I Sverige så har fackliga rörelser fått väldigt stor genomslagskraft. Mycket på grund av att den socialdemokratiska regeringen slagits väldigt mycket för att det ska bli på det sättet, och de fackförbund vi har i Sverige har genom detta blivit som en egen politisk rörelse.

När min morfar började jobba i storindustri som 16-åring fanns det inga fack att vända sig till. Effekten av detta blev naturligtvis den att om en arbetare exempelvis missade att tilltala chefen med korrekt titel, som ”ingenjör Bengtsson”, så kunde man få gå på dagen. Ofta kunde de bli rent handgripliga med personalen, men det sket ju alla i, för det fanns ingen som skyddade arbetarna. Dock var folk aldrig sjuka, man klagade aldrig över stel nacke, musarm (fanns motsvarigheter till detta även då) och liknande, det jobbades bara.

I många länder världen över är det fortfarande på detta sätt. Är du sjuk för ofta i Spanien så kan du få gå på dagen. I Sverige är det omöjligt att ens fundera på att avskeda någon som är sjuk, det går helt enkelt inte. Oavsett vad personen i fråga gör, så är det faktiskt omöjligt. Jag skulle idag kunna gå till min chef och säga: ”Om inte du avslutar min anställning på grund av arbetsbrist NU så går jag till läkare och sjukskriver mig från och med i eftermiddag”. Man slipper nämligen karens om man blir uppsagd av den anledningen, och min chef kan inte göra ett dugg. Visst, jag skulle få skitbetyg från arbetsplatsen, och alla skulle inse vilken sorts människa jag var, men det är fullt möjligt att göra detta.

Själv har jag aldrig varit med i facket. Inte på någon av mina arbetsplatser. Anledningen är helt enkelt den att jag inte gillar facket. Jag kan, med 100% ärlighet, säga att jag har aldrig sett en facklig representant som slagits för något annat än antingen löjliga skitprinciper (som inte hjälper någon alls) eller egen sak. Mest tydligt var detta när jag jobbade på Ericsson, men det finns överallt. När snacket på ”golvet” säger att de som hamnar i fackliga positioner är de som inte klarar av att hantera ett riktigt jobb så är det något som är väldigt fel med hela principen.

Inte ens gemene man vet riktigt varför man ska vara med i facket idag. Visst, de har säkerligen tillfört något, för ett tag sedan, men det är dags att tänka om. Vi behöver en blandlösning, fackets terror mot de Svenska företagen förstör ofta väldigt mycket. På ett ställe där jag jobbade vågade man inte anställa fackligt ansluten personal, för det var ett jättelitet företag, och skulle någon lyftas ut i strejk skulle hela företaget rämna. Men det är så facket vill ha det, för de offrar gärna några för att få fram en poäng. Se bara på när Uppdrag Granskning slängde ett extra öga på den kommunala strejk som ägde rum för några år sedan, där kommunalarna krävde mer pengar. Helt plötsligt vek sig Kommunal, eftersom de var ”nöjda” med de villkor de fick, som i praktiken gick ut på att vissa kommunalares löner sänkes till förmån för andra. Inga mer pengar in alltså, bara en annan fördelning.

Fackets makt behöver sänkas markant, vi behöver erkänna att det faktiskt är företag och företagsamhet som håller landet och ekonomin flytande, inte några jävla idiotprinciper och wannabee-politiker. Som individer kan vi bara göra vår lilla del, men tillsammans, i ett företag, kan vi göra väldigt mycket.

Man ska inte ta bort facket, bara jämna ut balansen. Gör så att företagen VÅGAR anställa personal igen, utan att behöva oroa sig. Gör samtidigt att arbetsmoralen går upp några hundra procent i det här landet, landet med de friskaste medborgarna och procentuellt sett högsta antalet sjukskrivningar. Arbetare ska ha rättigheter, onekligen, men det måste företagen ha också.