Det paradoxala falska berömmet

Stundvis händer det att arga kritiker försöker presentera sitt missnöje på ett lite extra spydigt sätt, och anstränger sig för att uppenbart presentera sin kritik som beröm. Ett enkelt exempel på detta:

Tack för att du skriver så bedrövliga artiklar om mitt företag, det gör bara att intresset växer, så fortsätt gärna!

Om vi sätter den barnsliga och passivt aggressiva tonen därhän så kan vi istället fundera lite på vad detta faktiskt egentligen betyder. För trams som ovanstående är inte alls ovanligt.

Vi börjar med att kalla kverulanten (som skrivit exemplet ovan) för K och mottagaren för M. M har alltså kritiserat något som K vurmar för, oavsett vad det handlar om, och detta tycker då så klart inte K om. K känner att detta missnöje berör helt klart M, och M måste få veta att K är klart missnöjd. Men, vill K att M ska fortsätta kritisera, eller ska M sluta med det? Så klart är hela poängen med korrespondensen att M ska sluta med sin dumma, dumma kritik.

Vid en första anblick kan man lätt anta att det kanske är så, om man kritiserar ett område eller en företeelse så kanske det är så att detta drar till sig mer uppmärksamhet, och därmed också fler följare. Men det man ska komma ihåg är att även kritiska röster attraheras till företeelsen, så även om stödet ökar så gör också motståndet det. Det vet K, för om det vore så att M faktiskt stod för en i slutändan positiv effekt för företeelsen i fråga så hade K inte velat framföra något alls, utan helt enkelt suttit förnöjt och konstaterat att oj vad bra det är att få så fin draghjälp. Men det gör inte K. För K vet, innerst inne, att M har nog inte bara kanske i mångt och mycket rätt i sin kritik, utan M utsätter också företeelsen för icke önskvärd uppmärksamhet i form av granskning och kritiska frågor.

Syftet med korrespondensen är då att skrämma M. Då M uppenbarligen inte gillar företeelsen så ska M skrämmas till tystnad, med hot om att företeelsen ska bli större om M inte är tyst. Hela korrespondensen blir således inget mer än ett desperat försök till att skrämma meningsmotståndare (eller sanningssägare) till tystnad. Och det är precis sådant man tar till när man inte ser några andra utvägar. Nog för att det måste vara frustrerande att tro på trams, men det måste vara än mer frustrerande att inte kunna försvara det med logiska och resonerade argument samt fakta, snarare än tomma, barnsliga hot.

Så, om det går så långt at man skickar dylikt falskt beröm så har man inte bara redan förlorat, men inser nog också själv att man redan har det.

Världens mest potenta gift har ett botemedel

För några år sedan började jag intressera mig för toxikologi, ett ämne som är ytterst fascinerande då det finns så enormt mycket därute som kan ta död på oss. Efter att ha fördjupat mig inom området och forskat vidare, samt experimenterat en hel del, så lyckades jag producera, och syntetisera, världens mest potenta gift. Jag kallar det för Iseid.

Det kluriga med Iseid är att det är näst intill gratis att producera, det sprids från person till person, och det sprids väldigt lätt. Kanske lite cyniskt, men det sprids lättast till barn har jag märkt, det finns goda teorier om varför, men det behöver vi inte gå in på i detalj. Iseid är så enormt potent att det kan utrota hela mänskligheten, och gissa vad, jag har redan spritt ut det! För några år sedan, så alla är infekterade, precis allihopa, över hela världen.

Iseid tar dock tid på sig att verka, det sker inte på en gång. Det tar ungefär tio år innan det verkar, så ni alla har enligt mina beräkningar ungefär fem år på er att införskaffa botemedlet. Och ja, det är bara jag som har detta botemedel.

Det fina med botemedlet är att det är lika billigt som Iseiden, så jag kan ge bort det helt gratis, förutsatt att frivilliga donationer kommer in förstås. Allt jag begär är konstant uppvaktning och dyrkan, det tycker jag inte är för mycket begärt, det är ju ändå jag som delar ut botemedlet. Eller ja, botemedel och botemedel, det pausar Iseiden ett tag, så ni kommer behöva komma tillbaka för mer. För alltid.

