Kategoriarkiv: Uncategorized

Erfarenhetshybris

Posted on by

Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.

Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.

Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.

Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.

När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.

Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.

Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.

Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.

Ett kritiskt, öppet sinne

Posted on by

Den lugna och sansade bloggaren VEM I HELVETE?! skrev för snart två månader sedan ett utmärkt inlägg om det öppna sinnet som trams-troende brukar bekänna sig till. Jag har under senaste tiden i diverse olika debatter stött på just kravet på ett öppet sinne, och har två ytterligare poänger att göra runt detta.

Tittar man på hur kravet på ett öppet sinne används och slängs runt i tid och otid så kan syftet med att kräva detta bli lätt förvirrande. Troende av alla valörer håller krampartat i påståendet om ett öppet sinne, när det bevisligen förefaller sig vara så ironiskt att det är ju de själva som saknar detta, och vetenskapens företrädare och försvarare som besitter den största kapaciteten för att ha ett öppet sinne.

Så, varför använda detta icke-argument så ofta det passar (eller inte gör det)? Dels är det säkerligen så att det låter fint, eftersom det faktiskt ofta är bra att ha ett öppet sinne. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. För vad man kräver när man begär att någon annan ska ha ett öppet sinne är INTE att man ska vara öppen för möjligheter. Det handlar om att man ska ignorera evidens. Detta blir extra tydligt när man debatterar med någon som tror på exempelvis alternativmedicin, där det finns mängder av evidens som talar mot den position som förespråkaren håller. Man stämplas som en person som saknar ett öppet sinne, bara för att man helt enkelt känner till och accepterar den evidens som finns inom området. Eller helt enkelt besitter en logikprocessor som fungerar.

Detta är rakt jämförbart med att laga mat med arsenik under premissen att man har ett öppet sinne. De flesta skulle rubricera det som galenskap, även de som tror på alternativmedicin, men det finns principiellt sett ingen skillnad mellan dessa idéer. Vi vet vilken effekt arsenik har på kroppen, likväl som vi vet att homeopati inte fungerar och att kinesiologi bara är en dyr fotmassage.

Detta var den första viktiga poängen. Den andra poängen är att fråga sig varför en person egentligen begär att man ska ha ett öppet sinne. Att ha ett öppet sinne förefaller sig naturligt för all form av framgång, och ändå används det som en sorts slagträ i debatter och diskussioner.

Då det alltså handlar om att ignorera evidens snarare än att faktiskt hålla sinnet öppet så blir det uppenbart att den person som kräver att du ska ha ett öppet sinne gentemot det som föreslås helt enkelt kräver att du okritiskt ska acceptera det som sägs. Du ska inte ifrågasätta, du ska inte tänka och du ska inte resonera så mycket, du ska bara nicka och acceptera. Detta är naturligtvis ett utmärkt recept på galenskap, och bör inte accepteras av någon.

Det som inte klarar kritisk granskning finns det heller inga skäl att acceptera som sant, eftersom det då fallerat de mest grundläggande krav vi måste kunna ställa på precis alla idéer.

Absoluta sanningar inom skeptikerrörelsen

Posted on by

Skeptikerrörelsen är, till skillnad från vad många utanför den säkerligen tror, ingen enkel rörelse att verka i. Hur många andra rörelser ser det som vardagsmat och helt självklart att allt som sägs och presenteras ska stötas, blötas, granskas och kommenteras i leda? Förmodligen inte värst många. Men, samtidigt som detta är rörelsens stora styrka så är det också i vissa fall får lite oanade konsekvenser.

När man som regel ifrågasätter och granskar det mesta så tenderar det att bli så att man både får rätt (så rätt det går att ha med till buds stående underlag) och att man också till sist håller med varandra. Har man en oöppnad present på julafton som morbror Gusten skickat från Arvidsjaur kan det självklart råda vida delade meningar om vad denna present faktiskt innehåller, detta skulle nog med några glas under västen kunna leda till ett julaftonsbråk i många hem, men när man väl öppnat paketet och konstaterat att det är ett uppblåsbart får med misstänkt bruten förpackning så ska det mycket till för att någon ska ta ton och hävda att det nog ändå är en rosa plysch-kostym eller Lionel Richie-biljetter. Man når alltså någon form av konsensus, det är det jag vill komma fram till.

