Alla äkta medium borde mördas
Alltid när jag avfärdar mediala egenskaper brukar jag göra detta genom att helt enkelt framhäva det faktum att de inte används till något. Detta är i sig ett ganska kraftfullt argument, då allt som fungerar tenderar att faktiskt också användas till något, men att finna praktiska användningsområden för mediala egenskaper tycks vara stört omöjligt. Att det är på det sättet är i sig inte speciellt konstigt, eftersom mediala egenskaper är ren rappakalja.
Dessa egenskapers förespråkare ger naturligtvis inte upp så lätt, de vet ju att de har dessa egenskaper, eller att de åtminstone existerar, och då fungerar som bekant inte så krass logik som jag demonstrerar ovan. Men låt oss då försöka med lite annan logik, som är ungefär samma spår fast andra änden av det.
Vi antar nu att alla tramsförespråkare har rätt; det finns människor med mediala egenskaper! Vi låtsas samtidigt att dessa egenskaper är så frustrerande oanvändbara på grund av andliga faktorer, säg att andarna inte gillar att vara till hjälp, de älskar dock billiga föreställningar och skådespel som lika enkelt kan åstadkommas utan deras hjälp. Anta detta. Men, problemet är ju det att dessa människor faktiskt, enligt egen utsago åtminstone, har lyckats utöva sina egenskaper under former som gör att de mer eller mindre säkert är på riktigt. Så uppenbarligen fungerar de ibland.
Så, antagandet är att ja, det finns mediala personer, många av dem vida kända för allmänheten, som faktiskt har dessa egenskaper. Hur långlivade skulle de bli?
Frågan kan vid en första anblick te sig kanske lite morbid och en aning omotiverad, men fundera på saken i några sekunder. Säg att det finns människor som kan kontakta en mördad människas spöke och på detta sätt få reda på vem mördaren är. Tänk dig att det finns människor vars medvetande kan lämna kroppen och ta sig in i låsta rum för att läsa diverse industri- och försvarshemligheter. Ponera att det finns människor som via någon ”astral form” eller annan term kan kasta in sin själ i ett rum och osynligt tjuvlyssna på hemliga konversationer. Vilket stort företag och vilken regering skulle inte vilja se denna person på botten av havet?
Skulle en enda person träda fram som faktiskt hade dessa egenskaper, och det lär ju ha framkommit för längesedan om så vore fallet, så skulle denna person försvinna på nolltid, eller begå självmord genom att ramla ner för ett hisschakt. På några pistolkulor. I en svart sopsäck. Men inget sådant händer. Alla dessa tokar får i lugn och ro fortsätta sitta i sina små källarlokaler och pressa pengar ur änkor för att de kan lura ur dem vad deras män hette. De får fortsätta stå i TV och paradera sin värdelösa humor samtidigt som de parasiterar på de sökande och undrande. Av någon anledning så bryr sig inte världssamfundet om de potentiellt mest fantastiska och revolutionerande egenskaper som någon någonsin haft. Varför är det så?
Jo, för de är bedragare, och bara bedragare. Och tur är väl det, för dem.
Erfarenhetshybris
Jag har under senaste tiden debatterat mer än jag brukar på nätet, med allt möjligt löst folk. Det kan handla om allt möjligt egentligen, men vad som i princip alltid framförs som relevant i sammanhanget är vad personen jag debatterar med har upplevt.
Upplevelser är i sig svåra att bemöta och rakt av omöjliga att egentligen ta ställning till och utvärdera, då de är helt individuella och privata. Två människor kan beskriva samma händelse på totalt olika sätt, trots att händelsen inte rimligtvis kan ha inträffat på mer än ett sätt. Verkligheten är väldigt vrång när det gäller att anpassa sig efter vår uppfattning om den, den tenderar att vara statisk oavsett vad vi tycker och tänker. Detta faktum stör sig många på, som ändå med en dåres envishet hävdar att deras version av verkligheten visst är den korrekta och riktiga.
