Det sista om Perssons knä

De två senaste inläggen har handlat om hur Aftonbladet behandlat Göran Perssons knä-defekt. Aftonbladet har, efter påpekande från mig, ändrat originalartikeln, vilket kan göra att det jag skrivit tidigare blir lite förvirrande för de som läser här.

Här kan ni se originalartikeln: Klicka här!

Inte för att älta det, utan för att det ska gå att läsa, även för er som inte varit med från början. Den ändrade artikeln har ni här:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,696598,00.html

Det var det sista om detta, vidare mot nya utmaningar!

ISE – Aftonbladet, 1-0

Efter att ha läst artikeln om Göran Persson, som jag kommenterade tidigare idag, så kände jag att jag var tvungen att skicka ett mail till artikelförfattarinnan. Mailet såg ut såhär:

Hej Ebba.

Tänkte bara tacka för att du rett ut något som störde mig i flera år. Du förstår, jag led nämligen själv av den inbillade sjuka som Göran Persson lider av i dag, men detta var när jag var väldigt överviktig. Jag var själv med i Aftonbladet, för att jag gått ner så mycket i vikt, och efter denna nedgång upphörde min inbillade sjukdom. Man skulle nästan kunna tro att det hade med belastning på knät att göra, men eftersom du inte hittar termen ”biografknä” på Google så måste ju åkomman vara inbillad, inte sant?

Skulle jag inte vara så lättduperad som din artikel förutsätter så skulle jag nästan känna mig lite skamsen, nu när detta uppdagats. Tänk vad mina vänner ska se ner på mig nu när jag framstår som en gnällkärring bara för att jag tidigare var tvungen att stäcka på mig ibland när vi åkte bil längre streckor. Hade jag redan då vetat att smärtan i knät var inbillad hade det ju blivit mycket lättare.

Det är sådana som du som ger journalistkåren, och inte minst Aftonbladet, den välförtjänta uppfattning Svenska folket börjat få.

Tack, ännu en gång, och om du fortsätter använda Google ska du se att det finns väldigt många artiklar därute som bara väntar på att hittas på.

Mvh,
(jag)

Hon svarade faktiskt, och svaret var väl inte riktigt av den natur som jag förväntat mig… Nämligen detta:

Hej David!

Tack för ditt mejl. Jag håller verkligen med dig om din skepsis mot
Aftonbladet i den här frågan. För rubriken är helt åt helsike, ingenstans i texten påstås att Persson inbillat sig sina besvär. Dessutom är artikeln nerkortad till förvirringens gräns. Trist.
Rättelse gällande rubriken kommer i morgondagens tidning.

Vänligen, Ebba v E

Vi får väl se hur det ser ut i Aftonbladet imorgon, men heder åt Ebba för att hon svarade.

Aftonbladets läkare?

Man slutar aldrig förundras över Aftonbladet. Förr var tidningen bra, men nu är den besudlad av idiot-journalister som tar för vana att urinera dagligen på tidningens goda namn. Läs denna:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,696598,00.html

Jag tycker det är minst sagt fascinerande att Ebba är så långsam att hon tror att ”biografknä” är en medicinsk term. Aftonbladet behöver ställa lite högre krav på journalism om de ska överleva, för jag misstänker att folk kommer tröttna på allt skitsnack man matas med.

Ett tips till Ebba: Innan du nästa gång söker på Google och kommer fram till att tillståndet är inbillat bara för att du inte kan hitta det, konsultera en riktig läkare. Hur svårt är det att lyfta telefonen, ringa en läkare och beskriva symptomen?

Jag råkar dock veta att tillståndet är ganska vanligt hos kraftigt överviktiga, jag har själv lidit av det. Nu väger jag dock inte alls så mycket längre, så det har försvunnit helt, men det hjälper att veta vad man babblar om, vilket inte verkar stå högt i kurs hos Aftonbladet.

Kultur – Del 2 av 2 – Svensk mat & sprit

Egentligen är det obegripligt. Många som vill framhäva den svenska kulturen slår ofta ganska hårt på våra matseder. Vi har två lyckade saker i den svenska matkulturen, och dessa är falukorv och köttbullar. Nog för att smörgåsbordet är ett bra svenskt koncept, men det är ju ingen direkt rätt.