Det är med denna metod i backfickan lätt hänt att man då låter denna förväntade konsensus glida in på andra områden, där konsensus kanske inte står lika lätt att finna. Exempelvis i frågor om tycke och smak. Vi skeptiker tenderar att se oss som en grupp, och inom en grupp känns det märkligt att inte få medhåll av de personer man så naivt tidigare antog var på ”min sida”. Personer som annars har så vettiga åsikter om alla religioners destruktiva natur, den öronbedövande tramsighet som påstått mediala ägnar sig åt eller det rena bondfångeri som tarot-linjer pysslar med har mage att anse att Battlestar Galactica är ett sömnpiller i TV-serieform! Reaktionen blir då i regel att något måste vara fel, och vi måste diskutera detta tills smakmotståndaren anpassar sig.

För att koplicera det ännu mer kan man förvänta sig ovanstående inom området humor, som måste vara det svåraste området som finns. Min vän Charmkvark skrev ett humoristiskt inlägg på Skepchick.se, som sedan kritiserades med ganska hårda ordalag från olika håll. Hon blev efter detta kallad både det ena och det andra, och den enda synbara grunden till detta är att man helt enkelt inte delar samma typ av humor. Man kan motivera varför en annan person har en humor man inte instämmer med, men kontentan blir ändå den exakt samma hur många gånger man än får detta till sig som skribent. Och vad förväntas man göra åt detta, ärligt talat?

Den som läst mer än uppskattningsvis tre ord i min blogg vet att jag uppskattar ganska mörk humor själv, jag tycker man kan skämta om det mesta, vad andra tycker är roligt rör mig inte så farligt mycket i ryggen. Mörk humor som exempelvis Torsk på Tallin tycker jag är genialisk, då jag ser det tragikomiska i det hela istället för att fokusera på hur enormt synd det faktiskt är om Roland.

Så, om du är skeptiker uppmuntrar jag dig till att inte alltid tro att du har rätt bara för att du är just skeptiker, speciellt inte om det handlar om områden som är smak-relaterade. Och om du inte är skeptiker, lyssna på oss, vi har ALLTID rätt.

Åkesson, Sverige och dumma dumheter

Posted on by

Igår skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson en debattartikel i SvD:s Brännpunkt. Sin vana trogen kommer han mest med en massa konstateranden som i sig helt saknar värde utan att de backas upp, vilket han naturligtvis inte anstränger sig med. Påhittade sanningar som vi alla förväntas acceptera utan grund och underlag. Ett påstående vill jag dock fokusera lite extra på:

Det är kristendomen och dess värderingar som utgör grunden på vilket vårt samhälle vilar, trots att det tycks vara svårt för många att acceptera.

Mycket dumt sägs av många varje dag, men vissa uttalanden förtjänar en extra polerad monter på Idioti-museet. Det som gör uttalandet extra intressant för mig personligen att reflektera över är det faktum att jag misstänker att många delar denna grava missuppfattning.

Först och främst vore det intressant att veta vilka kristna värderingar som utgör vår nations grund. Personer som föreslår ovanstående brukar snabbt bli väldigt vaga när det gäller att motivera påståendet i mer detalj än så, eftersom kristendomen helt saknar sunda värderingar som den inte tagit från befintliga, tidigare samhällsstrukturer.

Principer som att man inte ska döda, att man ska respektera andras rätt till deras egendom osv är inte på något sätt kristna påhitt. De fanns garanterat i Sverige innan landet ens snuddat vid kristendomen. Troende accepterar dock gladeligen att kristendomen gör anspråk på en hel del saker som den inte givit upphov till, förmodligen mest på grund av att det ger hela religionen en falsk legitimitet. En känsla av att den faktiskt tillfört och bidragit med något positivt, när sådana saker faktiskt lyser med sin frånvaro.

Maria Eggers och ECT

Posted on by

Skådespelerskan Maria Eggers har ALS, och debatterar i Aftonbladet för att den som är dödssjuk själv ska få välja sin rehabilitering, oavsett om denna rehabilitering är legitim eller ej. Rubriken på artikeln är: ”Jag är obotligt sjuk – låt mig välja min rehabilitering”. Vad man i ett snabbt grepp gör i denna rubrik är att man knyter samman två saker som krasst sett inte har något alls med varandra att göra. För det finns nog ingen som egentligen anser att vi bara ska ge en blank check till personer som är allvarligt sjuka, så att de kan spendera skattepengar på precis vad som helst.