Det största problemet med subjektiva erfarenheter är att detta är det enda vi har att tillgå. Vi kan inte jämföra våra minnen med ett hundraprocentigt återgivande av verkligheten för att sedan utvärdera huruvida vår upplevelse eller minnet av denna är korrekt eller ej, det är fullständigt omöjligt för oss att veta om det vi minns är korrekt återgivet eller om det faktiskt ens har inträffat. Minnen etsas inte fast i oss, de förändras hela tiden, varje gång vi berättar om dem, och skulle vi dokumentera något vi varit med om idag och sedan göra det igen om tio år skulle vi tydligt se att minnet hade förändrats.
Vad som är intressant med allt detta är att alla områden där man sysslar med trams och bedrägeri är mer eller mindre helt och hållet beroende av vårt bristfälliga minne och våra privata upplevelser. Allt från kontakt med andar och fjärrsyn till tarotkortsläsning och astrologi är helt och hållet beroende av det faktum att vi allt för ofta är villiga att vända verkligheten ryggen så snart vi tror att vi upplevt något som de facto inte går att förklara. För är vi minsta lilla lagda åt att acceptera någon form av struntfylld irrationalism så krävs det inte mycket för att vi ska trilla dit med buller och bång.
När man debatterar dessa påhitt med troende brukar det väldigt ofta sluta med att man erbjuds delta i verksamheten, i syfte att övertygas av sina erfarenheter. Strunta i att spöken är omöjliga, sitt med på en session och låt dina bristfälliga sinnen finna sin egen sanning, den där sanningen som inte är förankrad i verkligheten men likväl i ditt huvud. För det är detta man måste skriva under på för att vara troende; den felaktiga inställningen att personliga erfarenheter trumpar logik, rationellt tänkande och framför allt verkligheten.
Men jag har inte den inställningen. Jag värderar självklart mina erfarenheter och minnen, men jag accepterar samtidigt att de är bristfälliga, långt ifrån perfekta och i mångt och mycket säkerligen rakt av felaktiga. Detta är dock inte helt enkelt, för det är väldigt lätt för annars rationella människor att charmas av sina egna erfarenheter, för det är ju som sagt det enda vi har. Och då ter det sig ju en aning sorgligt på sitt sätt att de är så fantastiskt oanvändbara.
Det enda man behöver göra i en debatt för att trycka hål på erfarenhetsbubblan är att spekulera i hur världen skulle se ut om alla människors erfarenheter helt plötsligt stämde och var korrekta. Alla religioner skulle helt plötsligt vara sanna, allt vi idag känner som trams och irrationalism skulle även det vara totalt sant. Man skulle kunna bota cancer med thé-blad, MS med vitt ljus, hitta alla borttappade människor i världen på några minuter med hjälp av medium, finna oändliga rikedomar med slagruta, garantera rakt igenom god hälsa för alla med allt från magnetarmband till identifikation av hartmannkors, osv osv osv.
Listan skulle vara oändligt. Men det är den inte. Och varför vet ni ju redan, om ni tänker efter.
Kvack! – Ännu en podcast
I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.
Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.
Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under ”New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.
För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!
Sällan fjärrskådad idioti
Igår rapporterade Aftonbladet om en familj i Luleå som förlorat sin bil, bilen blev helt enkelt stulen. Artikeln är nu uppdaterad, och det finns lite att säga om detta ärende.
Händelseförloppet beskrivs av de berörda som att bilen stals, mannen ringde polisen och kvinnan ringde en siare. Siaren gav dem information som denna: ”det var en ung person, mellan 20 och 25, som hade tagit bilen” och att bilen fanns ”på en parkeringsplats, vid tallar, nära hus och vatten”.
Vid en första anblick kan detta låta specifikt, och det är också vad troende hävdar att sådana utsagor är. Låt oss då titta på en satellitbild över Luleå, med terräng:
Oavsett om du är troende eller ej, känns det som en högoddsare att dra till med tallar, hus och vatten? Jag är inte heller speciellt frågande till att tjuven skulle vara mellan 20 och 25 år gammal, då detta säkerligen inte är en speciellt ovanlig åldersgrupp för denna typ av brottslingar.