Vad har vi annars? Palt, sill, lutfisk och pölsa, för att ta några exempel.

Vår relation till mat är också väldigt ansträngd, precis som vår syn på alkohol. På det sättet avundas jag exmepelvis fransmännen och italienarna, som kan sitta och njuta av maten i flera timmar. De har åtminstone matkultur, pesto-pasta med gorgonzola ligger högre på min lista än isterband kan jag lova.

Vi behöver förnyelse i Sverige, inom väldigt många områden. Ett av de mer centrala är vad vi stoppar i oss. Jag tycker hela trenden med functional food låter ganska lovande, men först måste vi arbeta bort det som förstör allt det andra. Grisfötter är en sådan sak. Bort med skiten bara, byt ut det mot sådant som står sig, även internationellt. Vi KAN om vi vill, det är jag helt övertygad om.

Som jag tidigare nämnde så är vår syn på mat också en aning ansträngd. Mina föräldrar vägrar exempelvis kasta mat. Jag gör det inte gärna heller, men jag gör det hellre än att äta sådant jag tycker smakar vidrigt eller pressar i mig när jag är mätt. Ok att det inte fanns något vidare överflöd med mat för 50 år sedan, men nu har vi inga sådana problem i Sverige. Ta det för var det är bara.

Så var det spriten ja. Att vi dricker tills vi rämnar vet ju alla redan, men det är därför spritskatten måste sänkas. Den sänkning med 40% som föreslogs av Göran Persson för en liten tid sedan är ett mycket bra steg i rätt riktning. Sänkningen skulle inte bara resultera i att staten skulle tjäna mer pengar, utan det handlar också om att avdramatisera alkoholen. Nu är det mest så att man måste dricka så fort det bara går, innan det tar slut. Spriten är ingen helig ko, det är bara att släppa på det, låt folk styra över sina egna liv. Man dricker bara sprit från utlandet eller HB annars, kan inte minnas när jag drack sprit köpt i Sverige senast.

Alla nationer har en del att lära sig av andra, det gäller bara att vara öppen för förändringar.

Kultur – Del 1 av 2 – Zigenarna sätter normen

Denna ”artikel” skrivs i två delar, då huvudämnet är det samma men innehållet och budskapet skiljer ganska markant.

Här i Sverige är vi begåvade med en extremt urvattnad kultur. Faktum är att vi saknar kultur i princip helt. Historia har vi, men inte kultur. När jag nämner detta för folk är det faktiskt vissa som blir upprörda, och hävdar att vi visst har kultur i Sverige. Men när jag frågar vad detta möjligen skulle kunna vara blir svaren alltid något i stil med: ”Eeeh… Midsommar?”.

Det är inte bara det att vi saknar kultur i Sverige, vi kan inte för våra liv förstå oss på de som har den. Zigenarna är ett alldeles utmärkt exempel på detta. Alla känner igen zigenarkvinnorna och deras kjolar, det är svårt att missa. Jag har hört ett antal personer förundras över det faktum att de faktiskt går i dessa kjolar, eftersom om de inte gjorde det skulle ju ingen förstå att de var zigenare, och det vore väl bra?

Tänk att det ska vara så ofattbart att det finns människor som värdesätter och är stolta över sitt ursprung. Då menar jag inte idioter som skinheads eller nazister, utan folk. Vissa ser det som en heder att vara del av sitt folk, men sådant saknar vi helt i Sverige. Zigenarna har det, ni känner igen det på kjolen, och hur ofattbart det än må låta så är de stolta över att vara zigenare. För vad har de för val egentligen? Inte direkt så att de kan välja, lika lite som vi kan det.

Kulturens baksida är det elitistiska smörjan som kallas opera. Det finns fler variationer, men detta är väl den mest olidliga. Kallas också ”finkulturellt”, sådant som finare människor uppskattar och tar del av, för det krävs tydligen viss klass för att man ska uppskatta opera. Jag ser det väl hellre som att det är inaveln inom den svenska adeln som gör detta möjligt, men det är väl en fråga om perspektiv.

