Den tendensiösa människan

Gissningsvis är du en person som genom livet träffat andra människor. De flesta av oss är sådana personer. I dessa relationer med andra lär man sig i regel ganska snabbt karaktäristiska drag som individer har. Du kanske känner Åke, som tenderar att köpa ny bil för att sälja den tre månader senare, och när du hör om detta för tredje gången kan du säga med stor säkerhet att detta beteende är typiskt Åke. Om du funderar bara en kort stund på de relationer du har aktiva i ditt liv just nu så kan du garanterat komma på typiskt beteende som du associerar till var och en av de individer du har regelbunden kontakt med.

Alla människor har detta. Alla människor har beteenden som är typiska för dem som individer, men medan dessa beteenden kanske gör oss unika inom den omedelbara umgängeskretsen så kan vi samtidigt räkna med att flera människor delar dessa specifika karaktäristiska drag. Även om agerande knutet till bilhandel är sådär jättekaraktäristiskt för mänskligheten som helhet så finns det saker vi människor tenderar att göra som jag tycker är intressanta. För på en större skala kan man avgöra vissa drag som karaktäristiska för mänskligheten som enhet, vilket är vad jag tänkte gå in på lite närmare.

Människan har god fantasi och är en mycket bra historieberättare. Vårt psyke påverkar oss enormt mycket, och ofta är det inställning och mental ork som är viktigare än rent fysiska faktorer. Vi tenderar dock att nyttja vårt psyke på enligt min mening fel sätt i många lägen, och alldeles för lite i ännu fler lägen. Den mentala kapacitet vi har tenderar vi åsidosätta för att underhålla idéer och fantasier som ter sig mer bekväma och behagliga än rimliga och verklighetsförankrade.

Tron på spöken och liknande företeelser är ett mycket bra exempel på detta. Spöktro i den moderna formen som visar sitt fula ansikte i program som Det Okända och liknande är ny, för bara några hundra år sedan var det inte spöken man ”visste” knackade i väggarna och smög runt på gården, då var det hustomtar och troll som bråkade med oss. Människor svor vid att de sett tomtarna med sina egna ögon, säkerligen med samma trovärdighet och inlevelse människor idag påstått att de sett spöken. Vi tror inte längre på tomtar och troll, det är åtminstone ingen folktro längre. Så, bara genom att studera historien, utan att lägga någon egentlig vikt vid huruvida spöken eller tomtar existerar, kan vi konstatera följande tendenser hos människan:

  • Människan är benägen att hitta på företeelser som kallas övernaturliga.
  • Baserat på grumlig information kan vi fylla vår upplevda verklighet med fantasiväsen.
  • Vi kan övertyga oss själva om att vi sett något som inte existerar och som vi heller inte egentligen sett.

Notera nu att för att konstatera ovanstående behöver man inte göra något annat än att ta historien i beaktande. Såvida man inte hävdar att alla väsen (vättar, älvor, tomtar, troll, småknytt osv osv) existerar så finns det ingen annan logisk slutsats än ovanstående, oavsett vad man tror på.

Låt oss ta resonemanget vidare och titta på mänskligt läkande och medicin. Det finns tusentals alternativmedicinska behandlingsmetoder världen över, vissa har övergivits helt och hållet, andra praktiseras än idag. Åderlåtning är en personlig favorit, en metod som framhölls som ytterst förträfflig tills för bara några hundra år sedan, när evidens inom medicinen blev allt viktigare.

Gott om metoder som praktiseras även idag saknar helt evidensbas. Man utgår inte från vetenskap, utan från vad metodens nyttjare säger om den. Detta beror naturligtvis inte på att vetenskap är dyrt att bedriva, för det är det inte, utan snarare beror det på att de rön man skulle få fram via denna metod inte skulle stämma överens med den upplevelse man har av sin produkt och/eller metod.

Men inte heller här behöver vi egentligen gå in på huruvida exempelvis homeopati fungerar eller ej, vad som är intressant är vad vi kan lära oss genom att titta på vilka tendenser människan har inom det medicinska området:

  • Människan är benägen att hitta på medicinska metoder som är verkningslösa eller rent av farliga.
  • En metod behöver inte ha en faktisk inverkan på oss för att vi ska uppleva att den har det.
  • Människor försvarar ivrigt metoder de upplever fungera, även om de inte gör det.

Åter igen, för att avfärda ovanstående behöver du ha den inställningen att precis alla alternativa medicinska metoder är sanna och fungerande enligt vad som påstås om dem. Om du inte har den inställningen finns det ingen annan slutsats än att ovanstående är korrekt.