Men, det finns andra intressanta aspekter av det hela. Det mest intressanta är minnet. Alla människor har vad som kallas för kognitiv bias, vilket betyder att vi helt enkelt uppfattar det som stämmer överens med våra övertygelser mycket bättre än det som inte gör det. Om saker har sagts eller inträffat som strider rakt mot vad vi är säkra på är verklighet så tenderar vi sortera bort detta helt och inte alls minnas att det har inträffat.
Just på grund av ovanstående är anekdoter oanvändbara i sammanhang där man ska avgöra huruvida något inträffat eller ej, eftersom minnen inte bara lagras felaktigt, de förändras också över tid. Jag har själv stött på fall där jag blivit på det klara med att saker jag minns väldigt tydligt aldrig har inträffat, och detta är jag inte alls ensam om.
Så, hur fortlöpte egentligen konversationen mellan brottsoffret och siaren? Det vet vi inte, eftersom båda är troende och har modifierat sina minnen därefter.
Det tråkiga med det hela blir snabbt uppenbart i artikelns kommentarsfält, dock. Väldigt många vilsna människor vill så enormt gärna tro på företeelser som dessa att de hugger efter precis vilka halmstrån som helst, och det är trist tycker jag. Det är trist att människor ibland inte kan finna sådan trygghet och ro i den fantastiska verklighet som faktiskt finns att upptäcka, så att de känner behov av att fly till en alternativ sådan.
Så det tråkiga är inte att man behöver ta diskussionen, för det är jag van vid, och gör det gärna. Det tråkiga är att det behövs.
Tidningen Bright
Rationella människor gillar i regel att läsa sådant som andra rationella människor skriver. Detta är bra, då det är genom att byta idéer och tankar med varandra vi kommer framåt. Irrationalister är rädda för den öppna debatten, eftersom de då enkelt exponeras som bedragare och charlataner.
Tidnigen Bright är ytterligare ett medel i kampen för rationalism, och den är ett ideellt projekt. Tidningen är ett debattmagasin med fokus på religion och vidskepelse. Det släpps fyra nummer per år, och det kostar så försvinnande lite som 150:- per år att prenumerera. Enligt uppgift går det även att köpa lösnummer för 50:-/st.
Nästa nummer planeras att dimpa ner i slutet av nästa vecka, och en skrivelse jag skickat in publiceras då. Min text handlar om hur man via språk kan avgöra vad som är påhittat och vad som är förankrat i verkligheten. Det handlar inte om vilka ord man ska se upp med osv, det går lite djupare än så för att förklara skillnaden mellan det påhittade och det existerande, med just språket som bas. Tidningen innehåller en massa andra artiklar, insändare och annat material som skapats specifikt för tidningen.
Låter det intressant? Hoppas det, och hoppas att du tycker det är värt 150:- för ett helt år.
Maria Eggers och ECT
Skådespelerskan Maria Eggers har ALS, och debatterar i Aftonbladet för att den som är dödssjuk själv ska få välja sin rehabilitering, oavsett om denna rehabilitering är legitim eller ej. Rubriken på artikeln är: ”Jag är obotligt sjuk – låt mig välja min rehabilitering”. Vad man i ett snabbt grepp gör i denna rubrik är att man knyter samman två saker som krasst sett inte har något alls med varandra att göra. För det finns nog ingen som egentligen anser att vi bara ska ge en blank check till personer som är allvarligt sjuka, så att de kan spendera skattepengar på precis vad som helst.