Om man inte får mitt botemedel av mig, er numera obegripligt makalösa räddare och beskyddare, så kommer alltså Iseiden kicka igång, med en rad påföljder. Dessa inkluderar (men begränsas ej till): Klåda, IBS, skabb, ringmask, flatlöss, mer IBS, bältros, inverterade tänder och smältande anus. Du hör ju själv, detta är verkligen inget du vill dra på dig genom att ignorera mig, inte sant? För säger du tack men nej tack är det ju effektivt ditt eget fel, jag har erbjudit en klar och tydlig väg ur detta.

Detta är uppenbart påhittat, men alla förstår inte det, dessvärre. För det är precis såhär religion fungerar, och det är denna gud som tillbes. En gud som med ena handen skapat synd och med andra handen skapat syndens förlåtelse. Ingen människa som tar ovanstående på allvar skulle se mig som värdig en sekund av dyrkan. Det är inte Iseid som är världens mest potenta gift, det är religion. Och botemedlet är rationalism.

Kristna lagar i vårt kristna land

Om man är aktiv på kristna Internet-forum stöter man allt som ofta på påståenden om att Sveriges lagar skulle vara baserade på Bibeln. Jag har inte riktigt lyckats utröna hur detta skulle kunna tänkas vara relevant, men jag misstänker att slutklämmen är något i stil med att vi står i någon sorts tacksamhetsskuld till kristendomen, och att Sverige då på något magiskt sätt skulle ses som ett ”kristet land”.

Mer konkret så brukar man påstå att de tio budorden är grunden för våra lagar, så vi börjar med att titta på de tio budorden, enligt GT:

  1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
  2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
  3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
  4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
  5. Du skall inte dräpa.
  6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.
  7. Du skall inte stjäla.
  8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
  9. Du skall inte ha begär till din nästas hus.
  10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Av dessa tio är det hela två budord som kan sägas vara lagar i Sverige idag, rakt av, och dessa är nummer 5 och 7. Betänk nu att detta är de tio budord som av kristendomen lyfts fram som de absolut mest centrala inom deras tro.

Frågan är då varför endast nummer 5 och 7 har blivit lagar, och varför övriga inte har blivit det. Skälet är, helt enkelt, att nummer 5 och 7 går att motivera rationellt. Det finns inga rationella skäl till att man ska hålla sabbaten helig, och här stöter vi på ett ganska allvarligt problem för kristna som hävdar att våra lagar är baserade på Bibeln och att vi skulle vara ett kristet land.

För detta är precis vad vi inte ser i länder som karaktäriseras som religiösa. Hade Sverige varit kristet så hade detta speglats i att våra lagar inte av skulle vara rationellt stiftade, istället hade vi sett lagar mot exempelvis avgudadyrkan.

Grundskolematematik för genier

Det cirkulerar just nu en rad bilder i sociala medier där man ombeds lösa matematiska uppgifter. I vissa av dessa har bildens skapare dragit lite statistik ur ändan och vill göra gällande att exempelvis endast X procent klarar uppgiften, att bara genier klarar den, och så vidare. Dock är det alltid vanlig grundskolematematik det handlar om, vilket inte borde vara något som endast genier behärskar.

En av dessa bilder tänkte jag nu titta lite extra på, och det är den som jag sett flest gånger i mitt flöde, nämligen denna:

uppgift

Vanligtvis är rubriken (som i det här fallet ser ut att vara författad av en febrig femåring) överdriven åt andra riktningen i syfte att så många som möjligt ska triggas att svara och därmed bidra till spridningen av bilden. Här är jag dock mycket skeptisk till att så många som 10 % klarar av uppgiften.

Jag har sett många svar på uppgiften, hundratals (ofta tusentals) personer brukar besvara dessa bilder, och långt ifrån alla klarar de mest basala uppgifterna. Den här uppgiften är extra klurig, om det sedan är författarens avsikt ska jag låta vara osagt, med tanke på hur väl utformad rubriken är.