Men, sist men inte minst, den ultimata tendensen hos mänskligheten. Sidan Godchecker.com har i dagsläget katalogiserat över 3000 gudar, andar och demoner. Om jag minns rätt så finns det runt 2800 dokumenterade gudar som vi människor tillbett genom historien, gudar som en efter en hamnat på soptippen. Ofta har andra gudar tagit över, men den övertygelse människor haft om alla dessa gudars existens kan inte förbises. Detta är en av de absolut största tendenser vi har som art; tendensen att uppfinna gudar. Detta är något ingen människa kan förneka, då ingen människa tror på alla dessa ca 2800 gudar. Slutsatsen av detta blir:

  • Människan tenderar att uppfinna gudar, gudar som vi alla senare är överens om inte existerar.
  • Människan är så säker på sin guds existens att hen är villig att mörda, kriga och erövra i dennes namn.
  • Religioners påståenden strider inte bara mot vetenskapen, utan även mot varandra, vilket betyder att ett flertal idag existerande och praktiserade religionerna har fel i sina antaganden.

När man ser det på detta sätt blir det nog lite lättare att genomskåda dessa dumheter, det är åtminstone vad jag hoppas. Bedragare som spelar på saker vi tenderar att acceptera och anta som sanna har inga större problem med att inte bara övertyga oss om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än vad den de facto gör, de har också lätt för att knyta oss till dem på ett sätt som gör att vi tar våra misshandlare i försvar. Människor försvarar påstådda medium för att de tror sig ha fått hjälp, likväl som de försvarar sin homeopat eller ställer sig bakom sin präst. Detta sker oavsett sanningshalten i det som påstås, just för att vi tenderar att tro på dessa saker.

Därför är det viktigt att vara uppmärksam. Inom de områden där vi tenderar att inte vara kritiska måste vi vara extra kritiska. Vi måste rannsaka oss själva och överväga om det kan vara så att våra övertygelser baseras på vilja och önsketänkande snarare än rimlighet och verklighet.

För rent krasst, vad är ”känt” om den kristna guden Jahve idag som inte var ”känt” om Thor under vikingatiden? Vad kan vi säga oss veta idag om kristallhealing som man inte visste om åderlåtning? Och hur mycket mer underlag finns det egentligen för spökens existens än tomtars existens?

Är det inte ärligt talat lite förmätet att tro att alla andra som hittat på företeelser innan just nu haft fel men att vi nu lyckats gissa rätt i våra antaganden och spekulationer?

Mitt blygsamma förslag är: Tendera mot skepticism istället.

Din döda släkting var lite av en röv

Tänk dig ett scenario där du och jag sitter på ett café, för du behöver prata av dig lite. En nära släkting som vi båda hade en relation till har nyligen gått bort, och du behöver prata med någon om detta. Jag har naturligtvis inte haft lika mycket kontakt med släktingen som du har, du är uppväxt med denna släkting men jag träffade hen först för några år sedan.

När du berättat om dina känslor och förklarat hur ledsen du är över att din släkting gått bort tar jag över konversationen. Jag förklarar lugnt och sakligt för dig att dina känslor enligt min mening är helt omotiverade, då min erfarenhet av din släkting var att hen var något av en röv. Av denna anledning har jag kallat släktingen för just ”arslet” vid flera tillfällen, även framför dig, mest på ett kanske lite skämtsamt sätt men ändå kryddat med visst allvar. Släktingen hade konstiga värderingar, var otrevlig mot mig vid upprepade tillfällen, behandlade inte dig speciellt väl enligt min mening heller, och kontentan av mitt utspel är att du egentligen inte alls borde sörja din släktings bortgång. Tvärt om var hen snarare en belastning än något annat, en person som inte tillförde något på något plan egentligen, något av en icke-person i sociala sammanhang.

Du tar en tanke-paus, då din erfarenhet av släktingen gör att reaktionen jag just visat upp var minst sagt oväntad. Du förklarar för mig att du blir ledsen när jag säger som jag gjorde, eftersom denna släkting varit med dig hela livet och ändå betytt väldigt mycket. Du förklarar också att de aspekter av släktingen jag tar upp är bara några få aspekter av de känslor du har gentemot hen, och att er relation varit mer mångfacetterad och komplicerad än vad min relation till släktingen var. Du säger att det faktum att jag kallar hen för ”arslet” ibland känns inte alls bra, och det vore schysst om jag slutade med det, för det gör dig ledsen.

Men jag står på mig. Jag upprepar mina poänger rörande släktingen och vidhåller min position. För att demonstrativt cementera denna för mig viktiga position fortsätter jag referera till hen som ”arslet”, mer nu än tidigare, just för att verkligen förankra det ”faktum” att mina erfarenheter av din relation till släktingen vida överskuggar dina erfarenheter. Detta trots att dina erfarenheter är djupare, mer detaljerade och sträcker sig över en livstid.

Hur skulle man se på mig om jag betedde mig på detta sätt? Finns det något försvar för den typen av beteende? Tål att tänkas på.

Tänk dig nu ett nytt, men snarlikt scenario, på samma café. Vi sitter och pratar, servitrisen kommer ut med vår beställning. Jag säger: ”Tackar så mycket, jag har varit sugen på en negerboll i flera dagar nu”. Dina föräldrar är från Gambia, och nu ska jag förklara för dig varför det är fel av dig att bli ledsen när jag använder ordet ”neger”.

