Erfarenhetshybris
Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.
Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.
Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.
Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.
När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.
Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.
Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.
Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.
Kreationism är inte ett alternativ till evolutionsteori
Idén att kreationism bör presenteras sida vid sida med evolutionsteori är vanligt förekommande bland just kreationister. Få icke-kreationister köper detta, oavsett vilken tro man kan tänkas ha i övrigt, och med goda skäl. Dock kan det vara svårt att exakt sätta fingret på varför icke-acceptans är det korrekta synsättet i sammanhanget.
Problematiken finns inom många andra områden också, säkerligen inom alla områden där verkligheten konstant behöver konkurrera med trams. Den grundläggande principen går nämligen att applicera utan några som helst problem på inbillade motsättningar som homeopati kontra evidensbaserad medicin exempelvis. Åter igen, för den oinsatte, och ibland definitivt även för den insatte, kan det vara väldigt vanskligt att inte bara förklara att dessa saker inte gör att jämföra, utan även att förklara varför dessa saker inte går att jämföra.
Först och främst måste vi titta på vem som kan besitta en föreställning. Alla har idéer om hur verkligheten ser ut, och vad som skiljer dessa idéer åt är i regel hur man kommit fram till dem. Jag kan exempelvis påstå att gevärskulor är helt ofarliga, men detta påstående skulle jag nödvändigtvis ha funnit stöd för endast i min egen fantasi, då man inte behöver studera underlaget speciellt länge för att inse motsatsen. Jag kan nå rätt slutsats här (dvs att gevärskulor är väldigt farliga om de avfyras) utan att för den sakens skull ha någon som helst erfarenhet av gevär eller vapen över lag. Dessa två idéer, alltså farlighet kontra ofarlighet, behandlar precis samma område men har totalt olika ursprung. Är de då konkurrerande idéer? Nej, självklart inte.
Vi kommer ett steg närmare pudelns kärna när vi funderar på vilka som faktiskt är kreationister. Faktum är ju att alla kristna definitivt inte är kreationister, det finns många framstående kristna som absolut inte är det. Hur många ateister är kreationister? Gissningsvis inga alls, och skälet till detta är helt enkelt att kreationism är en religiös idé. Vad kreationister försöker få det till, just för att göra dessa saker jämförbara, är att måla upp det som att evolutionsteori är en ateistisk idé, vilket det alltså bevisligen inte är. Evolutionsteorin är på bred front accepterad även bland troende.
Likväl som många kreationister försöker måla upp kreationism som vetenskap så försöker man lika ansträngt att få det till att evolutionsteori är en religion. En idé som skulle vara ”minst lika orimlig som kreationism”, följt av en drös påståenden där det ena är mer lögn än det andra. Moralens väktare har misstänkt ofta svårt att hålla sig till sanningen.
Så, kort och koncist: Kreationism är tro och evolutionsteori är vetenskap. Kreationism är påhitt och evolutionsteorin är ett faktum. Att jämföra dessa två saker är som att försöka jämföra doften av oregano med färgen röd.
Osannolika dumheter
Miraklens tid är inte förbi, jag ska nu visa dig något som kommer få dig att tappa andan. Det jag nu ska visa dig har jag inspirerats till från flera håll. Dels har den onaturligt solbrända riksstjärten Björn Ranelid inspirerat mig, men jag drar också inspiration från alla de kreationister som använder sannolikhetsargument när de försöker försvara sina sagor.
Vad jag har gjort, och ja, jag har faktiskt gjort det, är att jag har slagit en tärning 101 gånger och noterat resultatet. En helt vanlig tärning med sex sidor, och resultatet blev som följer:
3 2 5 1 5 2 4 1 5 4
2 6 5 4 4 4 3 1 1 6
6 6 3 6 3 5 3 5 1 6
1 5 5 1 3 5 6 5 6 4
4 4 4 2 6 1 2 1 3 3
3 1 1 4 4 3 6 6 3 6
6 1 3 3 6 1 2 3 1 4
1 2 1 6 5 2 1 5 4 1
3 2 5 6 1 4 2 2 4 1
5 4 4 2 4 6 2 2 1 6
1
Anledningen till att jag ville dela detta med just dig är att denna sekvens i sig är helt fantastisk. Oddsen för att jag skulle slå just denna sekvens är nämligen ungefär 1 på 4*10^78. Jag tror inte att du riktigt uppskattar hur enormt fantastiskt detta är!
