Där tiden finns

Det känns som att Svenssons fokus har skiftat ganska kraftigt under de senaste åren, och alla har fått så otroligt bråttom. Det ska gå fort, allt ska bli klart nu på direkten, tid är pengar, osv osv. Inte bara på arbetet, utan nästan ännu värre privat.

Snabbmaten omsätter garanterat mer nu än det någonsin gjort tidigare. Kvasi-fyndig Findus-reklam ska få oss att tro att deras ”kockar” verkligen bryr sig om hur maten smakar, och att de lägger sin personliga touch på precis varje rätt man äter, men det är lika mycket massproducerat skit som McDonald’s, mAx eller Burger King (ja, det är samma skit). Antingen smakar det inget eller så smakar precis allt samma, men folk har slutat bry sig, för fokus ligger inte längre på hur det smakar. Bara att det går snabbt, det som säljer Billy’s i reklamen är att det tillagas i mikron. Inte så konstigt, eftersom smaken inte är mycket att hurra för.

Man tillochmed dissar av de saker som tar lite tid. Att laga vanliga smörgåsar exempelvis är tydligen förkastligt jämfört med att värma en bit ostfyllt bröd i mikrovågsugnen. För vem gillar inte det där svampiga brödet som blir i mikron?

Själv köper jag aldrig färigmat. Snabbmat, visst, men då är den åtminstone lagad, och jag undviker ovan nämnda hamburgerkedjor i bästa möjliga mån. Jag gjorde egna köttbullar igår, och det ÄR inte speciellt jobbigt, det tar inte ens vidare mycket tid. Vad det däremot ger är att det smakar flera resor bättre och det smakar som jag vill att det ska smaka. Jag har även slutat med att köpa färdiga hamburgare, och gör även dessa själv, då även de blir extremt mycket godare när man gör dem av faktisk köttfärs.

Vad är det vi sparar ihop till egentligen? Alla har precis lika mycket tid på ett dygn, och vad är det som är så förbannat viktigt att vi inte kan lägga tid på det som faktiskt spelar mest roll i våra liv, nämligen den näring vi stoppar i oss? Utan den överlever vi inte, men vi överlever däremot utan alla dokusåpor och motsvarande skit som går på TV på eftermiddagar och kvällar. För det är väl dit tiden går i många fall, man ska ha tid att ”slappna av”, eftersom man bestämt sig för att det är man minsann värd efter att ha slitit på jobbet.

Dock är det inte vidare stressande att laga mat, tvärt om. Det är väldigt avkopplande, men då måste man låta det ta lite tid. Alla kan laga mat, alla kan ta sig tid och alla kan lära sig att prioritera vad som är viktigt. Att spara tid är bland det minst viktiga som finns, och först när man förstår det kan man lära sig att slappna av och fokusera på det som betyder något.

Dags att dumpa elallergin

När jag gick i gymnasiet så hade vi på skolan en kvinna som var elallergiker. Det korrekta uttrycket är förvisso ”elkänslig”, men jag tycker elallergiker är ett mer talande ord. Hon jobbade på bilblioteket i stan, men var tvungen att sluta med detta, eftersom det som bekant färdas ganska mycket el i väggarna i de flesta byggnader. Så vad kommunen gjorde var att de flyttade henne till skolas bibliotek och lade över en miljon på att isolera de lokalerna, i syfte att minska strålningen. Kärringen hade tydligen inge betänkligheter över att den redan ekonomiskt ansträngda skolan blev påtvingad denna utgift. Samtidigt blev det naturligtvis förbjudet att vistas i lokalerna med mobil påslagen.

Efter ungefär ett halvår kom det dit en man från kommunen som skulle mäta strålningen. Till elallergikerns stora förfäran kom denna fackman fram till att det visst stod en server i biblioteket som var HELT oskyddad, vilket gjorde att den strålade väldigt mycket. Strålning går ju att mäta. Elallergikern blev genast störtsjuk, och blev således sjukskriven. Skolans datoransvarige fick till uppgift att isolera denna server och se till att strålningen upphörde. Hälsosam skeptiker som han var så slängde han bara på några plåtar runt servern, jordade dem inte ens, och förklarade sedan för elallergikern att strålningen var borta. Hon kunde då börja jobba igen.