De pengar vi har för att vårda befolkningen är inte obegränsade, och även om det vore trevligt att kunna ge människor med allvarliga sjukdomar solresor och liknande (som för många är väldigt vårdande), så är det faktiskt så att de pengar sådant kostar försvinner från kontot, och finns därmed inte där för att hjälpa människor med sjukdomar som går att bota i dagsläget. Känns det då inte mer meningsfullt att spendera de resurser vi har på att människor inte faktiskt ska bli obotligt sjuka? På Aftonbladets artikelforum uttryckte jag åsikten att skattemedel inte bör gå till häxdoktorer, homeopater eller andra bedragare. Jag skrev inget om Marias situation, en situation jag självklart sympatiserar med, men jag förklarade samtidigt att det absolut står henne fritt att söka alternativ vård, men då till egen bekostnad. Jag fick denna reaktion av en läsare:

Det var det mest egotrippade jag har hört i hela mitt 64-åriga liv. Fy fan för sådana som dig. Hoppad något riktigt otäckt drabbar dig eller dina närstående.

Ett uttryckt hopp om att ”något riktigt otäckt” ska hända inte bara mig, utan även mina närstående. Håll priset för årets medmänniska, jag tror vi har en vinnare.

En användare på forumet började dock snabbt vurma för en behandling som kallas för ECT, står för Energy Cell Treatment. Det är en metod som marknadsförs av den medicinska pionjären Susanne Johansson. På hemsidan friskriver man sig omedelbart från alla påståenden om eventuella resultat, men man insinuerar att ECT botar bland annat: cancer, MS, reumatism, artros och Lupus. Det finns nog inget ECT inte botar, när man tänker efter.

Men, är metoden kliniskt testad? Njae, nej. Den har funnits sedan 2004, men man verkar helt enkelt inte ha hunnit med att testa den ordentligt, man har varit mer intresserad av att samla in anekdoter från patienter. Patienter som nyttjar vanligt skolmedicin parallellt med ECT… Men vad är då ECT? Jo, det ”fungerar” så att man stimulerar immunförsvaret genom att bombardera kroppen med vitt ljus, i ett vitt rum, när patienten är iförd helt vita kläder. Det krävs tydligen inte mer än så.

Susanne Johansson har själv förklarat varför man inte gör några kontrollerade tester:

Due to the fact that many patients have been successfully treated for “untreatable” illnesses/diseases where conventional medicine has not produced satisfactory results, I do not consider it ethical to make controlled studies on human beings using placebo lights.

Det faktum att hon upplever resultat gör det alltså oetiskt att göra kontrollerade tester. Tydligen mer oetiskt än att behandla sina patienter med en bekräftat fungerande metod.

Så, är ECT en metod vi skattebetalare borde bekosta för Maria Eggers? Mitt svar är ett klart nej, låt pengarna gå till sådant som fungerar, och tar det slut på alternativ för en patient, låt resurserna gå till en annan. Man kan inte kasta bort pengar bara för att vara snäll, inte när pengarna faktiskt är där för att hjälpa så många som möjligt. Naturligtvis är det tragiska omständigheter och rena familjekatastrofer som drabbat människorna som utgör statistiken, men åter igen, är det bra skäl till att dränera de konton som faktiskt hade kunnat hjälpa andra att få fungerande vård?

Harold Camping kryper fram, lika ond som tidigare

Posted on by

Pressen har nu fått tag på domedags-”profeten” Harold Camping, som nu haft fel om undergången två gånger. Camping har erkänt att han räknade lite fel, och datumet är nu reviderat. Jorden beräknas nu gå under den 21 oktober 2011.

Jag tycker att följande citat från artikeln summerar vilken sorts människa Camping är väldigt bra:

Mr Camping, who predicted that 200 million Christians would be taken to heaven Saturday before the Earth was destroyed, said he felt so terrible when his doomsday prediction did not come true that he left home and took refuge in a motel with his wife.

Är det ens tänkbart för en psykiskt frisk människa att bli deprimerad över att världen INTE gick under och miljarder människor dog? Troende ser det förmodligen inte på det sättet, vissa gör det säkerligen, men det är nog ingen generell inställning att man är en vidrig människa om man fanatiskt försöker övertyga sig själv och andra om att Jorden minsann SKA gå under.