Vi kan jämföra med universum. I den delen av universum som är observerbar för oss från Jorden beräknar man att det finns ungefär 10^80 atomer. Oddsen för att jag skulle slå just precis sekvensen ovan är alltså ungefär de samma som att jag ber dig att på slump välja en atom i den observerbara delen av universum, sedan väljer även jag en, och vi råkar välja samma.
Problemet med att resonera på detta sätt är att ALLT är extremt osannolikt. Allt vi gör, alla vi träffar, allt vi har för oss är, i efterhand, extrema osannolikheter staplade på varandra. Vad detta betyder är egentligen bara att saker och ting inträffar, inget mer, eftersom extrema osannoliheter är oundvikliga i det stora hela. Ovanstående logik används dock av troende världen över som en sorts bevis på att just deras bullshit-föreställning om hur världen är beskaffad faktiskt är den korrekta. Just inom religion kan man ofta se osannolikhetsargumentet användas, i stil med att vår existens är så osannolik att det måste finnas en gudomlig förklaring.
Så, min sekvens ovan, kräver den en gudomlig förklaring? Nej, självklart inte. Och jag kan fortsätta slå tärningen, icke att förglömma. Jag kan slå den en hel dag och nå sådan astronomisk osannolikhet att man nästan skulle kunna kalla den omöjlig. Men poängen är ju den att om jag fortsätter slå tärningen så är det ju faktiskt så att denna extrema osannolikhet i sig är helt oundviklig. Varför? Jo, för att saker och ting inträffar, som sagt.
Att spå sekvenser som dessa på förhand vore mer eller mindre omöjligt, det kan vi nog alla vara överens om, men märk väl att det inte är vad dem som använder argumentet hävdar att man kan. Man försöker applicera sannolikhet på historiska händelser, vilket jag tror de flesta som läst detta nu skulle hålla med om är ganska meningslöst.
Hitchens har lämnat oss
Christopher Hitchens, som är en av vår tids absolut största och mest skickliga debattörer, har gått bort. Hitchens var en militant ateist, som med ett knivskarpt intellekt inte möjligen kunde lämna någon motståndare med känslan att denne hade vunnit debatten i fråga.
Det finns enorma mängder material om och med Hitchens på nätet, och han var en makalös författare och förebild för alla som föreslår att en rationell världssyn är att föredra över en irrationell sådan. Alla vi som sett upp till Hitchens kan egentligen bara göra en sak nu, och det är att se honom som den mentor han var, och hedra hans minne genom att följa i hans fotspår. Att klart och tydligt sätta ner foten, inte gulla med dumheter och aldrig, ALDRIG låta irrationella och människofientliga idéer ta mark genom att undvika att ta debatt när det är som allra viktigast och betyder som allra mest.
Så, jag hoppas att skeptiker, ateister och rationalister världen över inte ser detta som slutet på Christopher Hitchens inflytande och briljans. Jag hoppas att vi ser det som början, och att vi alla nu tar vid där Hitchens alldeles för tidigt slutade, och springer med den fackla han så osjälviskt tänt åt oss.
Jag avslutar med ett av mina favoritklipp med Hitchens, rörande omskärelse:
En genialisk kil för tjej-bögarna
Det här med tydlighet är viktigt. Det är viktigt att alla vet vad man egentligen pratar om och vad man egentligen diskuterar. Är man någorlunda van med att bemöta dumheter på Internet så stöter man allt för ofta på människor som med vilje är just otydliga för att dölja sin egen agenda.
För är man mot något som människor över lag tenderar att vara för så är det bekvämt att rubricera detta som något annat, som kanske inte låter lika kontroversiellt. Det är väl exempelvis inte SÅ farligt att vara motståndare till samkönade äktenskap? Detta är väl bara en harmlös övertygelse som religiösa vanligtvis slänger sig med? Eller abort, att vara en tapper soldat som försvarar ofödda barn, det har väl bara med just barnen att göra, eller?