Det finns några saker man idag vet om elallergi, och dessa är väldigt intressanta. Här är några ganska viktiga punkter:

* Elektricitet har biologiska effekter på kroppen. Dock är dessa effekter inte bestående (lägre hjärtfrekvens etc), samt att det krävs väldigt mycket strålning.
* Det finns tester som hävdat att elektricitet ger bestående men, men dessa har visat sig vara förfalskade.
* Vid alla de blindtester som genomförts, där varken testperson eller testledare vetat om strålning förekommit (kallas ”dubbelblinda provokationstester”), har man aldrig (ALDRIG) kunnat påvisa att testpersonen vet när strålning förekommer. Personerna har dock reagerat som att strålning finnes när den inte gör det, samt vice versa.
* Det är bevisat, i psykologiska tester, att känner testpersonen till när strålning förekommer så uppstår alltid de besvär som personen lider av. Som för övrigt är olika från person till person, och har kunnats häröras till i princip alla kroppens organ.
* Enligt Socialstyrelsen går elallergi att förklara med hjälp av en ”psykologisk förklaringsmodell”.

De som påstår sig lida av elallergi tycker i regel att ovanstående är i det närmaste stötande, eftersom det då låter som att deras tillstånd är påhittat, men psykiska faktorer kan också orsaka faktiska sjukdomar. Hjärnan har en enorm kontroll över kroppen, och detta bevisar inte minst elallergikerna själva. Det ÄR dock en psykisk åkomma, och det har inget med elektricitet i sig att göra.

Det tragiska i sammanhaget är dock att exempelvis min hemkommun bara accepterar detta och faktiskt kastar bort över en miljon kronor på något som är en psykisk sjukdom hos en individ. Dessa människor behöver inte bidrag, de behöver vård.

Skyddsjakt på vänsterpartister

Som människor tycker jag det är viktigt med enighet. Man bör ha saker att samlas runt, och sedan om det är pölsa eller Robinson spelar ingen större roll, enighet och samhörighet är dock viktigt. Sålänge det inte går ut på att spika fast hundvalpar på husvagnar, eller nåt annat tokigt.

Vore det då inte väldigt passande att vi samlas runt det övergripande uppdraget att jaga ner och skjuta alla vänsterpartister? Kanske inte året runt, men vi skulle kunna ha skyddsjakt på dem varje år det är riksdagsval och de faktiskt kommer in i riksdagen.

Man kan då fråga sig vad vänsterpartiet har gjort för dumt. Eller nej förresten, det kan man inte alls det, vet man inte det är man dum i huvudet. Men jag förklarar ändå, eftersom jag inte kan förutsätta någon direkt begåvningsnivå hos dig som läser detta.

Vänsterpartiet var tidigare kända som kommunister. Vid 1990 blev det lite turbulent att kalla sig för kommunist, och då tog man bort det ur partiets namn (”Vänsterpartiet Kommunisterna”). Men vi tittar först på denna länk:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,716386,00.html

1917 bildades Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, som en utbrytare från Socialdemokraterna. Partiet var tydligen inte för rött för de röda, och tidens melodi var ju hardcoresocialism, så varför inte. Kul att idioterna hittade ett eget hörn att vara på. Dock bekände man inte färg direkt, utan det var först 1921 som partiet bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti. Alltså SAMMA parti som idag kallar sig för Vänsterpartiet. Målar jag en hammock som en ubåt så är det fortfarande en hammock.

I artikeln ovan berättas det om att Ung Vänster är på gång med att skaffa sig en ny ordförande, och denna purfärska 23-åring (som för övrigt ser bra tight ut) är tydligen aktuell till positionen. Hon har dock en muskelsjukdom, så frågan är hur många postioner hon klarar av… Hur som haver så har hon detta att säga om kommunismen: ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia”. Spännande saker! Nu har vi några alternativ:

1. Hon är kroniskt dum i huvudet.
2. Se 1.

Att sitta på en sådan post och förklara att kommunismens historia är något att ens försöka vara stolt över tycker jag är både skrattretande och tragiskt, på samma gång, lite som Allsång på Skansen (mer om varför Allsång suger vid ett senare tillfälle). Stalin och Lenin mördade direkt, och indirekt, ca 35 miljoner människor. Sug lite på den siffran, TRETTIOFEM MILJONER människor. Stolt historia alltså? Vad, utöver massdöd och annat kul, har kommunismen tillfört världen egentligen? Hon kanske syftar på det slutna röv-landet Kina? Eller så är hon en principfast tristkärring som är för högt uppe i det politiska idealistmolnet för att begripa vad hon själv säger.