De pengar vi har för att vårda befolkningen är inte obegränsade, och även om det vore trevligt att kunna ge människor med allvarliga sjukdomar solresor och liknande (som för många är väldigt vårdande), så är det faktiskt så att de pengar sådant kostar försvinner från kontot, och finns därmed inte där för att hjälpa människor med sjukdomar som går att bota i dagsläget. Känns det då inte mer meningsfullt att spendera de resurser vi har på att människor inte faktiskt ska bli obotligt sjuka? På Aftonbladets artikelforum uttryckte jag åsikten att skattemedel inte bör gå till häxdoktorer, homeopater eller andra bedragare. Jag skrev inget om Marias situation, en situation jag självklart sympatiserar med, men jag förklarade samtidigt att det absolut står henne fritt att söka alternativ vård, men då till egen bekostnad. Jag fick denna reaktion av en läsare:
Det var det mest egotrippade jag har hört i hela mitt 64-åriga liv. Fy fan för sådana som dig. Hoppad något riktigt otäckt drabbar dig eller dina närstående.
Ett uttryckt hopp om att ”något riktigt otäckt” ska hända inte bara mig, utan även mina närstående. Håll priset för årets medmänniska, jag tror vi har en vinnare.
En användare på forumet började dock snabbt vurma för en behandling som kallas för ECT, står för Energy Cell Treatment. Det är en metod som marknadsförs av den medicinska pionjären Susanne Johansson. På hemsidan friskriver man sig omedelbart från alla påståenden om eventuella resultat, men man insinuerar att ECT botar bland annat: cancer, MS, reumatism, artros och Lupus. Det finns nog inget ECT inte botar, när man tänker efter.
Men, är metoden kliniskt testad? Njae, nej. Den har funnits sedan 2004, men man verkar helt enkelt inte ha hunnit med att testa den ordentligt, man har varit mer intresserad av att samla in anekdoter från patienter. Patienter som nyttjar vanligt skolmedicin parallellt med ECT… Men vad är då ECT? Jo, det ”fungerar” så att man stimulerar immunförsvaret genom att bombardera kroppen med vitt ljus, i ett vitt rum, när patienten är iförd helt vita kläder. Det krävs tydligen inte mer än så.
Susanne Johansson har själv förklarat varför man inte gör några kontrollerade tester:
Due to the fact that many patients have been successfully treated for “untreatable” illnesses/diseases where conventional medicine has not produced satisfactory results, I do not consider it ethical to make controlled studies on human beings using placebo lights.
Det faktum att hon upplever resultat gör det alltså oetiskt att göra kontrollerade tester. Tydligen mer oetiskt än att behandla sina patienter med en bekräftat fungerande metod.
Så, är ECT en metod vi skattebetalare borde bekosta för Maria Eggers? Mitt svar är ett klart nej, låt pengarna gå till sådant som fungerar, och tar det slut på alternativ för en patient, låt resurserna gå till en annan. Man kan inte kasta bort pengar bara för att vara snäll, inte när pengarna faktiskt är där för att hjälpa så många som möjligt. Naturligtvis är det tragiska omständigheter och rena familjekatastrofer som drabbat människorna som utgör statistiken, men åter igen, är det bra skäl till att dränera de konton som faktiskt hade kunnat hjälpa andra att få fungerande vård?
Sekulär rationalism räddar livet på troende
En stats primära mål, över alla andra, bör vara att hålla sina medborgare levande. Detta faktum är ett krav för att man ska kunna uppnå framgång, eftersom individerna då är mindre stressade, ackumulerar mer tillgångar, producerar mera etc. Sverige, och i princip alla andra länder, har utvecklats i en enorm takt under de senaste 150 åren, och det finns en rad goda skäl till att det faktiskt är så.
Så, vi kliver tillbaka 150 år i tiden. I Sverige hade år 1861 individen en förväntad livslängd på 47 år. Nu pratar vi alltså inte medellivslängd, utan förväntad livslängd, alltså hur länge en vuxen förväntas leva. På slutet av 1800-talet såg vi enorma framsteg inom väldigt många områden, så som industri och medicin. Värt att nämna i sammanhanget är också att Charles Darwins bok, ”The Origin of Species”, banade vägen för att man skulle tänka annorlunda än vad religiösa företrädare ville, och att det fanns andra, större sanningar att finna ute i verkligheten.
