Låt rätt personer äga MeToo

MeToo-kampanjen svepte över världen, blev en folkrörelse och fick till effekt att många kvinnor idag vågar känna ett hopp som man kanske inte sett tidigare. Ett hopp om att fler män ska inse det problematiska i det som framförts, och att fler över lag ska våga säga ifrån när de ser något som faktiskt inte är OK.

Men så kom Uppdrag Granskning och ställde frågor till Cissi Wallin som man trodde att MeToo skulle ha förpassat till retorikens soptipp för all framtid. Tänkte inte Wallin på förövarens familj när hon hade mage att anmäla övergreppet?

En liknande tankegång lyfte Vilda Aganović (som är krönikör på Borås Tidning) nyligen fram på Twitter:

Tjejer som kränks på nätet ska alltså gå ett steg längre i sin hänsyn än dessa gärningsmän och visa större respekt och vördnad för deras familjer än de själva gör. ”Blocka och gå vidare”, säger hon. Man ska alltså (enligt denna tweet), inte göra mer än så. Varpå förövaren kan gå vidare till nästa offer.

Men, Vilda tycker också att Polisen ska hantera de rättsliga aspekterna, vilket framkom senare när jag frågat:

Vilda valde senare att inte besvara fler frågor från mig, men tankesättet är i sammanhanget inte irrelevant. Ponera ett scenario där vi förutsätter att sådana brott utreds grundligt, vilket såklart inte görs idag, och att samtliga anmälningar leder till en rättsprocess. Med familjen i åtanke, föredrar de exempelvis tio separata rättsprocesser, eller att tio tjejer skickar skärmdumpar på kränkande konversationer innehållande exempelvis dickpics? För ska man hårddra detta resonemang och av någon anledning ställa gärningsmannens anhöriga och deras bekvämlighet före offrets så är den enda logiska slutsatsen att beteendet inte ens ska anmälas.

Det jag istället föreslår är att vi låter förövarna äga ansvaret för MeToo och de effekter det får. Faktiskt är det ju rimligtvis så att precis alla effekter av MeToo, och det inkluderar eventuellt splittrade familjer, grundlösa anklagelser och eventuella rena lögner, faller i knät på den toxiska manskultur som resulterat i just MeToo. Hela kampanjen är en effekt av just detta, och utan det strukturella, toxiska beteende hade situationen aldrig uppstått.

Om du som man skickar en bild på ditt kön till en tjej som inte efterfrågat detta, varpå bilden hamnar hos din fru, som sedan tar ungarna och drar, så föreslår jag att det är ditt ansvar och ditt fel. Likväl, om du är en person som bidrar till en miljö där redogörelserna som framkommit i och med MeToo så är ansvaret för konsekvenserna av just MeToo delvis ditt. Och då spelar ditt kön ingen roll, ALLA är ansvariga för detta.

Och ja, att förvänta sig att offret inte ska agera, med hänsyn till förövarens anhöriga, det ÄR att ställa sig på förövarens sida.

Annonser

Skälet till att jag är mot böneutrop

Det stod nyss klart att Polisen i Växjö givit tillstånd till en moské att via ett högtalarsystem ha böneutrop varje fredag. Jag har sett många som hurrar på beslutet, jag är dock inte en av dessa, men jag skulle vilja ge mig själv en chans att förklara varför.

När frågan lyfts så dras det i regel två paralleller; med kyrkklockor och Glassbilen. För tydligen är det så att om man inte är för böneutrop så kan man heller inte vara för andra saker som tränger sig in i den publika ljudbilden. Så låt mig då slänga in en, om en liten, skiftnyckel i maskineriet och avslöja att jag är inte heller för att varken kyrkklockor eller Glassbilen ska tillåtas göra det samma.

Vad vi ser är en företeelse som, när man tänker på det, är fantastiskt omodern. Reliker från en tid när detta i princip var den enda formen av gångbar informationsspridning till stora skaror människor. Sedan har exempelvis kyrkklockorna blivit något av en del av den svenska kulturen, men idag finns det andra sätt att sprida budskapet på. Svenska Kyrkan skulle utan problem kunna släppa en app som skickar en push-notis och tillhörande ljud när den eller de kyrkor användaren kopplat appen till vill köra sina klockor. Bygden behöver absolut inte höra det, jag har inget önskemål om att höra kyrkklockor, någonsin.

Det samma gäller Glassbilen, som redan idag har tekniken på plats för att meddela när de är på väg. De behöver inte spela sin musik för allt och alla, speciellt med tanke på att väldigt många barn, som kanske inte kan eller får äta glass, blir lika ledsna varje gång musiken hörs.

