De flesta av oss är överens om att när vi står på ålderns brant och ligger paralyserade i en sjuksäng så föredrar vi att någon rycker sladden till respiratorn. För få vill leva på lånad tid, och det är förnedrande, inte sant? Man vill gå bort med lite värdighet kvar. Så känner som sagt de flesta när man pratar om detta, och jag instämmer och förstår tankesättet. För ingen kan leva på kostgjord andning hela livet.

Viss välgörenhet är bra och fyller syftet. Att ge pengar till cancerforskningen är exempelvis en sådan sak, som kan gagna hela mänskligheten i framtiden, så det är bra. Den sortens välgörenhet jag motsätter mig är dock den överlägset största, och det är bidragsvälgörenheten. Att skänka pengar till fattiga och utmärglade människor som inte ens har rent vatten (som vi för övrigt spolar ner bajs med). Dock är jag själv otroligt osolidarisk av naturen (som de flesta, jag hycklar bara inte med det), så jag skänker aldrig pengar till något.

Det största problemet jag har med välgörenhet är alla skenheliga idioter som är så förbannat stolta över att de skickat en hundring till Rädda Barnen. Det låter på dem som att de räddat en hel nation från svält. Visst, tre personer fick vatten i två veckor. Vad händer efter det, när din pretentiösa givmildhet tar slut, i takt med din enormt överdrivet generösa hundralapp?

Som västerlänningar är vi också helt till freds med att oblygt exploatera andra människor och nationer. Det ligger i vår kultur, eftersom vi står högst på den kulturella näringskedjan. Vi sticker gladeligen utomlands och handlar varor för växelpengar, medands vi kan sitta på restauranger där lokalbefolkningen inte släpps in för att sedan handla lite mer billigt skräp. Jag älskar kommersialism, ärligt talat. I dessa länder går tiggarna tätt också, och favoriten är när de har ett barn med sig, så det ska sticka lite extra i de nerver som orsakar moderskänslor, så man ger lite mer. Argumentet jag hört för att man faktiskt ska ge till dessa människor är att det skulle ge dem någon form av ”livskvalitet”, men vad är det då? Oavsett vad DU anser att livskvalitet är så lovar jag att både jag och alla andra människor på denna planet har en annan definition, så att applicera så lösa termer på andra männsikor fungerar knappast.

De som är extremt fattiga och inte har någon mat får i princip alltid skylla sig själva. Detta är av två anledningar:

1. Alla regioner på Jorden har kapacitet för att föda ett visst antal människor. I västvärlden har vi högre kapacitet, eftersom vi har kapital här, men i exempelvis Niger så finns det grödor, det finns mat, men inte till alla. Ändå ser man extremt många svältande barn på bilderna, man tillsätter alltså fler barn till världen. Kom svälten krypande som en skugga över savannen alldeles nyligen eller kan det vara så att man har levt fattigt väldigt länge? Det FINNS INTE MAT till alla, så sluta skjuta ut mer ungar. Detta är något man borde ta lite mer fasta på.

2. Som sagt så finns det mat. Den ”svältkatastrof” som drog igenom Niger för ett tag sedan berodde till största delen på att lokala handlare förvarade all spannmål i lager, då man inte ansåg att priset man fick för det var tillräckligt bra. Detta var några km från de ställen där katastrofen var som värst. Det var alltså deras eget folk, deras landsmän, som gjorde detta mot dem. Och då förväntas vi andra vara generösa? Jösses. Detta rapporterades det dock väldigt lite om i Sverige, då det inte är vidare populärt att prata om. Vad som behövs är alltså vilja på lokal nivå, politiska förändringar osv, för annars ger det inte ett dugg.

Den konstgjorda andning vi kan erbjuda är alltså inte vad dessa regioner behöver. Det kan snarare vara till nackdel, då andra lösningar inte blir tillräckligt akuta, utan våra bidrag skulle det inte finnas några alternativ utöver lokala reformer, vilket är vad dessa regioner behöver.

Det är naturligtvis hårt, men naturen har sin balans, och ska det inte vara så många som det är inom ett visst område så försvinner de, så är det bara. Finns det inte mat så överlever man inte, och då är det inte meningen att man ska leva där heller. Vilka faktorer som avgör detta är sedan irrelevant, för det är så systemet fungerar.