Min utmaning till Pascal

Religionsdebatten tenderar väldigt ofta att handla om att man ska antingen stärka intrycket av att Gud existerar eller att man ska försöka förkasta denna idé. Idén som sådan, alltså den att Gud existerar, har debatterats i tusentals år, och eftersom vi aldrig tycks finna faktisk evidens i någon riktning så kommer nog den frågan inte riktigt bli löst.

Vi kan stånga oss blodiga när vi argumenterar med logik och liknande till buds stående medel, för att försöka övertyga varandra om att det mest ”rimliga” är att Gud existerar, eller att hen inte gör det. Ingen människa ser sig själv som irrationell eller lättlurad heller, så man strider inte bara mot en sned världsbild utan också av en förgiftad självbild. Detta gäller nog oavsett vilken irrationell tro man besitter i regel.

Jag tänkte göra ett litet tankeexperiment. Tänk dig att Gud existerar, det spelar ingen roll vilken gud du väljer egentligen. Tänk dig sedan att vi befinner oss i precis samma värld som idag.  Ett axplock av det vi kallt kan konstatera utan att analysera världen alldeles för mycket är:

  • Kvinnor förtrycks systematiskt i stater som är kontrollerade av religiösa ledare. USA är ett light-exempel på detta, och Saudi Arabien är ett tuffare exempel. I USA har republikanska partiet lagt till i sina stadgar att abort ska vara olagligt på en federal nivå, och i Saudi Arabien får inte kvinnor köra bil.
  • Vansinneshandlingar med religiösa förtecken sker dagligen, över hela världen. Ibland så nära som i fallet Breivik, och ibland så långt bort som Nigera, men det händer överallt, hela tiden. Religionen lär oss att andra människor behöver mördas bara för att de inte delar vår tro.
  • Troende försöker aktivt förstöra utbildning och sabotera det faktiska kunskapsläget. Här i Sverige har vi kreationisten Newtonbloggaren som sprider sina villfarelser till alla som vill lyssna, i USA har vissa intressegrupper under många år försökt få in kreationism/religion i skolan och presentera den som vetenskap, vilket den naturligtvis inte är. I Saudi Arabien har man lärt ut på universitetsnivå att Jorden står still, och deras främsta religiösa auktoritet, Abdul-Aziz Ibn Baaz, påstod 1993 att Jorden är platt och att alla som hävdar motsatsen är ateister och borde straffas. Detta var en fatwa som utlystes, notera det.
  • Varje dag dör nästan 16000 barn av svält-relaterade orsaker. 925 miljoner människor lever i svält världen över.
  • Naturkatastrofer drabbar världens kontinenter regelbundet och med en oförlåtande och massiv kraft. Inga besparas, och katastroferna drabbar alla lika oavsett vilken tro eller övertygelse de har.

Ovanstående är ett muntert axplock av vilken dynga tro och övertygelse för med sig. Men vad kan man dra för slutsatser av detta? Vi har ju redan antagit att Gud faktiskt finns, så om vi spinner vidare på detta och har ovanstående i åtanke, vad kan vi komma fram till?

Det som torde stå klart för samtliga är att Gud antingen inte bryr sig om att agera mot uppenbara katastrofer eller orättvisor, eller helt enkelt inte kan det. Då inget ingripande sker finns det inga andra alternativ, Gud antingen bryr sig inte eller kan inte. Tro i sig ger alltså inga konkreta fördelar för mäskligheten. Man kan argumentera för att individen mår bättre, men detta är då ett strikt själviskt argument.

Vad som också står klart är att insikten (kom ihåg att vi är inne i en tankeövning!) att Gud existerar bevisligen får människor att göra vidriga och för andra helt ofattbara saker mot varandra. Att vilka sabotera utbildning och kunskapsläget (evolutionen är sann även om Gud existerar) är en sak, men att spränga, bränna eller skjuta varandra kallblodigt bara för att våra världsbilder går isär är ett extremt destruktivt och samhällsfarligt beteende.

Så, finns Gud? Jag tycker det är fel fråga, egentligen. För den frågan är ointressant. Oavsett om Gud finns eller ej, vill vi ha en värld som den vi har idag, eller vill vi ha en bättre värld? Säger vi att vi vill ha en bättre värld, en värld där vi inte delas av inbillningar om gudomlig influens, måste vi göra oss av med idén om att Gud existerar, ÄVEN OM GUD EXISTERAR. Är du med på vad jag menar?

Vi kan, vi människor alltså, uppenbarligen inte hantera bilden av Gud. Så huruvida Gud existerar eller ej är ovidkommande, om vi inte tror på hen får vi automatiskt en värld med bättre förutsättningar för utveckling och framgång. Gud själv förstör inget, bilden av Gud förstör och förgiftar allt. Du kanske känner sådär innerst inne att du VET att Gud faktiskt finns, men är du verkligen så totalt genomsäker på detta att du samtidigt kan säga att du känner att den konkreta verklighet vi bevisligen lever i och vars sömmar spricker på grund av din och andras övertygelse är motiverad och ett rimligt pris att betala?