Satt på krogen med några polare för några år sedan, och ett ”sällskap” kom in. Män med scarf har alltid givit mig dåliga vibbar, och så även här. Dessa fyra personer var uppenbarligen extremsnobbar, åtminstone tyckte de det själva. Två par var det, och det ena paret kände jag igen, hon jobbar som mellanstadielärarinna. Men överhet sitter väl i huvudet. Hur som helst så satt de och samtalade under kvällen, och helt plötsligt reste en av männen glaset och utbrast: ”Nej vad säger ni hörrni, ska vi ta en skål för det finkulturella?”, med klockren södermalmsdialekt. Att jag inte hade några skjutvapen tillgängliga är vi nog båda glada för i dag.

Vi borde bli lite stoltare i Sverige. Trots att det inte är någon bedrift att vara svensk (jag ansträngde mig inte värst) så behöver man iallafall inte skämmas för det. Då kanske vi kan börja bygga upp lite kultur i Sverige också, lite riktig kultur, och inte finkultur.

Radio och musik

Jag har aldrig lyssnat på radio i min nuvarande bil, och den har jag haft i över ett år. Har aldrig lyssnat på radio hemma, inte sedan jag flyttade hemifrån hur som helst. Har dock lyssnat på radio på jobbet och i andras bilar, samt att jag jobbat på radiostation (som radiopratare) i tre års tid.

Radio är normen för musik, mer eller mindre. Dess jobb är att sätta en medelnivå som är tillräckligt acceptabel för de känsliga svenska öronen som ska absorbera denna musik. Inget får vara för hårt åt något håll, det ska vara lätt att ta till sig, helt enkelt. Radio är till för de som de facto saknar musiksmak och inte har något intresse i att välja sitt eget urval. Man kan hävda att man gillar musiken som går på radio, och det gör folk säkerligen, men gillar man en låt vill man väl fortsätta lyssna på den, även om radio slutat spela den? Men det är skillnad på att gilla och att älska.

Jag älskar musik, och väljer själv vad jag ska lyssna på. Lyssnar på extremt mycket musik. Men för mig är det dock ok att andra lyssnar på radio, alla behöver inte älska musik, precis som att alla inte behöver vara intresserade av sport, gilla sparris eller ha höjdskräck, folk är väldigt olika, och de som älskar musik är varken bättre eller sämre pga detta faktum, vilket är en ganska vanlig vanföreställning. Dock är detta fallet inom alla grupperingar som brinner för något, folk som är ointresserade av fotboll är alltid mindre begåvade enligt de som är det osv.

Det finns också många pretentiösa arslen bland musikälskarna. En polare till en polare sade en gång på en fest att: ”Jag lyssnar mest på såndär alternativ musik, som exempelvis Alice Deejay”. Behovet av att hävda sig är enormt ibland. Finns också de som säger att: ”Jag föredrar lite svårare musik, som inte är så lättsmält”. Det man ska fylla på med själv där är: ”…som det DU lyssnar på, vanliga människa”. Tycker man att den musik man lyssnar på är svår att lyssna på, eller svårsmält över lag, kanske man ska börja lyssna på sådan musik man faktiskt tycker om, för sådan musik är aldrig svårsmält, hur man än vänder och vrider på sitt pretentiösa arsle.

Jag själv gillar exempelvis inte Metallica, så därför lyssnar jag inte på det. Svårsmält för mig, men knappast för den som älskar gruppen i fråga.

En annan intressant debatt är förringandet av den musik man inte gillar. Men så är det med allt man inte begriper, man förenklar det, vilket är det enda det handlar om. Många tycker kanske att den musik Kraftwerk gör är riktigt simpel, och att sådan musik får man ju bara man står och klinkar lite på en synth, men om så vore fallet skulle vi väl ha tusentals storsäljande synth-band i världen? Det krävs en skaparkänsla vad man än skapar för sorts musik, men förenklarna väljer att ignorera dessa självklara faktum som vi andra vill göra gällande. Death metal kanske låter som vrål och trummor för mig, men jag inser ändå att det krävs lite mer än det för att skapa musik.