Så, vad är då rätt svar? Rätt svar är: 2. Vi kommer dit ganska snabbt genom att stryka raderna 1 och 2 helt, då dessa i sig inte tillför något till resultatet. Skälet till det är att de i slutet av raderna saknar operatorer, alltså ett tecken som visar att någon operation ska göras med resultatet. Hade varje rad avslutats med exempelvis + eller – hade det varit en annan sak, nu landar inte radernas resultat någonstans.

Vad som är kvar är alltså rad 3, som ser ut såhär: 1 + 1*0 + 1. Här kan vi titta på en annan regel, som brukar kallas för räkneordning. Vissa svarar 0 på hela uppgiften, då de fått för sig någonstans under grundskolans gång att om en nolla multipliceras med något i ett tal så är hela resultatet alltid 0. Så är inte fallet. Multiplikation och division räknas ut innan något adderas eller subtraheras, så ovanstående tal kan lika gärna skrivas såhär: 1 + (1*0) +1, som är det samma som: 1 + 0 + 1.

Resultatet blir alltså 2.

Vissa har dristat sig till att svara 30 på uppgiften, med hänvisning till att raden helt enkelt är avstavad, och att sista ettan i rad 1 tillsammans med första ettan i rad 2 bildar talet 11, och att det samma gäller sista ettan i rad 2 och första i rad 3. Tanken att inga människor läser tal på det sättet och att man ALDRIG avstavar tal tycks aldrig ha gått upp för dessa personer. Vem läser ens text så, vem slår automatiskt ihop orden på varje enskild rad till ett enda ord? Men jag kan ändå inte låta bli att tänka mig ett scenario när de som svarar 30 på uppgiften kommer hem från affären efter att ha åkt dit med en shoppinglista för att besvikna komma hem och konstatera att nej, de hade ingen mjölkostbrödäggleverpastej den här gången heller.

Men jag antar att det ligger lite i vår natur att tro oss se djupare förklaringar än vad som står att finna, och tror vi till råga på allt att vi funnit den förklaringen är vi inte sena med att visa upp det.

Förödande siffror för samtliga religioner

Nästan sex miljarder människor bekänner sig idag till någon sorts tro. Man uppskattar att bara inom kristendomen finns det över 34 000 denomineringar, och samma avgrening ser man även inom andra religioner.

22 världsreligioner har en halv miljon följare eller mer. Alla dessa har heliga skrifter, heliga figurer som genomfört mirakel och så vidare. Vi känner alla till strukturen nästan alla religioner har. Det finns tiotusentals gudar och gudaliknande figurer beskrivna historiskt sett, och även dem som bekänner sig till exakt samma version av exempelvis kristendom brukar också mellan varandra ha (ofta kraftigt) avvikande gudabilder.

Två argument brukar lyftas fram av skeptiker, baserat på siffror som dessa. De kan se ut ungefär såhär:
1. Du är ateist kontra alla andra gudar än din egen, jag som kallar mig ateist har bara tagit det hela en gud längre.
2. Vad är chansen för att just DIN tro är den rätta?

Rörande nummer 1 så skulle jag säga att det är ett ganska dåligt påstående, för det är ju egentligen inte mer än just ett påstående. Att kalla det argument blir därmed inte helt korrekt, men oavsett. Skillnaden mellan att tro och att inte tro är diametral, skillnaden mellan att tro på en, fem eller tusen gudar är det inte. När man tror applicerar man samma tankeprocess oavsett hur många eller vilka gudar man råkar tro på, att inte tro kräver något helt annat.

Det blir därmed inte korrekt att säga att man ”bara tagit det hela en gud längre”, eftersom man inte är ateist gentemot en specifik gudabild, man är helt enkelt inte troende. Detta påstående klistrar på ateismen en etikett som man ofta får jobba för att riva av i debatter, för ateismen är i sig inte något mer än just icke-teism. Varken mer eller mindre.