Bilden av Gud kanske får dig personligen att må bättre, men är det värt det? Väger din privata, självgoda och lite småmysiga känsla av att du är utvald av universums skapare verkligen mer än alla könsstympningar och mord som ligger i andra vågskålen? Är din personliga tro verkligen så viktigt att du kan acceptera att världen brinner på grund av den?

Den franska filosofen Blaise Pascal utformade på 1600-talet vad som kallas för Pascals Trossats. Vad trossatsen gick ut på var att det fanns mer att vinna på att satsa på att Gud existerar än inte, då ateisterna har hela evigheten att garanterat förlora, medan troende har allt att vinna. Jag vill vända på det. Jag vill säga att troende försätter hela världen i en stadigt dalande spiral av förstörelse, mord och förföljelse, och att den enda garanterade vinsten för oss som individer och som art kommer ur att inte tro och att inte besitta en massa irrationella idéer.

Religiös tro är helt enkelt inte etiskt försvarbar. Anser man att den religiösa tron är värd det lidande den orsakar är man heller inte en etisk person.

Satan är bland oss

Kristna, som naturligtvis inte på något sätt är en homogen grupp, definierar både Helvetet och Satan på väldigt olika sätt, och har spridda idéer om dessa två koncept. Många kristna, och definitivt de mer moderata sådana, kan rakt av hävda att de inte tror på Helvetet, men kommer man in på frågan om huruvida Satan faktiskt existerar så brukar detta vara mer eller mindre en självklarhet. För Satan behövs liksom för att själva idén om det ultimata goda (Gud) och ultimata onda (Satan) ska kunna fungera, eftersom detta är relativa mått och inte absoluta termer. En god gud kan bara vara god om det finns ett värre alternativ att jämföra med.

Nyligen uttalade sig den amerikanska kongressledarmoten Paul Broun om diverse vetenskapliga frågor, och drog slutsatsen att såväl evolutionsteorin, som embryologi och Big Bang-teorin, hade sina rötter i Helvetet. Broun vill få det till att det finns gott om vetenskapliga belägg för exempelvis att Jorden är ca 9000 år gammal, och att alltså Satan fabricerat dessa andra uppgifter. Satans mål med detta är enligt Broun att vi människor ska tro att vi inte behöver en frälsare, och därmed lämna religionen bakom oss.

Det finns andra, liknande tankar som flyter omkring därute. Ett annat bra exempel är att Satan helt enkelt planterat fossiler på Jorden för att människor ska tvivla på Bibeln och det påstådda faktum att Gud skapat allt för 6-10000 år sedan (något Bibeln inte uttryckligen hävdar, men ungjordskreationister påstår gärna detta). Man tillskriver alltså på detta sätt Satan en sorts skapande också, men en typ av skapande som endast syftar till att föra oss bort från Gud.

Satan presenteras också gärna som Guds största fiende, den som Gud konstant behöver bekämpa i en episk strid om våra själar. Tanken att universums skapare inte bara älskar en utan även slåss för en förstår jag är tilltalande, men å andra sidan är ju tanken om Jultomten det också. Men vi bör titta lite mer på hur Satan faktiskt definieras. Själva ordet, ”Satan”, kommer från hebreiskan och kan översättas till ”motarbetaren”. Satan definieras av dictionary.com som Guds motståndare, alltså inte nödvändigtvis Guds motpol, utan den som strider mot Gud. Ondska är inte per automatik ställt mot godhet, då detta är relativa termer som är ganska svåra att definiera, men vad som däremot inte är relativt är om Lasse och Bengt strider mot varandra.

Ur detta perspektiv så blir Satan en alldeles utmärkt metafor, även för oss som inte tror på sagoböcker. Och tittar man på vad som sägs om Satan av troende så blir metaforen ännu mer relevant. För som icke-troende är Gud bara nys, en saga som planterar frön av irrationalitet i huvudet på annars i regel fullt hederliga människor som bara vill väl. Och vad är irrationalitetens största fiender? Jo, rationalitet, sanningen och verkligheten. Så ur det religiösa perspektivet strider dinosaurieskelett definitivt mot Gud, eftersom dinosaurier definitivt existerat, för miljoner år sedan. En annan idé som många troende har svårt med är evolutionsteorin, och med goda skäl, då den klart demonstrerar att vi då rakt inte skapats. Och tror man att Jorden är 6000 år gammal får man svårt med sådana idéer, ”Satans idéer”, som utan intentioner till det har makten att rasera irrationella övertygelser. Och Satan tycks producera fler och fler idéer, fler och fler saker som utmanar den irrationella övertygelsen om Gud.

Men bara människan slåss för att behålla sina irrationella övertygelser. Gud slåss inte mot Satan, för Gud finns inte. Vad som finns är bara korkade idéer som utmanas av verkligheten. Och medan kristna ”forskare” försöker hitta Noas ark eller förklara varför Grand Canyon bildades vid syndafallet så satsar riktiga forskare på att göra om hudceller till stamceller och få Nobelpris för det. Satans verk, du vet.