Om något så handlar det om en sjuklig besatthet av lidande och påhittat, gudomligt straff av alla de själva ser som mindre värda, eller helt värdelösa. Camping kan i sig verka harmlös, men det är han inte. Han sprider skräck och inbillningar till andra, vilket aldrig är harmlöst.

Det enda positiva med att Camping har fel gång på gång (vilket i sig inte är så märkligt när man försöker beräkna saker baserat på en sagobok) är att Camping och hans angängare förlorar miljontals dollar på reklam och liknande. Måste kännas bra för reklam-folket att de defintivit är de mest värdiga i sammanhanget.

Harold Camping är lika ond på söndag

Posted on by

På lördag inträffar domedagen, enligt ”profeten” Harold Camping. Han är ännu en i raden av religiösa tokar som påstår sig veta saker om verklighetens natur baserat på en sagobok (Bibeln, om det inte var tydligt). Naturligtvis är det inte första gången någon förutspått Jordens undergång utan att det riktigt blivit så, det är faktiskt inte ens första gången Camping gör det, men tydligen krävs det inte mycket för att man ska kallas just profet.

Camping sprider sitt budskap på alla möjliga olika sätt, men mest aggresivt genom hans internationella projekt Family Radio, där man inte skräder på orden. Man konstaterar inte bara att Jorden faktiskt kommer att gå under på lördag, man påstår också att Bibeln GARANTERAR att så är fallet. Naturligtvis har medier världen över snappat upp detta och visat stort intresse, Expressen har gjort flera olika inslag om detta de senaste dagarna.

Frågan är vad det är som gör Harold Camping så speciellt intressant. Att Jorden inte kommer att gå under på lördag inser de flesta, att hänvisa till Bibeln som en informationskälla när det gäller något alls egentligen är lika insiktsfullt som att hänvisa till Harry Potter-böckerna. Dock är det ju så att det är väldigt påtagligt, och det ligger väldigt nära i tiden. Visst, religiösa i alla valörer tjatar om att homosexuellas lika rättigheter är vägen till undergång osv, det gör även Camping, men nu har man fått ett faktiskt datum att ta fasta på. Hysterin är lika tröttsam som förutsägbar, men en annan aspekt av detta, som det absolut inte pratas om i media, tycker jag är mer värd att uppmärksamma.

Om du tittar på Harold Camping när han pratar om detta så är han väldigt tydlig med att han VET att detta kommer att ske. Det finns inga andra alternativ, han vet att Jorden går under den 21 maj, det finns ingen ”plan B”. Tänk dig nu att du med 100% säkerhet visste att ca 98% (enligt Camping) av Jordens befolkning är på väg att dö en horribel död. Detta gäller naturligtvis också människor du jobbar med, vänner, familj osv. För alla är inte ”rättroende”, och alla som inte är det kommer att dö denna dag. Om du visste detta, skulle du då kunna hålla dig lugn? Skulle du kunna dra på ett brett leende framför kameran och prata om denna händelse som något befriande och fint?

Förmodligen inte, för jag antar att du inte är en ond, psykiskt sjuk person. Och framför allt antar jag att du inte är religiös, eftersom religiösa alldeles för ofta inte har några problem alls med att människor som inte tror som dem sätter livet till. Som svensk är det lätt att ta sig för pannan och sucka något om ”vildar”, eller ojja oss om hur primitiva andra kulturer är, eftersom vi reagerar väldigt starkt på när muslimska kvinnor får syra i ögonen, när man spränger sig själv i guds namn eller när man mördar sin syster för att hon skaffade fel pojkvän. Men vi kritiserar inte den kristna kulturen, som i väldigt många former gör sig skyldig till samma vidriga, totalt barocka människosyn.

Problemet är dock inte vem som är mest utvecklad, problemet är det sjukliga tillstånd som religion försätter många människor i. Ett hatiskt och ondskefullt grepp, som måste bekämpas med precis alla till buds stående medel.

Hur är folk dopfuntade?

Posted on by

Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.

Sekulär rationalism räddar livet på troende

Posted on by

En stats primära mål, över alla andra, bör vara att hålla sina medborgare levande. Detta faktum är ett krav för att man ska kunna uppnå framgång, eftersom individerna då är mindre stressade, ackumulerar mer tillgångar, producerar mera etc. Sverige, och i princip alla andra länder, har utvecklats i en enorm takt under de senaste 150 åren, och det finns en rad goda skäl till att det faktiskt är så.