50 år senare, 1911, hade vår förväntade livslängd ökat till 58 år. Det är ju en enorm skillnad, på egentligen mycket kort tid. Man började under denna period vaccinera befolkningen i mycket större skala än tidigare, farligare transportmedel började ersättas med mindre farliga, och utvecklingen av mediciner och den moderna sjukvården hade börjat ta fart. 1922 testades odlat insulin för första gången, vilket vi som bekant använder för att rädda enorma mängder liv även idag.
Men framgångarna tog inte slut där, för fram till 1961 hade den förväntade livslängden gått upp till smått fantastiska 74 år. Tänk på det en stund, på 100 år förväntades vi i Sverige leva hela 27 år längre. Vid det här laget hade läkarvetenskapen tagit ordentlig fart, man kunde nu utföra operationer och åtgärder som höll människor och barn vid liv på sätt som inte varit tänkbara tidigare. 1928 upptäckte Alexander Flemming penicillinet, vilket sedan dess upptäckt säkerligen har räddat livet på miljoner människor. Uppfinningar som pacemakern var fantastiska nymodigheter, som används än idag, i något mer modern tappning.
Nu sitter vi här, 2011, och vi förväntas leva tills vi är väl över 80 år gamla. Mediciner blir bättre och bättre, metoderna förfinas konstant och vi lär oss mer och mer om hur vi fungerar och hur vi ska använda denna kunskap på bästa tänkbara sätt.
Men om vi säger såhär då: tänk på allt du använder varje dag. Den dator du sitter vid just nu, bilen du tar dig med till jobbet, luftkonditioneringen du svalkar dig med på semester du flugit till i ett flygplan. Alla dessa saker är produkter av våra kollektiva framsteg och upptäckter. Hur mycket har religion, homeopati, healing, zonterapi och liknande trams bidragit till vår utveckling? Alla dessa företeelser är gamla idéer, som kommer från före 1861, en tid när man trodde att sjukdomar spreds via dålig lukt. Hur mycket kan dessa läror egentligen bidra till vår välfärd och framgång?
Svaret är naturligtvis: inget alls. Det är tack vare sekulära värderingar kvinnor har rösträtt, alla människor som älskar varandra får gifta sig och slaveri är olagligt, för att ta några konkreta exempel. Det är tack vare rationalism vi inte längre har ett rasbiologiskt institut, låter orakel fatta beslut om landets framtid och stenar kvinnor som påstås vara häxor.
Denna sekulära rationalism tas för givet av de flesta. Det är vi sekulära rationalister som står mellan två religiösa grupper och ser till att de inte slår ihjäl varandra, för hade det varit upp till dem själva så hade det slutat i blodbad, som så många gånger tidigare. Det är vi sekulära rationalister som påpekar att vår evidensbaserade medicin faktiskt fungerar bättre för cancer än de där örterna du odlar själv i trädgården. Det är bekvämt för irrationalister att falla tillbaka på den trygghet som vår rationalism erbjuder, eftersom de då kan syssla med precis vilket trams de vill, fram tills dess att de faktiskt behöver en operation, åka till jobbet eller titta på TV. För då är det våra ogudliga djävulsmaskiner de använder.
För det kan väl inte vara någon som tror att det är effektiviserad och förfinad bön som gjort att vi nu lever längre, mår bättre och är gladare än någonsin? Nej, så dum kan väl ingen vara.
Ockhams nyrakade verklighet
Verkligheten är något som undgår eller skrämmer många, och dessa personer hittar på ett för dem fungerande substitut. På 1200-talet föddes i England filosofen William Ockham, och han formulerade ett tankesätt runt verkligheten som fungerar än idag.
Denna princip brukar man referera till som ”Ockhams rakkniv”. Principen är att man helt enkelt skär bort de delar av en förklaring som inte behöver finnas där för att förklaringen ska fungera, och när detta inte längre går är det just denna slutgiltiga förklaring man bör föredra. Principen säger INTE att det är denna förklaring som är den rätta, bara att den är att föredra. Jag brukar själv använda detta tänk i mina frågeställningar, och det är ett mycket effektivt och logiskt sätt att tänka på.
