Funderingar på en söndagskväll

Vissa människor uppfattar mig som en aning manipulativ. Själv ser jag mig dock inte riktigt på det sättet, mest det att om jag själv säger något eller uttrycker en åsikt i en fråga så föredrar jag att göra detta först när jag faktiskt tänkt igenom ämnet, så att jag ska kunna ge en någorlunda välgrundad analys.

Vad man snabbt märker när man gör detta är hur vanligt det är att människor bara pratar utan att tänka på vad de själva faktiskt säger. Om så inte vore fallet skulle ju inte några få meningar från mig kunna få dem att ändra åsikt mer eller mindre direkt. Man ser tydligt att undertiden man pratar så går det upp ett ljus för dem, och när man tryckt hål på bubblan och introducerat idén med att det faktiskt finns andra infallsvinklar så har de mer eller mindre redan bytt åsikt.

Visst är det ”kul” att få folk att göra som man vill, men jag gör det inte just för att få min vilja igenom, utan det handlar snarare om att det är en växtprocess för min egen del. Det finns ingen bättre metod för att lära sig hur ens omgivning fungerar, vad som krävs för att folk ska böja sig osv, så för mig handlar det alltså, pretentiöst nog, mer om en studieprocess. När man lär sig hur andra fungerar och agerar i givna situationer så lär man sig också om sig själv, vilket är det primära.

Därmed inte sagt att jag precis alltid får som jag vill, men förvånandsvärt ofta går det åtminstone i min föreslagna riktning. Människor som inte går att styra rakt av har oftast ”triggers”, saker man kan säga för att de ska sänka försvaret och acceptera det man föreslagit för dem. Finns klockrena konkreta exempel på just detta, men de håller jag för mig själv.

Hur som haver så har jag upptäckt vissa faror med detta. Vad som ofta händer är att jag gör detta utan att tänka på det, och då kan effekten nästan bli den omvända, eftersom alla inte alltid har fel och är fel ute. Jag har vänt folk bara för att jag kan, utan att själv vilja att det ska vändas på, utan det blir som sagt bara så bara för att jag kan göra det (i vissa lägen). Vad detta medför är att det krävs ganska mycket självdistans från min sida, samt att man måste vara ganska prestigelös, vilket jag har lärt mig väldigt bra under de senaste åren. Ett exempel på det är att trots att vissa tycker att jag är duktig på att påpeka språkliga felaktigheter hos andra så noterar jag säkerligen åtminstone ett femtiotal sådana under dagen som jag inte påpekar. Skulle man gör det precis hela tiden skulle ingen stå ut med en, men den mycket intressanta följdfrågan blir väl då om man ens vill umgås med en person som knappt kan uttrycka sig korrekt, och inte ens har ambitioner för att göra det… Men det är en annan fråga, om tolerans.

Vad som ofta vävs in i detta är en sorts självgodhet och själviskhet. Jag ställer mig aldrig själv över andra rent uttryckligen, men jag anser att ska man någonsin kunna bli riktigt lycklig måste man älska sig själv i första hand, och jag gillar mig och min person. När man gör detta uppfattas man ofta som självisk, i regel då av de som inte förstår skillnaden. Det är inte antingen eller, man kan faktiskt gilla sig själv men fortfarande bry sig om andra, det är inte bara möjligt och fullt tillåtet, det uppmuntras. En självisk människa saknar empati för andra, vilket jag absolut inte gör. Det är dock genom att lära sig hur andra fungerar, genom att förstå människor och mekanismerna som styr oss som riktig empati verkar, resten är en påklistrad front.

Det finns gott om själviska människor därute, men de är i regel själviska för att de inte förstår bättre.

Förstår du hur jag tänker och resonerar är jag glad för din skull.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s