Just nu rasar den politiska debatten i USA, då republikanerna kliver över varandra för att få vara den som utmanar Barack Obama. Kandidat efter kandidat konstaterar att de vill förbjuda samkönade äktenskap av diverse olika anledningar, samt att aborträtten bör antingen inskränkas eller utplånas helt. Det jag skulle vilja att någon utfrågare då hade stake att fråga är hur kandidaten ser på mänskliga rättigheter. Hur tror du att kandidaten skulle svara på det?
För vad jag har beskrivit nu handlar helt och hållet, faktiskt, om just mänskliga rättigheter. Visst finns det rättigheter för specifika grupper, men det är ju människor det handlar om. Och på något vansinnigt sätt har denna kil som man så utstuderat har slagit ner mellan homosexuella och deras mänskliga tillhörighet fungerat. För jag vågar garantera att alla skulle säga sig vara en stark försvarare av mänskliga rättigheter, medan de samtidigt ämnar motarbeta dessa.
Samma företeelse finns och fungerar här i Sverige. Om någon frågade Jimmie Åkesson om hur han och Sverigedemokraterna ser på mänskliga rättigheter är han säkerligen för dessa utan undantag. Men SD vill också begränsa rättigheten till fri abort, samt att de motsätter sig samkönade äktenskap.
Det är bara när man blandar och ger med begreppen som odemokratiska värderingar kan nå kärnan i en demokrati. Jag ser inte detta som hållbart i längden, men det fungerar ju dessvärre bevisligen.
Åkesson, Sverige och dumma dumheter
Igår skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson en debattartikel i SvD:s Brännpunkt. Sin vana trogen kommer han mest med en massa konstateranden som i sig helt saknar värde utan att de backas upp, vilket han naturligtvis inte anstränger sig med. Påhittade sanningar som vi alla förväntas acceptera utan grund och underlag. Ett påstående vill jag dock fokusera lite extra på:
Det är kristendomen och dess värderingar som utgör grunden på vilket vårt samhälle vilar, trots att det tycks vara svårt för många att acceptera.
Mycket dumt sägs av många varje dag, men vissa uttalanden förtjänar en extra polerad monter på Idioti-museet. Det som gör uttalandet extra intressant för mig personligen att reflektera över är det faktum att jag misstänker att många delar denna grava missuppfattning.
Först och främst vore det intressant att veta vilka kristna värderingar som utgör vår nations grund. Personer som föreslår ovanstående brukar snabbt bli väldigt vaga när det gäller att motivera påståendet i mer detalj än så, eftersom kristendomen helt saknar sunda värderingar som den inte tagit från befintliga, tidigare samhällsstrukturer.
Principer som att man inte ska döda, att man ska respektera andras rätt till deras egendom osv är inte på något sätt kristna påhitt. De fanns garanterat i Sverige innan landet ens snuddat vid kristendomen. Troende accepterar dock gladeligen att kristendomen gör anspråk på en hel del saker som den inte givit upphov till, förmodligen mest på grund av att det ger hela religionen en falsk legitimitet. En känsla av att den faktiskt tillfört och bidragit med något positivt, när sådana saker faktiskt lyser med sin frånvaro.
Troskadar.se
Jag vet att jag inte har varit speciellt aktiv med bloggandet under sommaren, men det blir skärpning i höst. Jag har ett nytt, skeptiskt projekt på G samt att jag också har fått äran att börja blogga tillsammans med skeptiska vänner på www.troskadar.se.
Så, jag har inte lagt av, jag har bara haft lite annat för mig.
Tidningen Bright
Rationella människor gillar i regel att läsa sådant som andra rationella människor skriver. Detta är bra, då det är genom att byta idéer och tankar med varandra vi kommer framåt. Irrationalister är rädda för den öppna debatten, eftersom de då enkelt exponeras som bedragare och charlataner.