Lite konkreta exempel, då. Jag har ju pratat om evolution en del nyligen, så låt oss spinna vidare på denna tråd. Säg att vi undrar hur vi människor kom till som art, och att det är dessa två påståenden vi har att ta ställning till:
1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar och verkar, men människan skapades av Gud, till skillnad från alla andra arter av djur och alla växter.
Dessa två är direkt jämförbara med varandra, eftersom 2 är 1 + Gud. Vad man med principen bakom Ockhams rakkniv då ämnar göra är alltså att ta bort det som inte behövs för att förklaringen ska fungera, och eftersom Gud de facto inte krävs för att modellen för vårt ursprung ska fungera så är alltså påstående 1 att föredra över påstående 2. Nyckeln ligger alltså i det direkt jämförbara. Notera nu, åter igen, att modellen säger INGET om vilket alternativ som faktiskt är rätt, bara vilket alternativ man ska föredra att utgå ifrån i sin tankemetod.
Låt oss titta på ett annat tänkbart scenario där man får två förklaringar på samma grundfråga, men där alternativen skiljer sig åt kraftigt:
1. Evolution existerar och verkar, och människan är en produkt av denna evolution, precis som alla andra arter av djur och alla växter.
2. Evolution existerar inte, Gud skapar och har skapat allt.
Här kan inte Ockhams rakkniv appliceras, av den enkla anledning att dessa två saker är inte jämförbara. Dels vet vi ju att 2:an är direkt felaktig, men principiellt sett vore det ju på sitt sätt enklare att en gud bara skapade allt hela tiden. Personligen skulle jag dock argumentera för att så inte är fallet, men det är denna diskussion man hamnar i om man försöker avgöra vilket av två icke jämförbara argument som är enklast.
Så, hur appliceras detta rent praktiskt? Själv brukar jag applicera denna mycket enkla princip på ganska mycket, speciellt i diskussioner och debatter, och det är väldigt effektivt att utgå ifrån de enklaste och mest basala delarna av ett resonemang. Det man märker väldigt snabbt med irrationalister över lag är att de misslyckas med de mest grundläggande delarna av sina resonemang, förmodligen mycket på grund av att de helt enkelt inte är vana vid att tänka kritiskt, och sedan tänka kreativt runt denna kritik.
Nu misstänker jag att du vill ha ett konkret exempel, och för att illustrera detta kan jag visa hur jag applicerar ovanstående princip på frågan om Gud finns eller ej. Jag gör detta i några enkla steg, för att demonstrera hur jag tänker i dessa frågor, och för att göra det konkret. Vi börjar med en mycket simpel ekvation:
Vår verklighet = X
Simpelt? Absolut, vi antar att vår verklighet, alltså summan av precis allt som pågår i vårt universum, är variabeln X. Om vi nu antar att en person föreslår att Gud är en del av X, alltså en del av vår verklighet, så måste vi kunna bygga en hypotes om en för dem alternativ verklighet, genom att göra följande:
Vår verklighet – Gud = Y
Det jag gjorde nu var alltså att jag tog bort Gud ur X, och denna ”hypotetiska” verklighet kallar vi för Y. Min motpart i diskussionen behöver nu förklara hur X skiljer sig från Y. Alltså, om vi antar att Gud existerar i vår verklighet som den ser ut idag, hur skulle vår värld förändras om Gud imorgon inte längre existerade?
Min hållning i frågan är att X = Y, vilket alltså gör att Gud = 0. Min position är att Gud inte existerar från första början, och om en icke-existens mot förmodan skulle kunna existera ännu mindre imorgon än idag så skulle detta inte påverka oss alls. Men hävdar man att Gud finns så bör man också kunna motivera och resonera fram vilka konkreta förändringar på vår existens upphörandet av denna existens skulle kunna få.