Tro förstör

Människors tro och personliga övertygelse kastas runt åt alla håll i alla möjliga sammanhang. Att tro presenteras också i regel som något fint, som att det är en dygd värd att försvara. Tro presenteras också ofta som något universellt, som alla människor har i någon form, och man är då också i regel ganska pigg med att mer eller mindre likställa all tro. Precis som att en tro på övernaturligt nonsens är likställt med att ”tro” att solen ska gå upp imorgon. Men, naturligtvis är det inte riktigt så enkelt, långt ifrån.

Som icke-troende, som jag är, gillar jag evidens. Vad detta innebär i praktiken är att jag inte gillar saker som föreslås eller antas utan just evidens i ryggen, då sådana påståenden och idéer är effektivt värdelösa. Att påstå saker utan evidens är inte en väg till upplysning, man kan inte lära sig något på detta sätt. Det finns ingen information i påhittat nonsens, det finns ingen kunskap i sådant som inte är grundat i verkligheten. Det är därför jag och många med mig tjatar allt som ofta om evidens och underlag, just för att vi inser att utan detta kan hur många som helst vara övertygade om att X är sant utan att X för den sakens skull blir mer sannolikt sant.

Hela synen på tro som något fint gör mig faktiskt irriterad. Att tro är inte fint, att tro är ignorant. Det är att aktivt räkna bort verkligheten, att strunta i huruvida det man föreslår är sant eller ej. Det finns flera sätt att upptäcka verkligheten på, men tro är inte ett sådant sätt, aldrig någonsin.

Skillnaden mellan exempelvis mig och en troende är att om du skulle presentera något för mig som jag försanthåller baserat på tro snarare än evidens så slutar jag tro på det, punkt. Jag har gjort det förr och skulle göra det igen, jag har inga problem med den principen, för mig är den självklar. När man ratar den principen kopplar man också bort sig från verkligheten och konstaterar med sina handlingar att man föredrar sina privata illusioner över verkligheten.

Som om inte detta vore nog så finns det ju då också de som hävdar att alla har en tro, att ateism är en tro osv. Ateism är per definition icke-tro, men oavsett så har jag ingen tro. Att jag antar att solen går upp imorgon är ingen tro, det är en bedömning som grundar sig i tidigare erfarenhet och evidens. Alla människor fungerar så, vi har en rad saker som vi förutsätter och förväntar oss baserat på evidens och beprövad erfarenhet, och vi vet att den metoden fungerar. Den metoden har givit oss allt vi har mer eller mindre, men ändå är vi organiserat ovilliga på en enorm skala att applicera samma princip på de absolut största frågorna om livet och vår plats här i universum. Nej, där väljer vi istället tro.

Men det räcker inte här, för tro förstör mer än vägen till kunskap. Tro och irrationella övertygelser delar människor och kulturer. Människor tränas till att bespotta varandra för att de begått påhittade brott mot påhittade rymdföräldrar. Att mörda varandra för att man inte delar samma tro och att misstro den som inte delar samma inbillningar. Så vad är egentligen dygden i att ha en tro, vari ligger det fina i att tro?

Om jag fick välja en sak som precis nu skulle förändras i alla människors huvuden, levande och kommande, så vore det att radera all tro. Så att vi för en gångs skull kunde enas om att det vi vet det vet vi, och det vi inte vet försöker vi ta reda på. Min övertygelse, baserad på evidens och beprövad erfarenhet, är att detta inte bara är vägen till suverän kunskap utan också ett krav för goda relationer mellan människor och grupper.

Kvack! – Ännu en podcast

I somras fick jag en idé. Detta händer med jämna mellanrum, men denna kändes fullt genomförbar. Idén var att starta en ny, skeptisk podcast som skulle skilja sig lite från de andra som fanns. Tanken var att det skulle vara en podcast med fokus på veckan som gått, och kommentarer om detta. Kommentarerna skulle vara lite som mina reflektioner här på bloggen, alltså lite mer raljerande än vad poddlyssnare kanske är vana vid.

Jag frågade Frida om hon ville vara med, hon bloggar annars på skepchick.se och har en del att säga om både det ena och det andra. Tanken var dock att vi skulle vara tre i den permanenta panelen, och jag frågade då Henrik, som jag var bekant med sedan tidigare genom 1023.se, bland annat. Henrik tackade också ja omedelbart, och cirkeln var sluten.

Sedan gick det ganska fort. Vi skaffade lite ny utrustning, spelade in testprogram, registrerade domäner och allt sådant som hör till, och nu har vi faktiskt redan kört till program 10 (program 11 spelades in idag). Trots att vi inte funnits så förbannat länge så har vi redan fått hundratals lyssnare, vi har uppmärksammats vitt och brett i skeptiska kretsar, samt att vi under de senaste veckorna legat under ”New & Noteworthy” på iTunes förstasida. Kul! Vi får också väldigt bra feedback och känner att vi blir bättre och bättre för varje program vi spelar in. Det riktiga hästjobbet gör dock Henrik, som redigerar programmen så att de blir trevliga att lyssna på.