En fråga man med all rätt kan ställa sig är varför inte alla dessa kommunister flyttar till en kommunist-stat, som exempelvis då Kina. Jag vet dock svaret redan, så jag behöver inte fråga. Anledningen är att i trygga Sverige är det inga problem med att vara dum-trög-idealist och hävda sådant skräp som denna spillra till kvinna häver ur sig, man är säker här. Anledningen är att Sverige är en DEMOKRATI, så här får man faktiskt tycka vad man vill, även om man är kroniskt dum i huvudet. Detta är inga äkta kommunister, för de vet inte vad det innebär. De sitter säkert i sina bubblor och pratar om det starka proletariatet som ska segra, eller vad det nu må handla om.

Knepigt nog är ofta arbetsskygga kvalster också kommunister, men det finns väl någon större, världslig ironi där antar jag.

Det berömda glaset

För att etablera vad en person har för utgångsläge när det gäller resonemang och emotionell status så brukar man kunna ställa frågan om hurvida ”glaset är halvfullt eller halvtomt”. Det finns ju bara två alternativ, och svarar man att det är halvfullt är man positiv. Om man svarar att det är halvtomt är man således negativ.

Detta ska på något sätt kategorisera oss på ett väldigt grundläggade sätt. Tänk dig själv, den halvfulla delen av mänskligheten måste se allt som en stadigt uppåtstigande kurva där allt bara löser sig. Och för de flesta brukar saker och ting alltid lösa sig, om det nu är vad man eftersträvar. Alla vill inte att allt ska lösa sig, eftersom de trivs så bra med att vantrivas och gnälla. Men åter igen, dessa människor kan ju knappast se något slut i ljustunneln, allt är bara så mysigt bra.

Sedan finns ju då andra sidan, den halvtomma. Dessa personer måste då leva i en kraftigt nedåtgående spiral, där inget någonsin ser ljust ut. Visst, saker och ting kanske ordnar sig ibland, men det är ju bara för att det ska kunna gå ännu mer åt helvete senare, eller hur? Det finns inget hopp att ens vilja sukta efter, utan det är i princip lika bra att lägga sig ner och dö på en gång.

Ni har alla hört frågan om glaset tidigare, och många av er har säkerligen också besvarat den. Men med så många andra alternativ i livet så finns det fler alternativ än vad som presenteras. Jag var bara busig nog att utesluta detta direkt i början av texten du nu läser, för att inte förvirra saker och ting i onödan.

När jag besvarade denna fråga så gav jag nämligen inget av ovanstående svar. Jag är realist, varken pessimist eller optimist, och då är det rätta svaret att glaset är både halvfullt och halvtomt, på samma gång. Och om det är något denna i grunden idiotiska fråga kan lära oss så är det väl detta.

Vår syn på verkligheten förändrar inte det faktum att glaset är både halvfullt och halvtomt på samma gång. Glaset är en konstant, det enda som skiljer är hur vi, som individer, ser på vår tillvaro och hur vi uppfattar vår verklighet. Samma verklighet som person X uppfattar som kall och hotfull uppfattar person Y som varm och inbjudande. Och det är vi själva som väljer var vi ska stå, vi som väljer vilket synsätt vi har, och sedan lever man helt enkelt därefter.

I princip alla har ungefär samma förutsättningar. Vad det handlar om är att omsätta det man har till något bra. Vissa väljer att inte göra det, och andra väljer att göra det. Ingen är för det bättre än någon annan, åtminstone inte utanför individen. Vad som skiljer bra människor från dåliga är hur de väljer att må.

Välgörenhet och varför det oftast suger

De flesta av oss är överens om att när vi står på ålderns brant och ligger paralyserade i en sjuksäng så föredrar vi att någon rycker sladden till respiratorn. För få vill leva på lånad tid, och det är förnedrande, inte sant? Man vill gå bort med lite värdighet kvar. Så känner som sagt de flesta när man pratar om detta, och jag instämmer och förstår tankesättet. För ingen kan leva på kostgjord andning hela livet.