Det är detta som gör Ockhams rakkniv så användbar som en övrig i logiskt tänkande. Om inte annat för att det ger en utmärkt utgångspunkt för vidare utforskning, som inte färgas av en massa tramsiga övertygelser som bara styr framtida resonemang i en felaktig riktning.
Principen går att applicera på allt, från spådom till healing, och till skillnad från exempelvis spådom och healing så fungerar den faktiskt.
Irrationalisternas främsta vapen
Tror du på spöken? Är du övertygad om att en gud påverkar vad som händer i ditt liv? Läser du horoskop regelbundet, och tror på deras innehåll? Grattis, du är då en irrationalist, och tillåt mig förklara varför du tänker fel.
Först och främst bör jag vara konkret med vad det innebär att tänka rätt, och hur man kan avgöra detta. Ett korrekt tankesätt och tankemetod är ett tankesätt som leder framåt, alltså till framsteg och insikt. Detta hoppas jag att de flesta kan enas om de facto är att tänka rätt i alla sammanhang, få skulle påstå att ett tankesätt som ger stagnation eller retardation är rätt och/eller korrekt.
Nu när det är förtydligat, låt mig börja nysta i hur irrationalistens tankesätt är felaktigt mer i detalj. Vi tar ett konkret påstående som är grunden inom all religion: Min gud finns. Irrationalistens resonemang ser ut som följer:
- Gud finns.
- Jag kan med Guds existens som grund konstruera teser om vår existens.
- Teser som efter vidare studier visar sig bestrida Guds existens måste vara fel och kasseras därmed, andra teser behåller jag.
Problemet när man förutsätter saker om verkligheten som man omöjligt känner till så stöter man på bistra problem när man ska ackumulera faktisk kunskap. Problemet ligger i att man inte kan gå vidare innan steget man befinner sig på är etablerat och fastslaget, och om första steget är irrationell nonsens kommer de andra stegen också att bli det.
Rationalisten å andra sidan ser på hela processen med att ackumulera kunskap som följer:
- Jag studerar universum och livets mekanismer.
- Jag kan med hjälp av tidigare upptäckt kunskap konstruera nya teser.
- Teser som stöds av god evidens behåller jag och teser som visar sig vara ohållbara kasseras.
Betänk den enormt viktiga skillnaden mellan dessa två tankesätt. I irrationalistens modell kan man byta ut steg 1 mot precis vad som helst som är nonsens, som exempelvis att spöken existerar. Detta är att börja i fel ände av tankekedjan, eftersom man som sagt förutsätter saker som man inte känner till INNAN man börjar undersöka hur verkligheten faktiskt ser ut.
Men det största problemet ligger i att det är mycket enklare att tänka som en irrationalist, eftersom det är bekvämt att anta att man vet saker man inte vet. Då slipper man ju forska i saken, det är ju bara att påstå att man ”vet”/”känner”/”tror”, så är saken biff. Bevisligen är ju då inte den enklaste vägen alltid den bästa.
För att återkomma till det jag skrev om att tänka rätt så kan du ju fundera på hur mycket kunskap om vår verklighet vi ackumulerat tack vare övertygelsen att spöken finns på riktigt, att häxor kan få grödor att ruttna eller att gudar existerar. Ställ det sedan i relation till den mängd människor som tillämpar rationalism, och konstruerar fantastiska maskiner, mediciner, infrastruktur osv.
Vi är alla här tack vare rationalism och människor som faktiskt tänker rätt. Kasta inte bort det med en massa irrationalism.
Åkessons tiotusenkronorsfråga
Om du håller dig minsta lilla a jour med antingen den skeptiska eller mediala sfären så har du knappast missat att för några veckor sedan exponerades det fysiska mediet Anders Åkesson som bluffmakare. Ingen skeptiker blir vidare chockad över att dessa saker kommer upp till ytan, eftersom all form av mediumskap är bluff och båg, men vad som var överraskande i historien var att det var mediet Per Ola Thornell som avslöjade Åkessons bluff. Om du inte redan gjort det så föreslår jag att du lyssnar på Skeptikerpodden, avsnitt 27, där John Houdi intervjuar Per Ola, en mycket intressant intervju.