Rörande nummer 2 så är detta dessvärre ganska enkelt för troende att besvara. Att spela på odds som dessa blir svårt, eftersom man som troende endast behöver hävda att hur osannolikt det än må verka så ÄR det deras tro som är den korrekta. Man introducerar också i frågan idén om att det är just att ”träffa rätt” det handlar om, att när man drar en religionslott ur hatten så kan man få en vinst. Det är den aspekten av det hela jag brukar fokusera mer på.

För siffrorna i sig är långt ifrån ointressanta. Användaren VSK på Andlig Skepticism iFokus sade såhär:

Låt oss säga att endast en procent av dessa upplevt riktiga paranormala saker. Då har jag sållat bort 99%. Vad detta kan bli i siffra vet jag inte, men det är ett antal hundra tusentals personer. Du menar att dessa människors upplevelse och erfarenhet inte är nåt att räkna med?

Detta går att applicera på all tro, för detta är precis vad alla troende förutsätter är verkligheten. De har rätt, alla andra har fel, således har den överväldigande majoriteten av alla troende tvunget fel i sin tro. Det finns inget resonemang som kommer runt detta, det blir tvunget så.

Motfrågan jag ställde till VSK, som gjorde hen ganska gravt fientlig, var i korthet: Om även troende köper att så mycket som 99% av det som upplevs är falskt, om vi antar att hjärnan är så bristfällig, varför inte 100%?

Och detta är det centrala. För om du som troende villigt erkänner och konstaterar att en näst intill alla som har en religiös övertygelse har fel i sin övertygelse så är detta ett enormt underkännande av det mänskliga psyket. Ett underkännande jag misstänker att många icke-troende också skriver under på, vi är helt enkelt som art fruktansvärt dåliga på att avgöra vad som är sant och inte när det kommer till religiösa föreställningar.

Så om nu nästan alla har fel, och man själv av ren nödvändighet accepterar att så är fallet och att vi är så bristfälliga på denna punkt, hur kan man då med något spår av intellektuell heder i behåll hävda att man själv har rätt inom detta område? När precis ALLT pekar på att du, och hela den art du tillhör, inte besitter något spår av kompetens inom just detta, är det inte då makalös hybris att tro sig själv ha identifierat den enda korrekta gudabilden?

Såklart. Det enda logiska och rimliga är att helt enkelt se verkligheten för vad den är. Vi skapar gudar och religioner på löpande band, vår art är experter på detta, det sker precis hela tiden. Och med siffror som dessa behöver ingen längre tvivla på att allt är hittepå.

”Tacksamhet”, sa Bill(ström)

För några dagar sedan skrev Somar Al Naher i Aftonbladet om den enormt förnedrande process som asylsökande i Sverige är idag, och det hån det innebär att sedan kallas till en ceremoni där man får se vikten av sitt nya, svenska medborgarskap.

För oss som aldrig flytt från konflikter är detta trauma fullständigt omöjligt att förstå. Vi tror nog också gärna att vi är en produkt av våra egna kamper och goda driv snarare än yttre omständigheter. Precis som att vi har mer rätt till biten mark vi befinner oss på än några andra människor, och att det till och med är så att det är värt att skicka tillbaka människor till död och misär snarare än att släppa in dem i vårt land där vi faktiskt har det bra. Att vi har ett land folk flyr till, snarare än från, är något vi i regel tar för givet.

Efter Somars krönika yttrade sig Tobias Billström i frågan, på Facebook:

11391695_10153428006189973_161800623141855784_n

Billström är moderat och vice talman i Riksdagen, han går alltså inte att avfärda som vem som helst. Vad Billström menar är naturligtvis att Somar Al Naher ska hålla käften, hon ska inte yttra sig kritiskt, för vi, de ”goda svenskarna”, hade det enorma överseendet att ta in henne och hennes förlorade familj under våra beskyddande vingar. Hon ska även i framtiden tänka på hur bra hon har det och vad mycket vi givit henne, och hålla käften även då.