För mig känns det som att podcasten fått precis den ton och inriktning som jag tänkt, samt att formatet verkar passa de andra panelisterna perfekt. Podcasten är vad den är tack vare oss alla tre, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Så, om du vill höra en podcast som är lite i samma ton som denna blogg, gå till kvackyou.se, eller till iTunes och prenumerera på podcasten. Betygsätt oss gärna på iTunes också, det tycker vi är kul!

Hitchens har lämnat oss

Christopher Hitchens, som är en av vår tids absolut största och mest skickliga debattörer, har gått bort. Hitchens var en militant ateist, som med ett knivskarpt intellekt inte möjligen kunde lämna någon motståndare med känslan att denne hade vunnit debatten i fråga.

Det finns enorma mängder material om och med Hitchens på nätet, och han var en makalös författare och förebild för alla som föreslår att en rationell världssyn är att föredra över en irrationell sådan. Alla vi som sett upp till Hitchens kan egentligen bara göra en sak nu, och det är att se honom som den mentor han var, och hedra hans minne genom att följa i hans fotspår. Att klart och tydligt sätta ner foten, inte gulla med dumheter och aldrig, ALDRIG låta irrationella och människofientliga idéer ta mark genom att undvika att ta debatt när det är som allra viktigast och betyder som allra mest.

Så, jag hoppas att skeptiker, ateister och rationalister världen över inte ser detta som slutet på Christopher Hitchens inflytande och briljans. Jag hoppas att vi ser det som början, och att vi alla nu tar vid där Hitchens alldeles för tidigt slutade, och springer med den fackla han så osjälviskt tänt åt oss.

Jag avslutar med ett av mina favoritklipp med Hitchens, rörande omskärelse:

Ett öppet brev till alla skeptiker efter katastrofen i Norge

Detta är första gången jag vänder mig uteslutande rakt mot alla skeptiker här i bloggen. Jag har under dagen idag följt reaktionerna på vad som hände i Norge igår, och jag vill framföra en poäng som jag själv tycker är viktig.

Först vill jag vara tydlig med en sak. Jag talar aldrig om för andra hur de ska vara skeptiker, det skulle aldrig falla mig in, då man är skeptisk av olika anledningar och på olika sätt. Har man tankesättet är detta dock en bra gro-grund för logik, och jag hoppas att detta inlägg kommer att tas emot på rätt sätt. Det vore naivt av mig att förutsätta att det kommer tas emot väl av precis alla, men jag behöver göra denna poäng.

Reaktionerna av de ofattbara handlingar som en norsk galning stod för igår lät inte vänta på sig. Och detta är fullt naturligt, eftersom vi som inte är psykiskt sjuka reagerar med en enorm sorg och förtvivlan när något så fruktansvärt sker. Det är hemskt på en sådan skala att det inte går att riktigt greppa det, det handlar om alldeles för många förlorade liv på en och samma gång, och det handlar också om anledningar vi aldrig kommer kunna förstå. Väldigt många reagerar då med frustration, känslan av att vilja göra något, vad som helst, för att på något litet sätt bidra. Så små, och i det stora hela meningslösa, handlingar som att sätta norska flaggan på sin profilbild gör att man åtminstone känner på något sätt att Norges kamp är vår.

En annan reaktion som ligger nära till hands är frustration gentemot dem som kunde ha gjort mer, eller åtminstone ur en skeptikers synvinkel, påstår sig kunde gjort mer. Jag syftar naturligtvis på alla bedragare som kallar sig för ”medium”, och kan se in i framtiden. Dessa människors selektivt bristande krafter har påpekats på Facebook, Twitter och Google+ under hela dagen, och jag förstår den reaktionen. För att undra varför inget påstått medium kunde förutse denna katastrof är legitimt i sig, men låt mig bjuda in dig till ett alternativt universum.

I detta alternativa universum var det ett känt medium som tidigare under året kommit med en extremt vag spådom, som konstaterade något i stil med att en stor terroristaktion skulle drabba västvärlden, med många döda som följd. Medium-troende börjar då i sin tur basunera ut på Facebook, Twitter och Google+ hur enormt träffsäker denna spådom var och omedelbart använt detta som ett exempel på att deras krafter visst fanns. Jag kan bara tala för mig själv, men i detta alternativa universum skulle jag tycka att sådant beteende var osmakligt och billigt, ett sätt att exploatera en färsk katastrof för att framföra sin egen agenda.

Hur skulle du känna, tror du?

Åter till vårt universum. Faktum är att det spelar ingen roll hur rätt man har, för det har ”vi” ju. Alla medium är bedragare, det råder inga tvivel om den saken, men å andra sidan, vet vi inte det redan? Det finns hundratals katastrofer som inget medium kommit i närheten av att förutse. Behöver man då, dagen efter det att våra bröder och systrar i väst drabbats av den största katastrofen efter Andra Världskriget, använda detta faktum som ytterligare ett medel i debatten? Jag tycker det är onödigt.