Min inställning är att i det allmänna utrymmet ska det över lag vara tyst. Om en musikant står på gatan kan jag undvika hen, men kyrkklockorna kommer jag inte ifrån. Och som jag ser det så bör min rätt att slippa ditt oljud vara starkare än din rätt att yttra det till allmänheten.

Nja, inte riktigt din pappa, va?

Försök föreställa dig en person i din närhet som är delaktig i flertalet sociala engagemang där även du deltar. Vi kan kalla personen för X, och X har en egenskap vi ska fokusera lite mer på i den här övningen, och det är att hen alltid påpekar för exempelvis adopterade personer att deras föräldrar inte är deras riktiga föräldrar.

X har på senare tid expanderat sitt beteende även till personer som inte genomgått en regelrätt adoption. Du känner säkert till någon sådan person själv; en person som har en föräldrarelation trots att de inte i biologisk mening är personens föräldrar. Det vanligaste scenariot är väl ett mindre barn som tappat kontakten med den ena biologiska föräldern, där den kvarvarande föräldern skaffat sig en ny partner, som tar över den rollen och där både barn och partner känner att de har ett föräldraband.

Över lag ser vi inget speciellt komplicerat med en sådan relation, men X envisas med att påpeka detta så snart chansen ges. Föreställ dig nu att du i ett socialt sammanhang bevittnar X gå på en adopterad person i sällskapet rörande ovanstående. Där X praktiskt taget totalt sågar sönder den relation som personen i fråga har med sin förälder, och ratar denna relation som oäkta, med hänvisning till biologi. Skulle det kännas bra? Rätt? Eller är det kanske så att vi människor i mångt och mycket har kapaciteten att sträcka oss förbi biologin? Min gissning är att du är en moraliskt fungerade person som skulle anse att X är lite av en idiot.

Om vi lyfter blicken lite så kan vi konstatera att det är precis såhär samhällets regelbundna attacker mot transpersoner ser ut. Där kan flertalet personer oproblematiskt inbilla sig att hur vi känner och beter oss inte alls kan skilja från det vi ser som det rent biologiska. Frågan rörande transpersoner ÄR mer komplicerad, i det att kön inte är så enkelt som man och kvinna. Kön handlar mer om kompatibla könsceller, vilket gör det betydligt mer komplicerad än biologiskt föräldraskap (och därmed också betydligt svårare att döma ut), men principen är absolut den samma.

Hur vi känner gentemot andra människor är något som utvecklas hos oss och växer fram under tid, och detta är således också skiljt från det rent biologiska. Du kan inte välja att sluta känna dig som ett barn till din förälder i större utsträckning än du kan välja vilket kön du känner att du har. Om du tror det, på allvar, välj en annan läggning, könstillhörighet osv, en dag bara. Om du testar på allvar ska du se att det är fullständigt omöjligt.

Så, om det inte är för mycket begärt, kan vi inte börja behandla transpersoner med den mänskliga respekt och värdighet vi tenderar att ta för given? Och framför allt, kanske sluta bete oss som röven X mot dem, alla chanser vi får? Tack på förhand.

Den gudomliga Jigsaw

I höst kommer filmen Jigsaw, som är en fortsättning på Saw-filmerna. Om du inte sett dessa så handlar de om en smått sadistisk skurk vid namn Jigsaw (eller John Kramer, spelas av Tobin Bell), som gillrar fällor för folk. Om de inte tar sig ur dessa så dör de på otänkbart våldsamma sätt i näst intill obegriplig smärta, och Jigsaw är nog en av de mest kända, fiktiva seriemördarna genom filmhistorien.

Till saken hör att det är nog få som ser på Saw-filmerna och känner att de kan ta samma sida som Jigsaw i det som sker. När folk pumpas fulla med syra, får lemmarna sakta avvridna eller trillar ner i en grop full av sprutor så är det lyckligtvis de flesta av oss som reagerar som att det vi just bevittnat inte känns helt OK. Och det är precis den känslan filmmakarna vill åt, så klart. Och reaktionen är bra! Den är mänsklig, och visar på empati, och sympati, för våra medmänniskor. Även om vi begriper att det inte är på riktigt.

Om vi istället tittar på verkligheten så kan det vara svårt att tänka sig någon motsvarighet här, men det finns faktiskt en, och det är den gudabild som väldigt många troende presenterar. Den guden har skapat allt, alla våra förutsättningar och den situation vi befinner oss i. Vi har inte bett om den, eller valt den själva, den har valts åt oss, samt att förutsättningarna är satta i förväg. Plötsligt vaknar vi upp med en obotlig tumör, vår tid är begränsad, och löser vi inte gåtan är vi körda. Inte heller så snabbt som att huvudet sprängs eller att en revolver avfyras i ögat, tvärt om så tar det ofta väldigt lång tid av den obegripliga smärta vi pratade om tidigare.