Viss välgörenhet är bra och fyller syftet. Att ge pengar till cancerforskningen är exempelvis en sådan sak, som kan gagna hela mänskligheten i framtiden, så det är bra. Den sortens välgörenhet jag motsätter mig är dock den överlägset största, och det är bidragsvälgörenheten. Att skänka pengar till fattiga och utmärglade människor som inte ens har rent vatten (som vi för övrigt spolar ner bajs med). Dock är jag själv otroligt osolidarisk av naturen (som de flesta, jag hycklar bara inte med det), så jag skänker aldrig pengar till något.

Det största problemet jag har med välgörenhet är alla skenheliga idioter som är så förbannat stolta över att de skickat en hundring till Rädda Barnen. Det låter på dem som att de räddat en hel nation från svält. Visst, tre personer fick vatten i två veckor. Vad händer efter det, när din pretentiösa givmildhet tar slut, i takt med din enormt överdrivet generösa hundralapp?

Som västerlänningar är vi också helt till freds med att oblygt exploatera andra människor och nationer. Det ligger i vår kultur, eftersom vi står högst på den kulturella näringskedjan. Vi sticker gladeligen utomlands och handlar varor för växelpengar, medands vi kan sitta på restauranger där lokalbefolkningen inte släpps in för att sedan handla lite mer billigt skräp. Jag älskar kommersialism, ärligt talat. I dessa länder går tiggarna tätt också, och favoriten är när de har ett barn med sig, så det ska sticka lite extra i de nerver som orsakar moderskänslor, så man ger lite mer. Argumentet jag hört för att man faktiskt ska ge till dessa människor är att det skulle ge dem någon form av ”livskvalitet”, men vad är det då? Oavsett vad DU anser att livskvalitet är så lovar jag att både jag och alla andra människor på denna planet har en annan definition, så att applicera så lösa termer på andra männsikor fungerar knappast.

De som är extremt fattiga och inte har någon mat får i princip alltid skylla sig själva. Detta är av två anledningar:

1. Alla regioner på Jorden har kapacitet för att föda ett visst antal människor. I västvärlden har vi högre kapacitet, eftersom vi har kapital här, men i exempelvis Niger så finns det grödor, det finns mat, men inte till alla. Ändå ser man extremt många svältande barn på bilderna, man tillsätter alltså fler barn till världen. Kom svälten krypande som en skugga över savannen alldeles nyligen eller kan det vara så att man har levt fattigt väldigt länge? Det FINNS INTE MAT till alla, så sluta skjuta ut mer ungar. Detta är något man borde ta lite mer fasta på.

2. Som sagt så finns det mat. Den ”svältkatastrof” som drog igenom Niger för ett tag sedan berodde till största delen på att lokala handlare förvarade all spannmål i lager, då man inte ansåg att priset man fick för det var tillräckligt bra. Detta var några km från de ställen där katastrofen var som värst. Det var alltså deras eget folk, deras landsmän, som gjorde detta mot dem. Och då förväntas vi andra vara generösa? Jösses. Detta rapporterades det dock väldigt lite om i Sverige, då det inte är vidare populärt att prata om. Vad som behövs är alltså vilja på lokal nivå, politiska förändringar osv, för annars ger det inte ett dugg.

Den konstgjorda andning vi kan erbjuda är alltså inte vad dessa regioner behöver. Det kan snarare vara till nackdel, då andra lösningar inte blir tillräckligt akuta, utan våra bidrag skulle det inte finnas några alternativ utöver lokala reformer, vilket är vad dessa regioner behöver.

Det är naturligtvis hårt, men naturen har sin balans, och ska det inte vara så många som det är inom ett visst område så försvinner de, så är det bara. Finns det inte mat så överlever man inte, och då är det inte meningen att man ska leva där heller. Vilka faktorer som avgör detta är sedan irrelevant, för det är så systemet fungerar.

DNA bör lagras

Det är mycket tjafs runt DNA. Själv har jag aldrig riktigt varit med på tjatet om att det på något sätt skulle vara integritetskränkande att lagra allas DNA i en central databas. Jag tycker att det bör komma upp till diskussion.

Huvudargumentet är alltså att DNA skulle vara något väldigt intimt, som man inte gärna delar med sig av. Sanningen är ju dock den att det finns ju knappast något vi sprayar vår omgivning mer mer än just vårt DNA. Det finns i hårsäckar, saliv, blod, hudceller och andra celler också, för den delen.

DNA är heller inte vidare personligt, egentligen. Visst, det är i princip unikt för varje person, men det säger väldigt lite om hur vi är och vad vi är för sorters människor. Dock tycker jag att nästan all forskning är intressant, så att forska på den DNA man skördar vore väl inte heller fel.