Så, vi kliver tillbaka 150 år i tiden. I Sverige hade år 1861 individen en förväntad livslängd på 47 år. Nu pratar vi alltså inte medellivslängd, utan förväntad livslängd, alltså hur länge en vuxen förväntas leva. På slutet av 1800-talet såg vi enorma framsteg inom väldigt många områden, så som industri och medicin. Värt att nämna i sammanhanget är också att Charles Darwins bok, ”The Origin of Species”, banade vägen för att man skulle tänka annorlunda än vad religiösa företrädare ville, och att det fanns andra, större sanningar att finna ute i verkligheten.

50 år senare, 1911, hade vår förväntade livslängd ökat till 58 år. Det är ju en enorm skillnad, på egentligen mycket kort tid. Man började under denna period vaccinera befolkningen i mycket större skala än tidigare, farligare transportmedel började ersättas med mindre farliga, och utvecklingen av mediciner och den moderna sjukvården hade börjat ta fart. 1922 testades odlat insulin för första gången, vilket vi som bekant använder för att rädda enorma mängder liv även idag.

Men framgångarna tog inte slut där, för fram till 1961 hade den förväntade livslängden gått upp till smått fantastiska 74 år. Tänk på det en stund, på 100 år förväntades vi i Sverige leva hela 27 år längre. Vid det här laget hade läkarvetenskapen tagit ordentlig fart, man kunde nu utföra operationer och åtgärder som höll människor och barn vid liv på sätt som inte varit tänkbara tidigare. 1928 upptäckte Alexander Flemming penicillinet, vilket sedan dess upptäckt säkerligen har räddat livet på miljoner människor. Uppfinningar som pacemakern var fantastiska nymodigheter, som används än idag, i något mer modern tappning.

Nu sitter vi här, 2011, och vi förväntas leva tills vi är väl över 80 år gamla. Mediciner blir bättre och bättre, metoderna förfinas konstant och vi lär oss mer och mer om hur vi fungerar och hur vi ska använda denna kunskap på bästa tänkbara sätt.

Men om vi säger såhär då: tänk på allt du använder varje dag. Den dator du sitter vid just nu, bilen du tar dig med till jobbet, luftkonditioneringen du svalkar dig med på semester du flugit till i ett flygplan. Alla dessa saker är produkter av våra kollektiva framsteg och upptäckter. Hur mycket har religion, homeopati, healing, zonterapi och liknande trams bidragit till vår utveckling? Alla dessa företeelser är gamla idéer, som kommer från före 1861, en tid när man trodde att sjukdomar spreds via dålig lukt. Hur mycket kan dessa läror egentligen bidra till vår välfärd och framgång?

Svaret är naturligtvis: inget alls. Det är tack vare sekulära värderingar kvinnor har rösträtt, alla människor som älskar varandra får gifta sig och slaveri är olagligt, för att ta några konkreta exempel. Det är tack vare rationalism vi inte längre har ett rasbiologiskt institut, låter orakel fatta beslut om landets framtid och stenar kvinnor som påstås vara häxor.

Denna sekulära rationalism tas för givet av de flesta. Det är vi sekulära rationalister som står mellan två religiösa grupper och ser till att de inte slår ihjäl varandra, för hade det varit upp till dem själva så hade det slutat i blodbad, som så många gånger tidigare. Det är vi sekulära rationalister som påpekar att vår evidensbaserade medicin faktiskt fungerar bättre för cancer än de där örterna du odlar själv i trädgården. Det är bekvämt för irrationalister att falla tillbaka på den trygghet som vår rationalism erbjuder, eftersom de då kan syssla med precis vilket trams de vill, fram tills dess att de faktiskt behöver en operation, åka till jobbet eller titta på TV. För då är det våra ogudliga djävulsmaskiner de använder.

För det kan väl inte vara någon som tror att det är effektiviserad och förfinad bön som gjort att vi nu lever längre, mår bättre och är gladare än någonsin? Nej, så dum kan väl ingen vara.

Ockhams nyrakade verklighet

Posted on by

Verkligheten är något som undgår eller skrämmer många, och dessa personer hittar på ett för dem fungerande substitut. På 1200-talet föddes i England filosofen William Ockham, och han formulerade ett tankesätt runt verkligheten som fungerar än idag.