Men plötsligt brakar hjälten in genom dörren och frigör oss från den onödigt komplicerade dödsmaskin vi placerats i av filmens skurk. Cytostatikan har fungerat, cancern är på väg bort, Jigsaw förlorade den här gången. Ibland kan det också bli så att vi vinner helt, vi utrotar det som drabbat oss helt, men eftersom Jigsaw är kreativ så finns det alltid en ny dödsapparat, en ny fälla att placera oss i.

Så, enligt vissa troende kanske det i själva verket är Jigsaw som är hjälten i serien. Det kanske är han vi borde se upp till, kanske till och med tillbe. Han har ju trots allt lärjungar, efterföljare och liknande, så någon sorts attraktion har han ju uppenbarligen. Speciellt för de miljarder i världen som tillber honom dagligen.

Värdet av mänskligt liv

Abortmotståndare är enligt min erfarenhet religiösa personer som pekar på värdet av mänskligt liv som huvudsakligt argument mot abort. Att det liv som utgörs av celler med mänskligt DNA skulle ha en sorts särställning i universum är en vanlig religiös övertygelse, en övertygelse som jag nu tänkte titta lite närmare på.

I Sverige är abort lagligt fram till och med vecka 22, och fram till och med vecka 18 får kvinnan välja att göra en abort oavsett skäl. Abortmotståndare vill dock göra gällande att eftersom mänskligt liv på något sätt har en särställning så ska abort förbjudas helt och hållet.

De troende som anser detta lär också anse att deras gud har någon sorts finger med i spelet när det gäller det mesta här i världen, som exempelvis naturens beskaffenhet. Så, det jag brukar fråga i diskussioner om detta är huruvida man kan peka på något i naturen som indikerar att den har någon sorts fäbless för de celler som råkar ha mänskligt DNA. Ingen har än så länge lyckats påvisa att så skulle vara fallet. Vad som däremot går att påvisa, vilket alltid är roligt, är motsatsen.

Tittar man på naturen så tittar man också på mekanismer som vi människor inte påverkat på något sätt. En sådan mekanism är vår konstanta fällning av hudceller, faktum är att vi tappar ungefär en miljon (!) hudceller om DAGEN. Detta sker precis hela tiden, och vi tappar ungefär 3,6 kilo hudceller på ett år. Celler med mänskligt DNA som bara rasar av oss, och det är så naturligt det bara kan bli. I naturen så är den mänskliga cellens överlevnad minst sagt en parentes.

Så, varje år dör alltså 3,6 kg mänskliga celler, per person. Med en världsbefolkning på nästan 7,5 miljarder människor blir det smått fantastiska 27 miljarder kilo mänskliga celler som dör, fullt naturligt, varje år. Ska vi jämföra detta med aborterade foster? Låt oss göra det.

75 procent av alla aborter sker innan utgången av vecka 9 i Sverige. Ett foster som är åtta veckor gammalt väger ganska precis 1 gram, och är 1,6 cm långt. Från våra kroppar rasar således, ungefär 27 biljoner 8-veckors foster varje år. Abortmotståndarna börjar då gärna istället prata om potential. Vad är egentligen potentialen hos en hudcell kontra de celler som ett foster består av? Ja, svaret tycks vara självklart, ända fram tills vi tänker på de japanska forskare som för en tid sedan lyckades göra om hudceller till stamceller. Det ÄR alltså, potentiellt sett, sjukdomsbotande, livsgivande celler som rasar av oss i parti och minut!

Om en gud designat systemet, varför har denne då designat det med så flagrant oaktsamhet gentemot mänskligt liv? Ja, det enkla svaret är väl det att det är inte designat, av någon, och vårt liv är i naturen exakt lika mycket värt som allt annat liv, med andra ord inte så mycket.

Men pudels kärna är väl den att ingen skulle kalla hudceller för ett mänskligt liv som har något direkt skyddsvärde, och även om det rent emotionellt kan bära oss emot så är det nog dags att vi alla inser att ett åtta veckor gammalt foster befinner sig på precis samma nivå, rent värdemässigt. Fostret är i allra högsta grad en del av kvinnans kropp, och det är kontrollen över denna som troende vill neka henne så snart de får chansen. Detta är vad frågan i grund och botten handlar om för många.

Mänskligt liv är mer än att ha celler med ett visst DNA, det är något som uppstår i vår interaktion med varandra, våra utbyten och liknande. Värderar vi istället det, och respekterar varandra som individer med full kroppslig autonomi är jag övertygad om att vi kommer nå större framgångar både individuellt och kollektivt.

Är Jorden platt, Ebba Busch Thor?