Anledningen till att jag tycker detta är så viktigt är helt enkelt den att det skulle stävja brottsligheten markant. Inga utdragna jakter efter mördare osv, allt skulle gå att lösa väldigt enkelt, vilket i sin tur skulle avskräcka brottslingarna. Plus att vi naturligtvis skulle ta DNA på alla som ville in i Sverige, vilket också skulle medföra att vi inte skulle bli värst intressanta för organiserad brottslighet. Människor som är utvisade skulle heller inte kunna ta sig in igen.

Ta allas DNA vid födseln, och knyt den mot personnummer. Ta även DNA på samtliga som kommer i kontakt med Landstinget, mer eller mindre, vid besök till exempelvis läkare eller tandläkare. Hur enkelt som helst.

Att sedan gnälla om att det skulle vara kränkande osv är bara dumheter, DNA är inte värst användbart som det är, och det är knappast farligt att släppa på sitt DNA. Personligen har jag inga problem med att släppa på lite låtsasintegritet för att få ett säkrare samhälle.

Smaklöst är tidens melodi

Jag och en polare var på Burger King idag. Hade sett reklamen för deras nya baguetter, som de ”bakar i restaurangen”, så jag tänkte att det vore värt att testa. Jag gillar baguetter, och hela grejen med lite matigare mackor, så varför inte?

Det var dock skit, rent ut sagt. Anledningen till detta är att saker och ting inte smakar något när man äter ute längre. Allt har anpassats till den ack så smaklösa och tråkiga normen. Det är precis som att de stora skräpmatsjättarna tror att vi är rädda för saker som faktiskt smakar något.

Baguetten jag tog var en BLT (bacon/lettuce/tomatoes) med kyckling i också. För smaklökarnas del hade det dock lika gärna kunnat vara en vanlig Whopper, jag hade ärligt talat inte kunnat avgöra skillnaden rent smakmässigt. Är inte det lite tragiskt?

När jag var på McDonalds för ca ett år sedan tog jag en McFeast. Ur burgaren ramlade en stor bit lök. Jag tänkte att det kunde vara gott att tugga på något lite starkare, så jag stoppade hela biten i munnen, och grinade till lite, eftersom jag förväntade mig smaken av rå lök. Tji fick jag, för det smakade inte heller ett dugg, knappt ens lök.

Vad gör de med råvarorna egentligen? Vad är vitsen med att precis allt ska smaka likadant, varför ens introducera nya varor om man inte ger dem lite jävlaranamma och gör så de faktiskt smakar något? Alla Svenssons som inte gillar smak har redan fått sitt, nu är det väl ändå dags att resten av oss får det vi är ute efter, nämligen mat som inte smakar som kartongen den kommer i och mat som faktiskt har lite kryddning. När inte ens råvarorna smakar något så är det något som är fel.

Men är det realistiskt att förvänta sig en förändring? Nej, det tror jag inte, det är det sällan. Det man dock kan göra är att strunta i att äta på dessa ställen, vilket jag kommer göra framöver. Det finns alltid godare alternativ, ärligt talat är ju en korv på Statoil flera resor godare än något de har på exempelvis McDonalds. Det är så mycket vi gör för att vi inte orkar bryta mönster bara, och det är trist. Om folk brydde sig lite mer skulle världen förändras snabbt, men det är som sagt inte realistiskt att förvänta sig förändring.

Man får börja med sig själv, som alltid annars.

Facken i Sverige

I Sverige så har fackliga rörelser fått väldigt stor genomslagskraft. Mycket på grund av att den socialdemokratiska regeringen slagits väldigt mycket för att det ska bli på det sättet, och de fackförbund vi har i Sverige har genom detta blivit som en egen politisk rörelse.

När min morfar började jobba i storindustri som 16-åring fanns det inga fack att vända sig till. Effekten av detta blev naturligtvis den att om en arbetare exempelvis missade att tilltala chefen med korrekt titel, som ”ingenjör Bengtsson”, så kunde man få gå på dagen. Ofta kunde de bli rent handgripliga med personalen, men det sket ju alla i, för det fanns ingen som skyddade arbetarna. Dock var folk aldrig sjuka, man klagade aldrig över stel nacke, musarm (fanns motsvarigheter till detta även då) och liknande, det jobbades bara.