Men, åter igen, jag talar inte om för någon hur de ska vara skeptiska. Detta är dock hur jag är skeptisk, det är väl egentligen varken rätt eller fel. Men jag tror att vi till mans, så även jag, inom skeptikerrörelsen behöver ta oss en funderare och inte förutsatta att bara för att vi har rätt i sak har vi alltid rätt i metod.

För har man alltid rätt i både sak och metod är man ju gudomlig, och sådant trams tror vi väl inte på. Eller?

”Kristen moral” är ett oxymoron

Tänk dig en stat där grundregeln för all moral är att det som man inte skulle vilja ha gjort mot en själv ska man heller inte göra mot andra. Detta är en mycket grundläggande, moralisk princip som utgör grunden för våra rättssystem, förhållningssätt gentemot varandra och den väv av social interaktion vi utforskar dagligen.

Principen är lika enkel som den i grund och botten är självklart genialisk. Om jag önskar ha en miljö på jobbet där man inte stjäl varandras matlådor till höger och vänster så låter jag helt enkelt andras matlådor vara, likväl som att om jag vill överleva tågresan hem så ligger det i mitt absoluta intresse att människor inte mördar varandra urskiljningslöst.

Mekanismen fungerar i sig ypperligt, och att straffa den som träder utanför denna moraliska kod ter sig för de flesta självklart. Men, naturligtvis är det inte alltid så enkelt. Kyrkan har nämligen under väldigt lång tid aktivt försökt lägga beslag på moral-begreppet. Detta är speciellt framträdande i USA, där många framstående kristna inte anser att det räcker att vi har varandra och bara varandra att svara inför. Kristna trummar väldigt hårt på att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men av självklara skäl behöver man lägga till en ytterligare dimension till den hela, en dimension som förändrar spelplanen avsevärt.

Jag såg nyligen den kristna programledaren (i amerikanska Fox News) Bill O’Reilly säga något i stil med: ”Jag vill inte leva i en värld där det inte finns ett helvete för Hitler att hamna i”. Mer om detta senare.

Kyrkan har under de senaste åren figurerat i skandal efter skandal rörande barnvåldtäkt. Detta har visat sig vara en internationell konspiration, där präster har slussats mellan församlingar, vittnen har tystats och ett otal barn har kommit till fruktansvärd skada. I Belgien uppskattar man antalet offer till flera hundra, och minst 13 fall har lett till självmord. På Irland har man vid liknande utredningar kommit fram till att över 150 präster gjort sig skyldiga till dessa fruktansvärda gärningar, med hundratals offer som följd. Det finns liknande fall från väldigt många länder, och i alla dessa fall har kyrkan själv inte bara varit passiv, utan hjälpt förövarna att komma undan.

Om nu kristna har denna extra, gudomliga dimension till moral, borde det inte göra dem MER moraliska? Det verkar inte så, eftersom endast cirka 0,2 procent av alla fångar i amerikanska fängelser är ateister, vilket är enormt mycket lägre än riksgenomsnittet. Säger jag med detta att alla troende automatiskt är kriminella barnvåldtäktsmän? Absolut inte, det finns väldigt moraliska troende, men hur kan det komma sig att detta beteende ändå tycks förekomma i sådan utsträckning som det gör, trots att kristna bör ha sina moraliska guds-hängslen på?

Svaret kommer, lite oväntat, från svenskakyrkan.se, där prästen Tomas Philipsson vänligt nog svarar på privatpersoners frågor om tro. En fråga handlar om att person A gjort något illa mot person B, och person B har sedan detta gått bort. B förlät aldrig A, och nu undrar A om gud istället kan erbjuda denna förlåtelse. Såhär svarar Philipsson:

Håll i dig nu för här rör du vid kärnan av det kristna budskapet. Det som är otroligt och omöjligt för oss människor är inte det för Gud.

Vad detta betyder, i klarspråk, är att även om jag gjort något oförlåtligt mot dig så kan alltså gud förlåta detta. Här har man alltså en moralisk säkerhetsventil, som går att öppna precis när som helst och oavsett vad man som troende gjort sig skyldig till, utan att sedan behöva oroa sig för gudomliga och eviga efterföljder.

Fundera nu en stund på alla dessa tusentals pedofilpräster som fingrat på barn i decennier. Föreställ dig hur de kväll efter kväll bett om ursäkt för sina handlingar, upplevt sig ursäktade och sedan fortsatt med samma sak nästa dag. Tänk vilken sjukligt bekväm form av rationaliserande; visst det kanske skadar några ungar, men universums skapare är ändå på min sida. Vad har man för skäl till att agera på något sätt moraliskt när man genom att säga rätt ord eller tänka rätt tankar sedan raderat alla fel man begått? Den lyxen har inga icke-troende, för denna form av självförlåtande är inte tillgänglig för oss.