Ebba Busch Thor deltog nyligen i tidningen Cafés podcast Fördomspodden, där hon förklarade att hon, på riktigt, tror att Adam och Eva var de första människorna. Detta är en smula problematiskt.

Om man diskuterar fakta med troende så brukar det vara ganska effektivt att fråga huruvida Jorden är platt eller ej. Frågan är absolut inte, åtminstone inte när jag ställer den, till för att håna eller förlöjliga min meningsmotståndare, men att det kan uppfattas på det sättet är i sig intressant. För hur vet vi egentligen vilken form Jorden har?

Först och främst så vet jag att nej, Jorden är inte rund, den är en oblat sfäroid, men det kan vi lämna därhän och helt enkelt kalla den ”rund”, för enkelhetens skull. Men hur vet vi det, som sagt? Jo, för att vi har vetenskap och en vetenskaplig process. Utan den vetenskapliga processen har vi i princip ingen kunskap alls, vi vet utan denna process inte hur mer eller mindre något alls fungerar i verkligheten.

Skälet till att jag frågar huruvida denne meningsmotståndare känner till vilken form Jorden har eller ej är alltså att jag behöver utröna huruvida hen accepterar den vetenskapliga processen, och därmed ackumulerad kunskap, eller ej.

För vi vet faktiskt, med total säkerhet, att Adam och Eva var inte alls de första människorna. Likväl vet vi att ingen gud skapade Jorden ur tomma intet, vi vet dessa saker tack vare vetenskapen. Tack vare samma process vet vi vad vatten består av, hur man får flygplan att lyfta och hur man beräknar volymen av en tratt. Vi vet dessa saker, så varför hålla så krampartat fast vid så infantila idéer som gudomlig inblandning där vi med total säkerhet vet att ingen sådan inblandning antingen behövs eller funnits?

Det är dags att vi sträcker på oss, kollektivt, som art, och visar att vi är bättre än dessa idéer. Och vi måste samtidigt sluta behandla dessa idiotiska idéer som att de är fina eller åtråvärda att hysa, för det är de då rakt inte.

Så, accepterar Ebba Busch Thor vetenskapen eller ej? Detta är inte en icke-fråga, långt ifrån, och det är något hon behöver svara på.

Det paradoxala falska berömmet

Stundvis händer det att arga kritiker försöker presentera sitt missnöje på ett lite extra spydigt sätt, och anstränger sig för att uppenbart presentera sin kritik som beröm. Ett enkelt exempel på detta:

Tack för att du skriver så bedrövliga artiklar om mitt företag, det gör bara att intresset växer, så fortsätt gärna!

Om vi sätter den barnsliga och passivt aggressiva tonen därhän så kan vi istället fundera lite på vad detta faktiskt egentligen betyder. För trams som ovanstående är inte alls ovanligt.

Vi börjar med att kalla kverulanten (som skrivit exemplet ovan) för K och mottagaren för M. M har alltså kritiserat något som K vurmar för, oavsett vad det handlar om, och detta tycker då så klart inte K om. K känner att detta missnöje berör helt klart M, och M måste få veta att K är klart missnöjd. Men, vill K att M ska fortsätta kritisera, eller ska M sluta med det? Så klart är hela poängen med korrespondensen att M ska sluta med sin dumma, dumma kritik.

Vid en första anblick kan man lätt anta att det kanske är så, om man kritiserar ett område eller en företeelse så kanske det är så att detta drar till sig mer uppmärksamhet, och därmed också fler följare. Men det man ska komma ihåg är att även kritiska röster attraheras till företeelsen, så även om stödet ökar så gör också motståndet det. Det vet K, för om det vore så att M faktiskt stod för en i slutändan positiv effekt för företeelsen i fråga så hade K inte velat framföra något alls, utan helt enkelt suttit förnöjt och konstaterat att oj vad bra det är att få så fin draghjälp. Men det gör inte K. För K vet, innerst inne, att M har nog inte bara kanske i mångt och mycket rätt i sin kritik, utan M utsätter också företeelsen för icke önskvärd uppmärksamhet i form av granskning och kritiska frågor.

Syftet med korrespondensen är då att skrämma M. Då M uppenbarligen inte gillar företeelsen så ska M skrämmas till tystnad, med hot om att företeelsen ska bli större om M inte är tyst. Hela korrespondensen blir således inget mer än ett desperat försök till att skrämma meningsmotståndare (eller sanningssägare) till tystnad. Och det är precis sådant man tar till när man inte ser några andra utvägar. Nog för att det måste vara frustrerande att tro på trams, men det måste vara än mer frustrerande att inte kunna försvara det med logiska och resonerade argument samt fakta, snarare än tomma, barnsliga hot.

Så, om det går så långt at man skickar dylikt falskt beröm så har man inte bara redan förlorat, men inser nog också själv att man redan har det.