I många länder världen över är det fortfarande på detta sätt. Är du sjuk för ofta i Spanien så kan du få gå på dagen. I Sverige är det omöjligt att ens fundera på att avskeda någon som är sjuk, det går helt enkelt inte. Oavsett vad personen i fråga gör, så är det faktiskt omöjligt. Jag skulle idag kunna gå till min chef och säga: ”Om inte du avslutar min anställning på grund av arbetsbrist NU så går jag till läkare och sjukskriver mig från och med i eftermiddag”. Man slipper nämligen karens om man blir uppsagd av den anledningen, och min chef kan inte göra ett dugg. Visst, jag skulle få skitbetyg från arbetsplatsen, och alla skulle inse vilken sorts människa jag var, men det är fullt möjligt att göra detta.

Själv har jag aldrig varit med i facket. Inte på någon av mina arbetsplatser. Anledningen är helt enkelt den att jag inte gillar facket. Jag kan, med 100% ärlighet, säga att jag har aldrig sett en facklig representant som slagits för något annat än antingen löjliga skitprinciper (som inte hjälper någon alls) eller egen sak. Mest tydligt var detta när jag jobbade på Ericsson, men det finns överallt. När snacket på ”golvet” säger att de som hamnar i fackliga positioner är de som inte klarar av att hantera ett riktigt jobb så är det något som är väldigt fel med hela principen.

Inte ens gemene man vet riktigt varför man ska vara med i facket idag. Visst, de har säkerligen tillfört något, för ett tag sedan, men det är dags att tänka om. Vi behöver en blandlösning, fackets terror mot de Svenska företagen förstör ofta väldigt mycket. På ett ställe där jag jobbade vågade man inte anställa fackligt ansluten personal, för det var ett jättelitet företag, och skulle någon lyftas ut i strejk skulle hela företaget rämna. Men det är så facket vill ha det, för de offrar gärna några för att få fram en poäng. Se bara på när Uppdrag Granskning slängde ett extra öga på den kommunala strejk som ägde rum för några år sedan, där kommunalarna krävde mer pengar. Helt plötsligt vek sig Kommunal, eftersom de var ”nöjda” med de villkor de fick, som i praktiken gick ut på att vissa kommunalares löner sänkes till förmån för andra. Inga mer pengar in alltså, bara en annan fördelning.

Fackets makt behöver sänkas markant, vi behöver erkänna att det faktiskt är företag och företagsamhet som håller landet och ekonomin flytande, inte några jävla idiotprinciper och wannabee-politiker. Som individer kan vi bara göra vår lilla del, men tillsammans, i ett företag, kan vi göra väldigt mycket.

Man ska inte ta bort facket, bara jämna ut balansen. Gör så att företagen VÅGAR anställa personal igen, utan att behöva oroa sig. Gör samtidigt att arbetsmoralen går upp några hundra procent i det här landet, landet med de friskaste medborgarna och procentuellt sett högsta antalet sjukskrivningar. Arbetare ska ha rättigheter, onekligen, men det måste företagen ha också.

Barn är ingen resurs, de jobbar ju inte ens

Läste nyss i lokaltidningen om en lokal politiker som ondgjorde sig över nedskärningarna i skolan, och förkunnade stolt att barn minsann är den viktigaste resurs vi har, och att vårda om barnen är därför lite sådär extra viktigt. Hon var dock sosse, och förmodligen en av de som varit med och beslutat om nedskärningarna, men det är ju val nästa år, och då kan man inte komma ihåg sådana dumheter som fakta.

Hur som helst så ser man detta ganska ofta. Det är viktigt med barn, har det visat sig. En viktig resurs, till råga på allt.

Det jag inte för mitt liv kan se är dock vad ungskitarna egentligen tillför. OK, de kostar en massa pengar varje år, men är detta verkligen en realistisk investering? Vi måste ju ändå tänka rationellt, hur mycket pengar ska vi duscha ungarna med egentligen?

Sanningen är den att barn är precis som vilken annan folkgrupp som helst, och här är några obestridliga faktum beträffande barn, som sällan diskuteras offentligt:

* Alla barn är INTE söta. Det finns fula vuxna, och tillika fula barn. Det är inte så att alla fula vuxna var söta som barn, tvärt om, de såg ofta värre ut då.
* Alla barn är INTE små genier som bara behöver vattnas för att växa. Det finns ungjävlar därute som inte kan alfabetet när de slutar mellanstadiet, inte kan förstå varför spik + eluttag är en mycket dålig idé osv osv.
* Alla barn är INTE snälla små missförstådda änglar. Vissa ungjävlar är rent av onda och bör behandlas därefter.

