Denna ”artikel” skrivs i två delar, då huvudämnet är det samma men innehållet och budskapet skiljer ganska markant.

Här i Sverige är vi begåvade med en extremt urvattnad kultur. Faktum är att vi saknar kultur i princip helt. Historia har vi, men inte kultur. När jag nämner detta för folk är det faktiskt vissa som blir upprörda, och hävdar att vi visst har kultur i Sverige. Men när jag frågar vad detta möjligen skulle kunna vara blir svaren alltid något i stil med: ”Eeeh… Midsommar?”.

Det är inte bara det att vi saknar kultur i Sverige, vi kan inte för våra liv förstå oss på de som har den. Zigenarna är ett alldeles utmärkt exempel på detta. Alla känner igen zigenarkvinnorna och deras kjolar, det är svårt att missa. Jag har hört ett antal personer förundras över det faktum att de faktiskt går i dessa kjolar, eftersom om de inte gjorde det skulle ju ingen förstå att de var zigenare, och det vore väl bra?

Tänk att det ska vara så ofattbart att det finns människor som värdesätter och är stolta över sitt ursprung. Då menar jag inte idioter som skinheads eller nazister, utan folk. Vissa ser det som en heder att vara del av sitt folk, men sådant saknar vi helt i Sverige. Zigenarna har det, ni känner igen det på kjolen, och hur ofattbart det än må låta så är de stolta över att vara zigenare. För vad har de för val egentligen? Inte direkt så att de kan välja, lika lite som vi kan det.

Kulturens baksida är det elitistiska smörjan som kallas opera. Det finns fler variationer, men detta är väl den mest olidliga. Kallas också ”finkulturellt”, sådant som finare människor uppskattar och tar del av, för det krävs tydligen viss klass för att man ska uppskatta opera. Jag ser det väl hellre som att det är inaveln inom den svenska adeln som gör detta möjligt, men det är väl en fråga om perspektiv.

Satt på krogen med några polare för några år sedan, och ett ”sällskap” kom in. Män med scarf har alltid givit mig dåliga vibbar, och så även här. Dessa fyra personer var uppenbarligen extremsnobbar, åtminstone tyckte de det själva. Två par var det, och det ena paret kände jag igen, hon jobbar som mellanstadielärarinna. Men överhet sitter väl i huvudet. Hur som helst så satt de och samtalade under kvällen, och helt plötsligt reste en av männen glaset och utbrast: ”Nej vad säger ni hörrni, ska vi ta en skål för det finkulturella?”, med klockren södermalmsdialekt. Att jag inte hade några skjutvapen tillgängliga är vi nog båda glada för i dag.

Vi borde bli lite stoltare i Sverige. Trots att det inte är någon bedrift att vara svensk (jag ansträngde mig inte värst) så behöver man iallafall inte skämmas för det. Då kanske vi kan börja bygga upp lite kultur i Sverige också, lite riktig kultur, och inte finkultur.