Kan det vara så att det är denna syn på vad som är rätt och riktigt agerande som effektivt nedmonterar hela den moraliska modellen inom kyrkan? För om jag inte behöver din förlåtelse efter att jag behandlat dig fel så finns det ju heller inget moraliskt ansvar mellan dig och mig, endast mot en låtsaskompis. Kyrkan kan påstå sig vara ytterst moralisk, men jag ser faktiskt inte hur man ska kunna försvara denna hållning på ett rimligt sätt inom de ramar kyrkan har för hur man ska förhålla sig till varandra.

Men säg att kyrkan har rätt. Säg att det finns ett helvete att komma till efter döden. Är Hitler där då? Inte nödvändigtvis! Sade han rätt ord, tänkte rätt saker eller helt enkelt hade en präst med sig i bunkern skulle alla hans synder kunna ha förlåtits på plats, och han skulle därmed vara mer än välkommen in i himmelen.

Men kyrkan har naturligtvis inte rätt. Det finns ingen gud, det finns ingen extern kraft som kan förlåta vad du gjort mot någon annan. Ha detta i bakhuvudet istället för att anta att förlåtelse alltid finns runt hörnet så vågar jag garantera att du blir en bättre människa.

Hur är folk dopfuntade?

Enligt Svenska Kyrkan döps ca 62% av alla nyfödda barn i Sverige. Med tanke på att Sverige är ett av världens absolut mest ateistiska länder kan denna siffra tyckas vara väldigt hög, men det skäl som de flesta uppger för att döpa sina barn är att man gör det av tradition, inte för att man tror. Så, dags att skärskåda dopet lite.

I dess mest basala komponenter och teori är dopet ganska enkelt. Hela processen kan beskrivas i tre enkla steg:

En massa prat -> Skvätta vatten på barnet -> Mera prat

Vattnet är tydligen väldigt viktigt. Vad detta betyder inom kyrkan är dock betydligt mycket mer än just den tradition många föräldrar ivrigt pekar på, eftersom detta för kyrkan är en enormt viktig process. Anledningen till detta är att det är först efter dopet som barnet är en del av guds närvaro, något barnet alltså inte är innan det döps. Kyrkan är lite mildare på detta idag, men förr stod det klart att om barnet dog innan dopet så hamnade det i helvetet, eller i limbo, så därför måste barnet döpas ASAP. Låter väl som ett klart kärleksbudskap från den kärleksfulla kyrkan till de sörjande föräldrarna från förr?

Men om vi sätter den människoföraktande kyrkan därhän för tillfället och fokuserar på riten som sådan. Den briljanta teorin man har kommit fram till på något sätt är att om rätt person, med rätt mandat, håller i ett barn samtidigt som dennes stämband formar ljudvågor i av gud godkända frekvenser och samtidigt öser barnet med rätt kemikaliska sammansättning så är detta helt enkelt nyckeln till himmelriket. Om inte detta är att tro på magi, vad är det då? Jag kallar det nonsens av den högsta skolan.

Notera väl att dopet alltså inte har något annat syfte än att skänka barnet guds beskyddande, det finns inga juridiska fördelar, det är inte så att barnet får sitt namn på detta sätt eller något sådant. Och om du då inte tror på gud själv, och om den enda anledning du kan ge för att döpa ditt barn är att dina föräldrar valde att döpa dig, hur mycket är då traditionen egentligen värd? Det enda som ett dop i detta läge kommer medföra är att du kommer få stå framför en massa folk och bekänna dig och ditt barn till saker du inte tror på och en obscen mängd trams, travat på mera trams.

Det är av skäl som dessa man alltid måste våga ifrågasätta det som anses vara traditionellt. Saker man gjort tidigare gjorde man allt som oftast helt enkelt bara för att man inte visste bättre, och att då fortsätta göra dem mot bättre vetande känns mest meningslöst. Traditioner är inte fina och respektabla bara för att de är gamla, en åsikt blir inte mer hållbar med tiden och en övertygelse om universums mekanismer blir i regel gammal på bara några år. Ändå ligger det sådan enorm heder i anamma stenålderstro, och stolt tvinga denna på sina barn. Trots att man inte ens tror på den själv.

Om du nu tror att den kristna guden faktiskt existerar, och att denne i sin visdom, efter att ha konstruerat ett universum långt bortom vårt förstånd med mekanismer vi bara skrapat på ytan på och fantastiska under som vi förmodligen aldrig kommer kunna uppskatta till fullo, skapat en enkel ritual för att vi, en enkel art däggdjur på en avlägsen planet mitt i ingenstans i denna obeskrivligt enorma symfoni av planeter ska kunna ansöka om dennes barmhärtighet för våra barns påstådda arvssynd, så visst. Döp ditt barn. I det läget är det ju faktiskt ”rätt”, hur småtokig en sådan övertygelsen än må vara i sig.

Min son är dock inte döpt. Och gör jag rätt kommer han uppskatta det.