Precis som bland vuxna finns det faktiskt hopplösa ungskitar som aldrig kommer bli något, som aldrig kommer tillföra värst mycket och som aldrig kommer bidra med något alls, såvida man inte tvingar dem. Detta är inte heller vidare svårt att upptäcka, man ser det extremt tidigt, oftast redan på dagis. Men gör man något åt det? Nej, inte egentligen. Det man gör är att man oljar upp speciallärarna, grundklasserna som på gymnasiet lär ut det vi andra lärde oss i lågstadiet, och självklart barn- & fritidprogrammet. Det finns en färdig fåra förberedd för dessa ungar redan, och den kostar garanterat mer att driva än den vi andra passar i.

Syftet med detta är naturligtvis att ingen människa ska känna sig något annat än uppskattad, behövd och omtyckt. Fy om folk verkligen fick reda på sanningen, det går ju inte. Tänk då också på att det är sedan dessa personer som spolas i sidofåran som sedan tar hand om våra ungar. Cirkeln är sluten.

Dock rullar det på ändå, eftersom man inte behöver kunna räkna för att trycka på kassapparaten på McDonalds. Men jag ser gärna att man behandlar barn lite mer realistiskt, de är precis som vilken grupp människor som helst. Må vara hänt att de är lite oförstående och godtrogna (man kan tuta i dem i princip vad som helst), men det hör ju lite till. Satsa hellre pengarna på nya skolböcker till alla barn, istället för att ösa pengarna över de som man ändå vet kommer sluta i charken på Konsum.

Junilistan vid makten nästa år?

Junilistan har tvingats bekänna färg, efter att Aftonbladet granskat deras oktobermanifest. Artikeln finns här:

http://www.aftonbladet.se/vss/val2006/story/0,2789,709454,00.html

Detta tycker jag är mycket intressant, eftersom det är sällan politiker, och hela partier, ställs till svars på det sättet.

Anledningen till all uppståndelse är att man har med några ganska kontroversiella punkter. Åtminstone är de kontroversiella idag, för 50 år sedan var de inte kontroversiella, men vi lever ju ändå i 2000-talet. Punkterna man irriterat sig på är dessa:

* Nej till abort
* Stamcellsforskning förbjudas

Är det bara jag som tycker att det osar ”moral majority” om detta? ”Moral majority” är den kristna högern i USA som vill bestämma det mesta om hur folk ska leva, eftersom de vet bäst. Katoliker, självklart, men nu pratar vi om Junilistan.

Varför fri abort ska tillåtas och varför vi ska tillåtas forska på stamceller vet nog de flesta idag, så graden av idioti är vi förhoppningsvis överens om. Dock blir jag nästan lite mörkrädd när jag ser de svar Aftonbladet fått av Junilistans partiledare Nils Lundgren.

Nils ryggar direkt tillbaka när han konfronteras med dessa uppgifter. Han stöder alltså inte alls sitt parti i deras hjärtefrågor, utan han är enligt egna uppgifter en ”modern västerlänning”, och delar alltså inte dessa åsikter. Partiets hjärtefrågor. Det parti han är partiledare för…

Nils går vidare med att kalla detta för en ”miss”. En MISS? Vari ligger missen? Att det stod med? Att partiet anser att det faktiskt borde vara på detta sätt, eller att Aftonbladet upptäckte det? Jag tror på det senare, för efter detta avsljöjande har det inte yppats ett ord om att detta manifest ska ändras eller justeras, det har bara handlat om deras egna försvarstal. Alltså ingen förändring. Men varför skulle det bli en förändring, partiet vill ju detta, oavsett vad Nils Lundgren tycker personligen.

Junilistan är sådeles ett idiotparti, av idioter, för idioter. Att folk kan tänka sig att rösta på det förstår jag dock, men detta faktum säger mer om det politiska klimatet i Sverige än Junilistan.

Måste också häva fram en annan punkt ur deras manifest, som är: ”USA ut ur Irak”. Snacka om storhetsvansinne. Att ens ta med en sådan punkt tycker jag är lite skrattretande, lite tragiskt och väldigt, väldigt idiotiskt. Passar ”partiet” alltså, låtsaspolitiker.