Tidnigen Bright är ytterligare ett medel i kampen för rationalism, och den är ett ideellt projekt. Tidningen är ett debattmagasin med fokus på religion och vidskepelse. Det släpps fyra nummer per år, och det kostar så försvinnande lite som 150:- per år att prenumerera. Enligt uppgift går det även att köpa lösnummer för 50:-/st.
Nästa nummer planeras att dimpa ner i slutet av nästa vecka, och en skrivelse jag skickat in publiceras då. Min text handlar om hur man via språk kan avgöra vad som är påhittat och vad som är förankrat i verkligheten. Det handlar inte om vilka ord man ska se upp med osv, det går lite djupare än så för att förklara skillnaden mellan det påhittade och det existerande, med just språket som bas. Tidningen innehåller en massa andra artiklar, insändare och annat material som skapats specifikt för tidningen.
Låter det intressant? Hoppas det, och hoppas att du tycker det är värt 150:- för ett helt år.
”Kristen moral” är ett oxymoron
Tänk dig en stat där grundregeln för all moral är att det som man inte skulle vilja ha gjort mot en själv ska man heller inte göra mot andra. Detta är en mycket grundläggande, moralisk princip som utgör grunden för våra rättssystem, förhållningssätt gentemot varandra och den väv av social interaktion vi utforskar dagligen.
Principen är lika enkel som den i grund och botten är självklart genialisk. Om jag önskar ha en miljö på jobbet där man inte stjäl varandras matlådor till höger och vänster så låter jag helt enkelt andras matlådor vara, likväl som att om jag vill överleva tågresan hem så ligger det i mitt absoluta intresse att människor inte mördar varandra urskiljningslöst.
Mekanismen fungerar i sig ypperligt, och att straffa den som träder utanför denna moraliska kod ter sig för de flesta självklart. Men, naturligtvis är det inte alltid så enkelt. Kyrkan har nämligen under väldigt lång tid aktivt försökt lägga beslag på moral-begreppet. Detta är speciellt framträdande i USA, där många framstående kristna inte anser att det räcker att vi har varandra och bara varandra att svara inför. Kristna trummar väldigt hårt på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men av självklara skäl behöver man lägga till en ytterligare dimension till den hela, en dimension som förändrar spelplanen avsevärt.
Jag såg nyligen den kristna programledaren (i amerikanska Fox News) Bill O’Reilly säga något i stil med: ”Jag vill inte leva i en värld där det inte finns ett helvete för Hitler att hamna i”. Mer om detta senare.
Kyrkan har under de senaste åren figurerat i skandal efter skandal rörande barnvåldtäkt. Detta har visat sig vara en internationell konspiration, där präster har slussats mellan församlingar, vittnen har tystats och ett otal barn har kommit till fruktansvärd skada. I Belgien uppskattar man antalet offer till flera hundra, och minst 13 fall har lett till självmord. På Irland har man vid liknande utredningar kommit fram till att över 150 präster gjort sig skyldiga till dessa fruktansvärda gärningar, med hundratals offer som följd. Det finns liknande fall från väldigt många länder, och i alla dessa fall har kyrkan själv inte bara varit passiv, utan hjälpt förövarna att komma undan.
Om nu kristna har denna extra, gudomliga dimension till moral, borde det inte göra dem MER moraliska? Det verkar inte så, eftersom endast cirka 0,2 procent av alla fångar i amerikanska fängelser är ateister, vilket är enormt mycket lägre än riksgenomsnittet. Säger jag med detta att alla troende automatiskt är kriminella barnvåldtäktsmän? Absolut inte, det finns väldigt moraliska troende, men hur kan det komma sig att detta beteende ändå tycks förekomma i sådan utsträckning som det gör, trots att kristna bör ha sina moraliska guds-hängslen på?
Svaret kommer, lite oväntat, från svenskakyrkan.se, där prästen Tomas Philipsson vänligt nog svarar på privatpersoners frågor om tro. En fråga handlar om att person A gjort något illa mot person B, och person B har sedan detta gått bort. B förlät aldrig A, och nu undrar A om gud istället kan erbjuda denna förlåtelse. Såhär svarar Philipsson:
Håll i dig nu för här rör du vid kärnan av det kristna budskapet. Det som är otroligt och omöjligt för oss människor är inte det för Gud.