Detta faller väl inom de enormt obehagliga politiska strömningar som går just nu. För vad Billström samtidigt säger är att Somar inte är svensk, inte sådär på riktigt som ”vi andra” är. För om hon är svensk, vem ska hon i sådana fall visa tacksamhet mot? Sig själv? Naturligtvis inte. Sverige är vi andra, inte Somar och människor som liknar henne, och detta är en ganska vidrig människosyn.

Sverige är ett rikt land, ett enormt rikt land faktiskt, och vi är inte villiga att tumma på något alls för andra människors välfärd. Vi demoniserar dem, spottar på dem, och ljuger om dem. Porträtterar dem som kriminellt slödder som inte är värda ett dugg, när de bara vill ha det kanske 10% så bra som vi har det.

Det jag skulle önska i allt detta är väl kanske då att Tobias Billström själv visade lite respekt. Respekt kanske mot exempelvis yttrandefriheten, och därmed höll sin egen käft, istället för att uppmana andra att hålla deras. Men de principer man slåss för gäller oftast bara andra, speciellt när man är en politiker med en obehaglig agenda.

Till förvillarnas försvar

Idag gick föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) ut med vilka som utsetts till Årets förvillare och Årets folkbildare 2014. Årets folkbildare för 2014 blev, inte helt oväntat, den alldeles utmärkta Viralgranskaren i Metro. Årets förvillare 2014 var dock lite mer oväntad, då den titeln gick till TV4 Nyhetsmorgon.

Utmärkelsen av TV4 Nyhetsmorgon som Årets förvillare har redan rönt ganska stor uppmärksamhet, och i DN fick TV4 försvara programmet, och gjorde det. I DN konstaterar Linda Strand Lundberg (föreningens ordförande), helt korrekt, att felaktiga råd och rekommendationer kan göra exempelvis psykisk ohälsa värre, och det var då denna kritik man gärna hade sett att TV4 bemöter.

Viveka Hansson, en av programdirektörerna på TV4, bemötte kritiken såhär:

– ”Nyhetsmorgon” sänder drygt 60 000 minuter tv om året, reklam ej inräknad. Här kritiseras ungefär 57 minuter av dessa tusentals. Det är väl egentligen ett ganska gott betyg åt ett program med så mycket innehåll som spänner över många genrer. Sedan har jag stor tilltro till våra tittare. De förstår nog skillnaden på ett vetenskapligt inslag och ett där Dermont Clemenger sover i spökhus. ”Nyhetsmorgon” är ett program som ska pendla mellan diskussion om regeringskris, lättsammare inslag och humor. Det förstår tittarna, skriver hon.

Detta är på många sätt att anmärkningsvärt resonemang, och det anmärkningsvärda i det konkretiseras bäst genom att applicera det på i princip vad som helst utöver det aktuella ämnet.

Betänk en situation där jag står åtalad för mord. Till mitt försvar anför jag att jag vid mina 34 år i livet levt ungefär 17 870 400 minuter, och endast under en endaste ynka minut av dessa har jag huggit en annan människa i huvudet med en yxa. Bör rätten fokusera på de 17 870 399 minuter när jag inte sysslat med bestialiska mord, eller bör fokus ligga på den minut när jag faktiskt gjorde det? Vad är jag för sorts människa om jag på fullaste allvar anser att det är ett gott betyg för min person att jag i princip aldrig sysslar med bestialiska yxmord?

Ser man sig som en seriös mediekanal så är 57 minuter av innehåll som kan skada tittarna allvarligt 57 minuter för många. Detta anser uppenbarligen inte Viveka Hansson, eller så basunerar hon endast ut företagets officiella ståndpunkt i frågor som dessa, vilket är minst lika anmärkningsvärt.

När titeln Årets förvillare presenteras hoppas jag alltid på två saker. Först att det är rätt person/organisation som får titeln, sedan att de lär sig något av titeln. TV4 och Nyhetsmorgon har förankrat första punkten, nu är jag försiktigt positiv till att även den andra går hem.