all statistik som finns på drogmissbruk. Det finns ingen statistik. Alla siffror som finns är ”mörkertal”, eftersom problemet, genom illegalisering, tryckts ner så långt under ytan att det inte är mätbart. Att göra något olagligt betyder inte på något sätt att brukandet slutar, det är enormt naivt att tro något sådant, det är som att försöka lagstadga väder.

Inte heller har några lagar någonsin hindrat någon för att ta droger. Anledningen till att jag själv inte är tung sprutnarkoman beror på helt andra faktorer än att det är olagligt, det är ingen faktor i sig som påverkar dessa människor. Man vet vilka effekter drogerna får, och några år i fängelse är ingenting jämfört med vad som händer med den egna kroppen, så det argumentet fungerar inte heller.

Vad det handlar om är fakta och information. Människor behöver vara upplysta, folk behöver få veta vad det är de stoppar i sig, och väljer de trots detta att göra det, vem ska då hindra dem egentligen? Det enda lagstiftningen skapat är en enorm apparat runt tillverkningen, distributionen och försäljningen av droger. Tänk själv vilket enormt slag mot den organiserade brottsligheten det skulle vara om heroinister kunde få ut heroin, och samtidigt få stöd och hjälp, på sitt lokala Apotek. På vilket sätt är detta värre, eller ens minsta lilla förkastligt? Då säger vi istället att vi bryr oss om samtliga medborgare, oavsett vilken knipa de försatt sig i, och att vi kollektivt finns där för varandra vad som än händer.

Att använda lagboken för att låtsas om som att problem inte existerar är ett värdelöst instrument för att reglera något som inte går att reglera. Man måste börja med att erkänna att detta är ett problem för många människor, och sedan vara villig att hjälpa till. Missbruket skulle garanterat gå ner, vi skulle få konkreta siffror och se hur utbrett problemet är, samt att den organiserade brottsligheten skulle få sig en riktigt ordentlig törn.

Alla vinner, i slutändan, vilket blir det oundvikliga resultatet när man löser problem istället för att försöka gräva ner dem.

Jag är så trött på nord & syd

Alla vet att det i världen finns fyra väderstreck. För er mindre isatta så är dessa: Nord, syd, öster och väster. Mellan dessa finns det inget egentligen, utan saker och ting pekar, eller ligger, i någon av dessa riktningar. OK? Nej, inte direkt, som det verkar.

Anledningen till min irritation är att vi har infört något alldeles unikt i Sverige, och det är ”mellan”. Vi har Norrland, södra Sverige, samt mellansverige. Vad är detta för jönseri egentligen?

Vi som bor i gnällbältet bor i SÖDRA JÄVLA SVERIGE, ska man snacka väderstreck så finns det inget mellan, det är antingen eller. Rent krasst sett så ligger Östersund ungefär vid mitten, så allt under blir södra Sverige, och allt över blir norra Sverige.

Vad denna geografiska fadäs kommer av vet jag inte, men jag kan gissa. Jag tror det har mycket med forna Sverige att göra, ni vet, den gamla goda tiden då Danmark ägde stora delar av södra Sverige. Många tänker inte ens på Göteborg som just södra Sverige, så det kan nog ligga något i detta.

Det är ett sätt att distansiera sig på, att hitta på en ny, icke-existerande, flum-region som alla kan sluta sig runt. För det är knappast så att landet är så förbannat stort att det blir för lite med två delar, om man kan säga norra och södra halvklotet så borde vi Svenskar ha huvud nog att hantera att vårt eget land delas upp på motsvarande sätt.

Problemet är att folk inte tänker, som vanligt. Man bara säger saker för att alla andra gör det, och så är det bra med det sedan. Folk blir alltid lika ställda när jag säger att jag bor i södra Sverige, speciellt de som vet var jag bor och börjar klura på vad jag egentligen menar.

Testa själv ska du se, det är alltid roligt att inspirera till tankeverksamhet hos andra.