Vad detta betyder, i klarspråk, är att även om jag gjort något oförlåtligt mot dig så kan alltså gud förlåta detta. Här har man alltså en moralisk säkerhetsventil, som går att öppna precis när som helst och oavsett vad man som troende gjort sig skyldig till, utan att sedan behöva oroa sig för gudomliga och eviga efterföljder.
Fundera nu en stund på alla dessa tusentals pedofilpräster som fingrat på barn i decennier. Föreställ dig hur de kväll efter kväll bett om ursäkt för sina handlingar, upplevt sig ursäktade och sedan fortsatt med samma sak nästa dag. Tänk vilken sjukligt bekväm form av rationaliserande; visst det kanske skadar några ungar, men universums skapare är ändå på min sida. Vad har man för skäl till att agera på något sätt moraliskt när man genom att säga rätt ord eller tänka rätt tankar sedan raderat alla fel man begått? Den lyxen har inga icke-troende, för denna form av självförlåtande är inte tillgänglig för oss.
Kan det vara så att det är denna syn på vad som är rätt och riktigt agerande som effektivt nedmonterar hela den moraliska modellen inom kyrkan? För om jag inte behöver din förlåtelse efter att jag behandlat dig fel så finns det ju heller inget moraliskt ansvar mellan dig och mig, endast mot en låtsaskompis. Kyrkan kan påstå sig vara ytterst moralisk, men jag ser faktiskt inte hur man ska kunna försvara denna hållning på ett rimligt sätt inom de ramar kyrkan har för hur man ska förhålla sig till varandra.
Men säg att kyrkan har rätt. Säg att det finns ett helvete att komma till efter döden. Är Hitler där då? Inte nödvändigtvis! Sade han rätt ord, tänkte rätt saker eller helt enkelt hade en präst med sig i bunkern skulle alla hans synder kunna ha förlåtits på plats, och han skulle därmed vara mer än välkommen in i himmelen.
Men kyrkan har naturligtvis inte rätt. Det finns ingen gud, det finns ingen extern kraft som kan förlåta vad du gjort mot någon annan. Ha detta i bakhuvudet istället för att anta att förlåtelse alltid finns runt hörnet så vågar jag garantera att du blir en bättre människa.
Harold Camping kryper fram, lika ond som tidigare
Pressen har nu fått tag på domedags-”profeten” Harold Camping, som nu haft fel om undergången två gånger. Camping har erkänt att han räknade lite fel, och datumet är nu reviderat. Jorden beräknas nu gå under den 21 oktober 2011.
Jag tycker att följande citat från artikeln summerar vilken sorts människa Camping är väldigt bra:
Mr Camping, who predicted that 200 million Christians would be taken to heaven Saturday before the Earth was destroyed, said he felt so terrible when his doomsday prediction did not come true that he left home and took refuge in a motel with his wife.
Är det ens tänkbart för en psykiskt frisk människa att bli deprimerad över att världen INTE gick under och miljarder människor dog? Troende ser det förmodligen inte på det sättet, vissa gör det säkerligen, men det är nog ingen generell inställning att man är en vidrig människa om man fanatiskt försöker övertyga sig själv och andra om att Jorden minsann SKA gå under.
Om något så handlar det om en sjuklig besatthet av lidande och påhittat, gudomligt straff av alla de själva ser som mindre värda, eller helt värdelösa. Camping kan i sig verka harmlös, men det är han inte. Han sprider skräck och inbillningar till andra, vilket aldrig är harmlöst.
Det enda positiva med att Camping har fel gång på gång (vilket i sig inte är så märkligt när man försöker beräkna saker baserat på en sagobok) är att Camping och hans angängare förlorar miljontals dollar på reklam och liknande. Måste kännas bra för reklam-folket att de defintivit är de mest värdiga i sammanhanget.
Skriv under
-
Senaste kommentarerna