Denna princip brukar man referera till som ”Ockhams rakkniv”. Principen är att man helt enkelt skär bort de delar av en förklaring som inte behöver finnas där för att förklaringen ska fungera, och när detta inte längre går är det just denna slutgiltiga förklaring man bör föredra. Principen säger INTE att det är denna förklaring som är den rätta, bara att den är att föredra. Jag brukar själv använda detta tänk i mina frågeställningar, och det är ett mycket effektivt och logiskt sätt att tänka på.

Lite konkreta exempel, då. Jag har ju pratat om evolution en del nyligen, så låt oss spinna vidare på denna tråd. Säg att vi undrar hur vi människor kom till som art, och att det är dessa två påståenden vi har att ta ställning till:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar och verkar, men människan skapades av Gud, till skillnad från alla andra arter av djur och alla växter.

Dessa två är direkt jämförbara med varandra, eftersom 2 är 1 + Gud. Vad man med principen bakom Ockhams rakkniv då ämnar göra är alltså att ta bort det som inte behövs för att förklaringen ska fungera, och eftersom Gud de facto inte krävs för att modellen för vårt ursprung ska fungera så är alltså påstående 1 att föredra över påstående 2. Nyckeln ligger alltså i det direkt jämförbara. Notera nu, åter igen, att modellen säger INGET om vilket alternativ som faktiskt är rätt, bara vilket alternativ man ska föredra att utgå ifrån i sin tankemetod.

Låt oss titta på ett annat tänkbart scenario där man får två förklaringar på samma grundfråga, men där alternativen skiljer sig åt kraftigt:

1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar inte, Gud skapar och har skapat allt.

Här kan inte Ockhams rakkniv appliceras, av den enkla anledning att dessa två saker är inte jämförbara. Dels vet vi ju att 2:an är direkt felaktig, men principiellt sett vore det ju på sitt sätt enklare att en gud bara skapade allt hela tiden. Personligen skulle jag dock argumentera för att så inte är fallet, men det är denna diskussion man hamnar i om man försöker avgöra vilket av två icke jämförbara argument som är enklast.

Så, hur appliceras detta rent praktiskt? Själv brukar jag applicera denna mycket enkla princip på ganska mycket, speciellt i diskussioner och debatter, och det är väldigt effektivt att utgå ifrån de enklaste och mest basala delarna av ett resonemang. Det man märker väldigt snabbt med irrationalister över lag är att de misslyckas med de mest grundläggande delarna av sina resonemang, förmodligen mycket på grund av att de helt enkelt inte är vana vid att tänka kritiskt, och sedan tänka kreativt runt denna kritik.

Nu misstänker jag att du vill ha ett konkret exempel, och för att illustrera detta kan jag visa hur jag applicerar ovanstående princip på frågan om Gud finns eller ej. Jag gör detta i några enkla steg, för att demonstrera hur jag tänker i dessa frågor, och för att göra det konkret. Vi börjar med en mycket simpel ekvation:

Vår verklighet = X

Simpelt? Absolut, vi antar att vår verklighet, alltså summan av precis allt som pågår i vårt universum, är variabeln X. Om vi nu antar att en person föreslår att Gud är en del av X, alltså en del av vår verklighet, så måste vi kunna bygga en hypotes om en för dem alternativ verklighet, genom att göra följande:

Vår verklighet – Gud = Y

Det jag gjorde nu var alltså att jag tog bort Gud ur X, och denna ”hypotetiska” verklighet kallar vi för Y. Min motpart i diskussionen behöver nu förklara hur X skiljer sig från Y. Alltså, om vi antar att Gud existerar i vår verklighet som den ser ut idag, hur skulle vår värld förändras om Gud imorgon inte längre existerade?

Min hållning i frågan är att X = Y, vilket alltså gör att Gud = 0. Min position är att Gud inte existerar från första början, och om en icke-existens mot förmodan skulle kunna existera ännu mindre imorgon än idag så skulle detta inte påverka oss alls. Men hävdar man att Gud finns så bör man också kunna motivera och resonera fram vilka konkreta förändringar på vår existens upphörandet av denna existens skulle kunna få.

Det är detta som gör Ockhams rakkniv så användbar som en övrig i logiskt tänkande. Om inte annat för att det ger en utmärkt utgångspunkt för vidare utforskning, som inte färgas av en massa tramsiga övertygelser som bara styr framtida resonemang i en felaktig riktning.

Principen går att applicera på allt, från spådom till healing, och till skillnad från exempelvis spådom och healing så fungerar den faktiskt.