När man snackar musik blir debatten ofta snabbt infekterad av tyckande och tänkande från människor som egentligen inte har erfarenhet nog att tycka vettiga saker och knappt kapacitet att tänka alls. Musik är för mig definitionen av begreppet ”smaken är som baken”, och att applicera någon sorts faktagrund på vad som är bra och dåligt lämnar jag då till idioterna.

Så att lyssna på radio är ok, men inte för mig, för jag kommer alltid älska musik.

Tysk imperialism och svensk kommersialism

Ni som tror att den tyska imperialismen är död har inte varit på Öland. Tyskarna flockas där, och de gör det i enorma mängder. Man ser tyska bilar, husbilar, husvagnar, tält och tyrolerhattar praktiskt taget överallt. Skyltar står på tyska också, så våra kära imperialister ska känna sig varmt välkomna.

Tyskarna vilar alltså inte, de har bara bytt strategi. Att skjuta sig in och försöka ta över länder fungerade ju inte vidare bra under första halvan av 1900-talet, så nu har de bildat en sorts turist-ambassadörer, som jag är helt säker på bara är ute för att rekognisera och samla data på fienden. För Sverige är ju neutralt, vilket inte bara betyder att vi inte favoriserar någon, utan även att inga favoriserar oss. Vem gillar neutrala människor egentligen, nihilisterna som skiter i allt? Nej fy fan, man ska ha lite glöd och kämparanda, stå för vad man tycker är viktigt osv, inte stå och hävda neutralitet som fegtrattarna Schweiz. Och Sverige, då.

Det viktigaste på Öland, för Ölänningarna, är dock att du har plånboken med dig. För att göra det hela lite ärligare borde de nästan kolla alla som försöker komma in på ön om de faktiskt har pengar med sig så man kan göra av med sina sista surt förvärvade semesterpengar, du vet, de där pengarna du egentligen borde spendera hos tandläkaren eller på de där nya hålfotsinläggen du behövt i ett antal år. Ölänningarna har dock utvecklat en egen sorts hets-kommersialism, och den är värre än pop-ups och spam. Den är överallt, och den är ett krav för överlevnad i den miljön, vilket jag hoppas spam aldrig blir.

Vad som har hänt på Öland är att var och varannan medel-Svensson kommit på att en liten enklare ombyggnad i garaget faktiskt kan göra så garaget kan fungera som café, och där kan man sälja undermåliga kakor som farmor bakat av kläder hon hittat i en UFF-container. Och igen turist bryr sig, för de är höga på kommersialismen och lyckan att få kasta pengarna på saker de vet är skit, men ibland är det skönt att inte bry sig.

Det (in)hemska bottennappet ”kroppkakor” säljs överallt, det är typ samma sak som palt, för er som testat. Kokt potatis i en boll betalar man väl gladeligen 50:- för. En annan sak som stör mig är alla skyltar som försöker förklara för mig att handgjorda saker inte bara är bättre än maskingjorda, utan de är även dyrare. Vem fan vill ha handgjort skräp när det finns maskiner med mikromillimeterprecision som kan göra skräpet till en femtiondel av kostnaden, plus att skräpet inte ser ut som en dagisunge monterat ihop det med en slägga? Här har ni en kort ordlista som hjälper er tyda skyltarna på Öland:

Kuriosa = Obegripligt skräp
Loppis = Skit vi hittade i källaren och är för blåsta för att slänga
Antikt = Gammal kuriosa

Nu kan ni tyda 90% av skyltarna på Öland, vägskyltar inkluderat. Jag var där under lågsäsong, och tur var väl det. Att folk säljer precis all skit de kommer över stör mig lite, men det är ju ändå lite av en semester-resort, så man får väl ta det för vad det är.

En varning till er väderkvarnsallergiker är dock att det finns ca 600 sådana på ön, och alla behandlas med sådan varsamhet att man kunde tro de var spädbarn gjorda av glas. För mig såg det mer ut som träruckel med en propeller på, men det kanske är jag som är cynisk.