Händelsen skickade en chockvåg genom hela det mediala samfundet, som då snabbt delades upp i två läger. Ett läger som försvarade Åkesson med allsköns nonsens, och ett läger som insåg att hela företeelsen med fysiskt mediumskap nog mest är en massa larv. För er som inte vet; fysiskt mediumskap går ut på fysiska manifestationer, så som andar som blåser i trumpeter osv.
Anders Åkesson har varit utbildare inom det mediala i flera år, och var enormt välrenommerad. Han har också varit med i programmet Det Okända, som går på TV4+, där Caroline Giertz är programledare. Det är även hon som har skapat hela programidén. På sin blogg skriver Caroline följande om händelsen:
Men så kom jag på – alla som fuskar blir nog avslöjade förr eller senare. Och ingen annan har blivit det. Alltså kan man förmoda att det inte fuskas särskilt mycket. Jag vet att många granskat Det okända genom åren, i hopp om att komma på oss med nåt fuffens, men det finns inget att komma på. Om det fanns hade det uppdagats.
Så – Anders Åkessons fusk kan också ses som ett bevis på att vi inte fuskar.
För det första så stämmer det inte alls att ingen annan avslöjats, det fysiska mediet Colin Fry avslöjades för inte alls längesedan, men oavsett så måste man beundra den graden av ignorans som krävs för att yttra sig som Caroline gör ovan. Jag och en skeptiker till påpekade detta i bloggen, varpå hon rättade sig själv en aning:
Ni har rätt, det är att greppa efter halmstrån, att försöka vända Anders fusk till vår fördel. Och bevis är verkligen fel ord, möjligtvis kan ”argument” användas. Ber om ursäkt.
Bättre, men nej, det är knappast ett argument heller. Men det är väl så när man försvarar sitt leverbröd; sanningen blir inte speciellt noga.
Vad jag hakade upp mig på i hela den här historien är dock något som jag undrat länge, och frågat väldigt många om, men aldrig fått ett svar på. Faktiskt inte ens ett försök till svar, nu när jag tänker efter. Betänk att Anders Åkesson varit enormt stor inom det mediala, han har hållit kurser i det mediala, och väldigt många såg/ser honom som en personlig mentor. Åkesson är alltså en bevisad och erkänd bedragare, och har ändå kunnat komma in i branschens kärna, utan att ha några speciella egenskaper eller förmågor alls. I vilken annan bransch hade detta varit möjligt?
Jag brukar jämföra med andra branscher, där man faktiskt kan vara skicklig och veta vad man sysslar med. Personligen är jag värre än oanvändbar när det handlar om rörmokeri. Om jag sålde mina tjänster som rörmokare, hur många kunder skulle jag behöva besöka innan folk började misstänka att jag inte har någon aning om vad jag pysslar med? Förmodligen skulle detta uppdagas redan första dagen. Inom rörmokeriet skulle det inte vara möjligt för mig, som inte kan ett dugg om detta, att bli så välrenommerad och känd att barn ville ha min autograf och att jag fick åka på rörmokerikonvent och prata om mina bravader och personliga insikter. Det är helt enkelt inte ett rimligt scenario, men inom det mediala är det uppenbarligen inga problem.
Så, vad är då frågan? Jo, det är ju så att alla medium håller med om att bedragare finns det ju i branschen, det finns ju ”överallt”, och det är viktigt att sortera bort dessa. Så, frågan jag ställer är: Om man tar ett erkänt falskt medium och ett medium som anses vara äkta, vad skiljer deras resultat åt? För det är ju detta som är den avgörande faktorn i att kunna spola ut bedragare i alla andra branscher, och det är ju fullt rimligt att förutsätta att en bedragare inte kan producera samma resultat som en äkta utövare.
Men är det inte då lite lustigt att inget medium jag pratat med till dags dato kunnat besvara denna fråga konkret?
Skriv under
-
Senaste kommentarerna
